På andra sidan gränsen...

Tolkningar, ord som triggar, förväntan på bakomliggande budskap. Att en bild säger mer än tusen ord stämmer tycker jag. Och ibland kan ett par ord skapa tusen känslostormar. Ett ord som tillrättavisa tillexempel... 

Ett av mina blogginlägg "Sluta söka metod, börja identifiera känsla" skapade just känslostormar. Så pass att de behövdes ventileras offentligt. Inlägget uppmärksammades i ett hundforum som vred och vände, tolkade och funderade kring vad sjutton jag menade. Det var inte "släng hunden i backen gänget" som gjorde detta utan de som tar avstånd från ordval så som korrigering, sätta gränser och tillrättavisa.

Ord jag väljer att använda. De metoder dessa personer valde att koppla till orden, är dock inte förhållningssätt jag använder mig av. Det finns en stor skillnad. Att använda sig av ord, eller att använda sig av de förhållningssätt andra tolkar in i ordet.

Jag väljer att prata om bestraffning, men jag bestraffar inte. Jag väljer att tala om gränssättning men gör detta helt utan våld eller hot om våld. Varför lägger jag energi på det, varför lägger jag inte bara dessa begrepp åt sidan? Den frågan kommer snart besvaras, för er otåliga; det är av säkerhetsskäl och handlar om ansvar gentemot hundar.

Jag tycker det är super viktigt att vi som utbildar inom hund vågar prata om bestraffningar och aversiva metoder. För de finns därute, i verkligheten. Vi kan inte blunda bort verkligheten. Behövs dessa träningssätt användas för att få samarbetsvilliga, lydiga, plikttrogna hundar? Nej verkligen inte, det ger ju totalt motsatt effekt, forskningen backar påståendet.

Att definiera sitt samspel med hunden som plikt och lydnad kan jag tycka syftar på en envägskommunikation, något jag inte eftertraktar i min relation till mina hundar. Om jag bortser från mig och blickar utåt.

 
Jag tycker att det än idag finns ett behov hos folk att lära sig mer om vad konsekvenserna blir av aversiva metoder och! vad alternativen är.


Varför är att dra i nackskinn, trycka ner i marken, vända upp hals och buk på en hund (för att bara nämna några totalt förkastliga metoder) inte förenligt med svensk lagstiftning eller en sund hundfostran?
För det skapar inget annat är rädsla, inlärd hjälplöshet, försvar, mottryck, trauma.  

Men är det ok att rycka lite lätt i kopplet då? Onödigt tycker jag. Att rycka mycket, ofta? Skaderisken ökar och risken för frustrationsutveckling som kan leda till aggression/rädsla. Varför är alltid min gyllene fråga. I detta fall ställs inte frågan gällande hundens beteende (varför den drar i kopplet exempelvis) utan till föraren. Varför har hundföraren ett behov av att rycka...? Vilken kunskap saknas? Hur bäst kan jag delge den, är följdfrågan till mig själv.
Jag anser att det är extremt ovanligt att folk använder liknande metoder av sadistiska skäl, frustration ja, obalanserade inre ja… men främst okunskap.

 
Vi (ni läsare och jag) har nu förhoppningsvis enats om att bestraffning inte gynnar vår relation till hunden. Tillrättavisande, gränssättning, korrigering. Låt oss inte avskriva denna vindruvsklase av begrepp, som enbart onda ting. Hur påverkar de vår relation till hunden? Behövs de? Hur gör man? Låt oss nosa på vad vi kan låta dem innebära. (i moderna hundsverige i dag, inte 1974)

I texten nedan inlägg ger jag er min syn på och mina konkreta tillämpningar av följande begrepp:

(Detta kan inte fel tolkas – i negativ bemärkelse. Bara tolkas av dig, din referensram. En referensram som påverkar vad orden nedan kommer att betyda, väcka för känslor hos just dig. Feel free to feel!

TILLRÄTTAVISANDE; ett ord med många synonymer. Men låt oss välja en: "säga åt". Hur säger vi åt en hund? En harkling, ett uppmärksammande av ett för oss oönskat beteende (vi reser oss, upprätt kroppshållning och tittar på hunden), en pimpling i en lina (likt en knack på axeln), ett "hallååj" (kan uttalas glatt och trevligt, varför inte?!) om hunden låser sig på något. På detta vis kan man tillrättavisa en hund, säga åt.

Konkret exempel: vi tar bort något när beteendet vi vill tillrättavisa avtar. Vi tillför först något måttligt irriterande; vi går emot, tills hunden backar, vi pimplar tills hunden bryter sitt fokus. Så att vi sedan kan belöna det önskvärda beteendet. Alla signaler är kommunikation, information. Vi bör inte vara rädda för att meddela vad vi inte önskar (men lära oss hur). Likväl bör vi inte vara rädda för att lyssna på våra hundar, när de förmedlar sitt ogillande av något, som vi då kan sluta upp med (bli klappad på huvudet kanske).

Självklart, och detta hoppas jag verkligen är självklart.... så hojtar jag inte glatt "hallåj" om hunden sticker på vilt, gör utfall mot en annan hund. Vad gör jag då... jo jag utreder orsaken till beteendet. Igen, den gyllene frågan varför? Vad motiverar hunden till detta, internt eller externt? Därefter smider jag en individanpassad träningsplan. Vi kanske tränar desensibilisering av viltdoft, skvallertränar mot upphängda skankar, lägger blodspår som vi använder som doftsstörning i vår inkallningsträning. Gäller det utfallen så kanske jag jobbar med att lösa upp traumat, råda bot på smärtan som kan ligga som orsak, eller med motbetingning för att vända en negativ känsla till en positiv. Allt BEROR PÅ hunden, på orsaken till beteendet.

OBS! tillrättavisande är inte en huvudprincip att basera sin träning på! Det är ett sätt att i akutlägen förändra en situation. Används inte i nyinlärning till exempel. Positiv förstärkning är mycket effektivare.
 
Men att ibland säga till, är INTE samma sak som att bete sig schizofrent. Vissa anser att man hejvilt kan varva olika förhållningssätt till inlärning. Klicker- och vattenmetoden?! Hoppas det är en myt. Visst går det att kombinera olika metoder, beroende på vad ens mål är. Bestraffning i kombination med belöningsprinciper till exempel är ett effektivt sätt att bli
Dr Jekyll och mr Hyde för sin hund, dvs. åter igen icke önskvärt, kommer skapa rädslor, osäkerhet bla bla… ni har hört det förr.

Så ovanstående tillrättavisande handlar bara om att säga till... i sin lugna, helt oaggressiva bemärkelse. Om en hundinstruktör/tränare/coach (vi verksamma verkar ha muterat de senaste tio åren) ber dig tillrättavisa/säga till din hund. Fråga hur? Värdera sen själv om detta tillvägagångssätt gynnar er relation, er målbild. Förtydligar det något för hunden, på ett för hunden förståeligt sätt... eller skapar det oro och osäkerhet? Välj sedan medvetet och rannsakat, hur just du vill göra med din hund och hur din hund vill lära sig.

GRÄNSSÄTTNING tydligen ännu ett laddat ord i hundsverige. Men vad fanken, att sätta en gräns för mig är inte elakt och skapar inte osäkra hundar. Det är schysst. Det är en del av ledarskapet. Att ringa in, rama in och visa vad som förväntas av hunden i en given situation. De lever i vår värld, i vårt samhälle... så klart måste vi vara dem behjälpliga. Det är i uttalande som ovanstående jag tolkas som en alfarullande galning. Men snälla, read on…

HUR vi sätter gränser är en intressantare diskussion.
Vad finns på andra sidan gränsen?
En belöning? Ett tillträde till något eftertraktat kanske... Om jag får ett hundmöte och min hund envisas med att hälsa, kan jag rewinda och öva skvallrande av hundmöten. Men där och då... jag kan backa, ställa mig framför med fronten mot mötet och baken mot hunden och backa. Fortsätter så tills hunden infinner sig bakom mig, släpper fokus på mötet och slappnar av: startskottet till lek! Whats the problem? Jag har med mitt kroppspråk satt en gräns, jag har konsekvent utan avkall backat mig ur mötet och möjligheten att hälsa. Jag har rikligt belönat att hunden följer direktivet.

Att sätta gränser för mig kan (inte som regel) innebära att säga "nej". Men hur säger man nej? Ska man gasta det från tårna med 7 års ilska bakom? Javisst om du vill skrämma ihjäl din hund och associera dig själv med den känslan. Men du kan istället prova ett "nej" i samma ton, styrka och främst, med samma känsla, som du säger "vänta på mig" eller svarar på frågan "vill du äta bajs till frukost?" nix pix! Stanna sedan hunden i kopplet, linan och dirigera den till en alternativ syssla än den du förbjöd. Följer hunden direktivet, beröm och belöna i multum för att beteendet att lyssna på "nej" ska öka.

Om hunden inte följer direktivet. Gör som du gör när du själv stavat fel, gör om, gör rätt. Förhåll dig på längre avstånd till störningen ni tränar emot. Simple...!? Japp!

Fuck chain of commands.

Vi kan träna in att den mötande bilen betyder gå bakom, att hundmötet betyder ögonkontakt med matte, att viltdoft betyder lek med en kamptrasa... I'm all for it!! Och jag lever som jag lär. Men träningen tar tid, kräver kunskap, men den är hållbar och relationsfrämjande. För de hundägare som inte når dit, inte vet hur eller har tiden. Vänd er inte till ett bestraffningstänk, fastna inte i ett growlande, rytande, hårslitande-”nej-träsk”. Sök en certifierad hundinstruktör som kan visa dig hur, peppa och utveckla dig och din hund. Var rädd om dina nya verktyg, var heller inte rädda för om ni någon gång sätter en verbal gräns.

Det diskutteras kring nej-sägande hundägare som bör bli ja-sägande. Kan vi inte bara urladda hemskheterna i nejet. För om nej betyder, stanna, gå inte dit, vänd dig till mig för hjälp... vad är då problemet? Mina hundar ser ett nej som användbar information.

1) Jag berättar att de gör något som inte är lämpligt att fortsätta med (ofta farligt för dem)

2) de har en ypperlig chans att tjäna på det. 

Ryt inte ditt nej, viska, prata och förknippa det med något vettigt.

En gränssättning kan också vara att avbryta en för vild lek, hundar emellan. Att med sin egen kropp "splitta", utan ord, utan att ta tag i - bara dela två hundar genom att gå emellan. För att sedan kalla in och kanske koppla.

En gränssättning kan vara att lära hunden att om det ringer på dörren så behöver vi inte fara runt och släppa in besökaren. Avgöra om hen får entra lyan eller ej. Utan pling plong kan betyda sitt i din korg, där får du en godbit och invänta sedan "okey gå och hälsa" för att få överösa besöket med härliga hundpussar.
 
En gränssättning kan innebära att byta flexit mot 1,8m koppel.

Att tillägga, om jag sätter gränser, låter jag även hunden sätta gränser. Det är inte ett envägskontrakt. Om mina hundar säger åt besökande barn att de vill vara ifred, så hjälper jag dem införliva denna gränssättning på ett för barnen förståeligt sätt. Om mina hundar skulle opponera sig mot att jag tänkte plocka bort deras märgben under ett härligt skrovmål, kan jag likväl lyda dem i denna förfrågan. It goes both ways. Så alla håller sin heder och sin självkänsla i behåll.
Att sätta gränser stärker jaget, och det innefattar även hundens jag.

Ovanstående gränssättningar är inte ett måste för alla hundar. Det är individuellt, vad just din hund behöver för gränser. Vissa behöver inga alls och lunkar genom livet utan att bli stressade, medan andra behöver det för att finna ro i att någon annan har koll.

KORRIGERA "kan vi inte lägga korrigeringstänket på hyllan" skrev någon i detta forum. Intresserade mig gjorde det. Varför då? Vad betyder korrigera, jo åtgärda, ändra. Vad är då en korrigering inom hundträning? Något fruktansvärt, ett ord vi bör bannlysa och lämna åt "the darkside", som alternativ att locka med när köttbullar inte funkar. Nej fanken heller! Om köttbullar inte funkar, gillar inte hunden köttbullar. Eller så belönar man fel, är oinsatt i inlärningspsykologi hos hund så som motivationssystem, belöningsstrategier, hur beteenden förstärks och befästs.

Lämna inte korrigeringar till kungen av onda riket. Jag tänker av säkerhetsskäl ta dem tillbaka, utan att skämmas!  Korrigera, ändra, åtgärda... det är vad det helt oladdat betyder. Vad är det i praktiken? Det kan helt enkelt vara så att jag stoppar ner godbiten jag visat hunden innan jag sa sitt, i fickan igen om hunden inte sätter sig (efter adekvat träning) –negativ bestraffning för er inlärningsnördar ;) Jag gör sedan om träningen och gör rätt. Ev. förenklar så vi lyckas, då plockar jag upp godbiten igen och belönar med godis och lovord. Jag rättar till, jag åtgärdar det som blev fel i vår träning tillsammans. Obs! Jag lägger inte felet hos hunden, jag tar på mig det. Men om jag lutar mig lite framåt, så hunden sätter sig i backande av att min kroppszon flyttas, ja då anser jag mig korrigera hundens beteende, ändra förutsättningar i vår träning… samspel, ingen pekpinne.

Hunden hoppar och far runt i kopplet, jag ställer mig på det. För att dämpa temporärt, få fram ett annat beteende som då kan belönas, stillheten.  

Is that so bad? Ja vi glömde ställa frågan varför, varför hoppar hunden? För den är ivrig i detta fall kan vi utgå ifrån.

En annan korrigering kan vara att kasta en burk ärtor i bakhuvudet på hunden (positiv bestraffning för inlärningsnördarna igen). Men... (trots vissa populära tvprogram) så utgår jag från att samtliga hundägare som är rädda om sina hundar, har någon form av IQ och EQ, samt gärna undviker att spendera massa pengar hos veterinären/hundpsykologer inte anammar detta forna hundträningstänk. En burk i huvudet, kan översättas till en vante i nacken på en chihuahua (visade nyligen i primetime tv). Igen individuellt. Vad är då skillnaden på en bestraffning som nämnts ovan och en korrigering? Se nedan…
Förutom att burken i bakhuvudet inte rättar till din dåligt utförda träning, utan har potential att döda din hund.

STRAFFA, en del av straffsystemet, det innebär att utsätta ex. en hund för något den anser negativt (här pratar vi inte negativit i formen den används i inlärningsprinciperna). Straff syftar till att skapa känslor av oro, rädsla, ilska. Används då vanligen i relation till ett beteende som anses oacceptabelt. Detta gynnar inte vår relation, därmed inte våra träningsresultat. Vad är då ett straff, åter DET BEROR PÅ INDIVIDEN, en vante i bakhuvudet, ett rejält ryck i kopplet, en alfarullning eller att ryta i…? Ja det beror på hur individen upplever det. Inget utföraren kan bestämma i förhand.
Straff, hunden känner då allt från stark oro, otrygghet, rädsla, befarar sitt liv. Det tangerar våld, övergrepp och riskerar att traumatisera: ett allvarligt psykologisk tillstånd hos hund!

Att straffa hundar vid oönskade beteenden, eller i träning är i mina öron totalt förlegat och oetiskt. Något jag hoppas samtliga certifierade eller egentitulerade hundtränare kan enas om bör hemma på krita-tiden.

Individanpassade metoder tyckte någon i detta hundforum innebar ett dolt budskap om att alla hundar inte kan tränas med positiva metoder. Vad är positiva metoder är då min fråga? Anar att det innebär positiv förstärkning och enbart positiv förstärkning där allt statuerande av ogillande, hålla emot i kopplet, säga om så snällast nej... inte är ok?! Låter för mig galet. Att inte individanpassa låter för mig som att förringa hundar som inte lär sig som man själv hade tänkt sig.

Tydlighet. Jag har i fått lära mig att även detta ord är laddat. Inom mig vill jag vråla "whaaaat´s this world coming tooooo?!" Håller en, förhoppningsvis liten, skara hundägare på att curla ihjäl sina hundar för att de själva inte rätt ut sina egna triggers. Sorry om jag trampade på några ömma tår här. Men vad är så oroväckande och skräckinjagande med tydlighet. Vad lägger folk i ordet tydlighet som gör att det kräver ugnsvantar för att sedan tas i.

Tydlig kan för exempelvis en flabbig labbe innebära att hans lugn ger honom tillträde att gå ut (tillskillnad från att klösa sig genom ytterdörren). Lugnet inväntas, jag öppnar dörren och ger "varsågod".
 
TYDLIGT! Inte hot, våld, aggression. Bara lugnt och sansat och tydligt.
 
Jag öppnar gallergrinden till bilburen, hunden trycker sig ut, jag stänger lika lugnt. När hunden avtar att försöka pressa sig ut genom gallerspringorna... så öppnar jag och bjuder ut hunden. TYDLIGT. Otydligt och vagt, inkonsekvent, är för mig ytterst oschysst mot hundar som då aldrig har en chans att lära sig vad som förväntas av dem.

Slutligen, vad var skillnaden mellan gränssättning, tillrättavisning, korrigering… blir ju lite luddigt ovan, går väll lite hand i hand, javisst! Spelar det någon roll, inte för mig, det kanske gör det för dig. Naturlig hundhållning med etik och förnuft, empati och god magkänsla, hundkuskaper med vetenskaplig backning, räcker.

Var människa, lev med din hund i en flock, och bete er naturligt.

Vad som fascinerar mig är att jag har bekanta, kollegor, folk omkring mig som tränar mer aversivt än jag själv. De har läst bloggen och intresserats, fått insikter, velat bolla tankar. Å andra sidan, har mina ord skapat kräkskänslor hos motsatt sida av fältet. Mycket fascinerande... Jag som trodde att hårda och mjukametoder inte längre var fanatiska motpoler, att ett schysst equilibrium var nått. Men se där ja!

För er som är helt ointresserade av ovanstående, för att det för er, precis som för mig, är självklart. Sorry if I wasted your time. För vissa är detta nämligen total galenskap, och för dessa försöker jag ovan ge en nyanserad bild av verkligheten. 

Nu släpper jag detta schacklika svart- och vittänket... eller mina försök att sudda ut gränserna, i vilket fall ett tag :) Nästa inlägg kommer handla om… hmmm, ja det får framtiden förtälja ;)


PEACE!!/ Carro

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Sara » Rädda! rädda hundar:  ”Hej, jag har en hund som på senare tid blir allt mer rädd för cyklar och kopplar..”

  • Emma » Back to basic:  ”Rena produkter....Det man gör hundmat av är förmodligen fullproppat med antibiot..”

  • Sara » Rädda! rädda hundar:  ”Hej! Jag har en hund som visar många av de tecken du skriver. Han är en omplace..”

  • frida » Back to basic:  ”Hej Carro! Vilken sort vom og hundemat ger du dina fyrbeningar? Har förstått at..”

  • Ylva » Rädda! rädda hundar:  ”Hej. Min hund har blivit skrämd av lösspringande hundar flera ggr. nu blir hon h..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln