header

Jag har det sanna nöjet att skriva för:


Hjärtligt tack för att ni läser!

"Skallet" - en hundblogg

2015

Ja here goes, jag kaskad kräks och spott spyr åt höger och vänster. Jag brukar vilja hålla mig neutral och pedagogisk. Ta in båda sidor och förstå. Men hur jag än försöker så går det inte i detta ämne. Det verkar som om förmågan liksom gick upp i rök... jag har nog fått nog. Nog av att vi skrattar åt hundars misär!

Jag lyssnade precis på Sveriges hundskatt, jag talar om hundpodden "Vår bästa vän" av Gurgin, Eva och Maria. Har du missat detta, leta upp och lyssna. Mängder av gedigen och redig hundkunskap. Riktigt bra!

SÅ LÄNGE INGEN LIDER
Jag lyssnade på ett avsnitt om förmänskligande av hundar. Jag tyckte de ringade in det så bra: "lider inte hunden av det så shit the same" var en slutsats de drog. Så låt folk lägga ord i munnen på jycken och vem bryr sig om hundjackan ämnad att hålla en nakenfis varm matchar mattes, så länge hunden inte far illa.

VARNING FÖR SKRATT OCH LIDANDE!!!
Det är ett viktigt ämne detta. För det finns ju andra fall där hundar förmänskligas och där de lider av det. Jag pratar om när vi "hundälskare" sitter och garvar brallorna av oss på en hunds bekostnad. WTF?!?! Kanske du tänker. Det gör fan inte jag, lägg ner, när då????

AFV (America´s funniest home video) och liknande program, för att inte tala om klipp på sociala medier. Det kryllar av filmsnuttar på hundars misär, på hundar som far illa. De uppvisar stereotypier eller andra beteendestörningar, som kanske "ser kul ut" för någon som inte vet vad de orsakas av. Låt mig berätta: långvarig stress och ohälsosamma levnadsmiljöer.

Visst kan en hund som repetitivt och med "iver" skuttar upp och ner framför en grind i takt till pålagd musik se underhållande ut. Själv vill jag spy! Och visst kan en hund som jagar solkatter, maniskt biter sig själv i ett bakben eller snurrar på stället verkar skoj...när man lägger på lite förmänskligande tolkningar och repliker på klippet. Eller inte! Jag kräks igen.  BAAAAOUSKZZZXOOOO!!!! (så låter det när man spyr)

TÄNK ETT STEG TILL...
Hundfolk; hundägare så väl som folk i hundbranschen delar och sprider bilder i sina fb-flöden... på hundar som rivit ut och sönder innehållet i papperskorgar med texten "Skulle bara hjälpa husse med källsorteringen". Eller en hund som sitter i ett moln av fjädrar och dun i en söndertuggad soffa "I väntan på snön".  En liten spya till i munnen. Jag må vara arbetsskadad men så pass destruktiva hundar har ofta psykologiska problem och efter som ingen stoppat sönderrivningen av soffan var jycken troligtvis lämnad ensam. Separationsångest dånar i mina öron. Det är inte roligt! Det är fruktansvärt. Jag ser bilder på hundar som "Hjälpt till med tapetseringen", läs rivit och klöst vilt omkring sig i ett ångest- och stressdämpande syfte. Inte lika roligt längre?!

NÄRHETSBEHOV... åhhhh sååå söööööttt!!! NOT!
Eller små små valpar som ligger och kramar nallar!!! HALLLÅÅÅÅ!!! WHAT THE FUCK!?!? Det är inte sött, det är ett tecken på att stackarn är tagen för tidigt. Och jag skiter fullständigt i vad SKK anser, eller djurskyddslagen för den delen. Hundar i dag tas för tidigt!! BASTA! Hundar som tas ifrån tiken senare kommer inte i samma utsträckning hålla på med trampande och snuttande på filtar och tröjor. RUBBADE BETEENDEN, inte söta! Forskning på det tack! It will only prove the obvious, men ändå viktigt att det görs, så en lagändring kan träda i kraft....typ igår jordbruksverket!

HEY HELP ME....Jag får ingen luft! Sorry du är enligt avelsstandard...
Lika ogulligt tycker jag det är med folk som lägger ut klipp på grymtande eller djupt snarkande hundar. Nu menar jag inte en vanligt djupt sovande jycke som drar nån stock ibland, utan de trubbnosiga. För att jag bojkottar trubbnosar?!, absolut inte!! Utan för att vilken hund som helst som har en medfödd andningssvårighet lider. Kaskad spy på att avla fram sjuka hundar och sedan anse att deras defekter är söta.

Jag är inte emot förmänskligande av hundar, för jag tycker precis som VBV-gänget: så länge inte hunden lider av det. Hundar kanske inte lider av att folk ser på dessa bilder, men hunden led när bilden togs (eller innan). Eller så utförde  hunden en onaturlig handling som svar på en ohälsa. Catch my drift?!

HUVUDET PÅ SNED... ELLER I HÄNDERNA
Jag tror dessutom att "naaawwww", "ååååhhhh", "nä men gulle dåååå" känslorna som skapas kring dessa bilder skadar hundar. För vi förmänskligar på ett sätt som rättfärdigar ohälsa hos hund. SPYA PÅ DET!

Vid detta lag står jag med spya upp till knäna, so be it! Jag har stövlar. Jag brukar skriva positiva, informativa blogginlägg men nu är jag upprörd. Inte heller tänker jag pryda detta inlägg med bilder, för jag vägrar sprida skiten.

GYNNA INTE EXHIBITIONISTISKA SVIN!
Jag vill avsluta med att detsamma gäller bilder på djur som misshandlats. FATTA GREJEN DET ÄR RÄTT JÄVLA ENKELT: slår man sönder och samman ett djur, filmar och fotar det och lägger ut det på nätet, så är man ett exhibitionistiskt svin! Det innebär att man njuter när man ser antalet likes och delningar. Så dela inte!! och skriv inte 1000 arga kommentarer. Det bidrar till mera djurplågeri, det sporrar drivkraft hos personen i fråga att göra om det. Jag förstår att man gör detta i hopp om att någon ska åka fast. Men ring då polisen och skicka materialet till dom! Inte till din polare på fejjan.

SORRY...!
Fick du dåligt samvete av ovanstående, sorry! Det var inte min mening. Min mening var att belysa ett ämne, som blivit mainstream men som inte är ok. Jag tror att folk som gör detta är lyckligt ovetande. Jag tror ingen sprider dessa bilder i syfte att verka nedlåtande mot hundar eller för att de roas av det kaxiga påstående "vi skrattar åt hundars misär". Jag tror det handlar om ett ovetande.

Shit happens, just don't do it again ;) För nu vet du bättre. Nu vet du att destruktiva hundar inte är roliga, att repetitiva beteenden inte är sött och att närhetstörstande valpar behöver sin mammatik, inte en "snuttefilt". Nu vet du att klipp på hundar som maniskt, rödögt jagar bollar så de springer in i träd - inte har roligt utan är hyperstressade. Nu vet du att... ställ dig bara fråga, varför tycker jag det här är kul, och vad kan orsaka beteendet, om det inte ser helt normalt ut.


Peace out!
och sorry om jag blåste någon av stolen, det är ju ändå fredag.
/Carro

p.s. Jag grämer mig inte över bilder på hundar i lucia kronor eller nappar i munnen. Varför? De är ju ett förmänskligande. Japp! Men det är inte förmänskligandet jag stör mig på, det är om hunden lider av det eller ej. Som Gurgin erkände i poddavsnittet, han klär ut sin hund till groda hemma, för att det är gulligt och kul. Ingen lider av det. Men han skulle inte ta ut jycken på stan i grod-dressen, då uppmärksamheten hon skulle få skulle påverkar henne. Mycket klok man! Och det är en stor skillnad. Det är en enorm skillnad att lägga ut en bild på sin hund i tomteluva - no harm done! och att sprida en bild på en hunds misär med en förmänskligande textremsa som rättfärdigar det hela.
Läs hela inlägget »
Släpp den "lillhusse", släpp den! Släpp den "lillhusse", släpp den!

I förra veckan gästade jag och dogsen p4 Sveriges Radio. Vi snackade hund, ämnet hundar och barn stod i fokus. En fråga blev lite hängande i luften kände jag i efterhand. Jag tycker mitt svar inte täckte det lyssnaren var ute efter. Det kom liksom musik i vägen... So here goes, Sanna, this one if for you!
(nu kommer jag alltså inte bryta ut i en kärleksbalad...utan besvara Sannas fråga mer utförligt)


För du proaktiva och kloka människa som mailade in inspirerade mig. Du ville veta hur du höggravid som du var, ska rusta hunden din för det kommande barnet. Men även hur barnet bör rustas för hundlivet. En oerhört bra tanke att sitta med när man inte ser tårna sina och vet att snart, snart är alla ute och liksom på plats. En blöt nos kommer för första gången möta en knubbig spädis hand. IRL som teenisarna säger. Som matte och morsa vill man ju att det ska bli så där drömskt bra som på film. Och visst kan det bli så! Om man ställer sig själv frågorna Sanna gjorde.
 

Ett radarpar som genom förståelse för varandra nu 3 år senare tränar freestyle ihop Ett radarpar som genom förståelse för varandra nu 3 år senare tränar freestyle ihop


VÅRT ANSVAR
För det är just vi föräldrar som alltid bär ansvaret för hund/barn relationen. Inte barnen, de kom till oss för att lära sig och guidas i vissa frågor. De gör ofta som vi gör (till skillnad från att göra som vi säger).

Inte heller är det hundens fel om något går galet, för de liksom kidsen behöver vårt omdöme, vår handledning i sin relation till små, yviga, högljudda och märkliga förkrympta tvåbeningar vi kallar barn. En hund behöver lära sig tolka och förstå barn, lära sig att inte hoppa och slicka i ansiktet om det medför fallrisk och så vidare.


LÄR DITT BARN HÄNSYN OCH VISA EMPATI
För tro mig, ur hundens perspektiv kan barn vara allt annat än logiska eller trevliga för den delen. Kulturkrockarna och språkförbistringarna är många. Springa, skrika, rakt på och över, huller om buller och prova, resta, undersöka och prova igen- det är barns melodi och med all rätt, de är barn. De behöver likväl som hundar guidas i hur och när man taggar ner, och hur man känner, ser och tar in andra och visar hänsyn och empati.

Visar du ditt barn empati, och era djur empati... är chansen större att du får just ett empatiskt barn.


PAPPA/MAMMA REGLER
- Ha alltid uppsikt. Små barn och hundar kan vara oförutsägbara i samspel med varandra. Du kanske tycker det är självklart att man inte klipper en hund i svansen - ett barn kanske behöver prova det. Din närvaro stoppar sådanna små tester. Ett test hunden hade svarat på antingen genom att bita, skrika och fly och troligtvis samlat på sig agg.

- Anse inte att din hund borde klara av vissa saker. Din hund är en hund och klarar av att vara just en hund. Att bäras på, borstas, dras runt i en barnvagn eller släpas runt i kopplet av en snorig Tjorven look alike är inget som måste klaras av. Ett motstånd är ofta ett faktum, vissa säger nej med kroppen, via ljud eller tänderna. Din närvaro gör sådana tillsägelser obehövliga, då du stoppar långt innan.

- Lär ditt barn om hundar! Om deras språk, deras behov, deras önskemål och deras natur. Låna böcker på biblioteket om hundar, titta på bilder och berätta hur hunden ser ut när den är trött, glad, arg. Så ditt barn kan tyda om hunden vill vara ifred.

- Visa ditt barn hur man leker med hundar. Via en leksak, genom kurra gömma eller genom att gömma hundgodis. Så ditt barn vet hur man umgås med hunden.
Var noga med att skapa gemensamma stunder av gemensam lek, du, ditt barn och familjens hund. För japp, du ska vara med!


FÅ, TYDLIGA OCH KONSEKVENTA REGLER
                      1) Låt hunden vara när den äter, dricker, tuggar ben, har
                            aktiveringsleksaker.
                      2) Låt hunden vara när den sover och vilar.
                      3) Klappa fint! Inte dra i svansen/öronen, peta i munnen eller i öronen.
                      4) Inte krama (hundar uppskattar sällan detta då de ej är en kramande art,
                          en apa hade varit ett bättre val om det är behovet du vill uppfylla med ditt
                          husdjur).
                      5) Inte bära. Sällan har ett barn styrka eller teknik att bära en hund på ett 
                          tryggt och säkert sätt. Att bli buren omöjliggör all form av flykt, vad som
                          kvarstår vid upplevd knipa är att fäkta. Det gör ont när hundar säger till.
                       6) Hundens mathörna, sovplats är off limits. Ingen lekplats! Dessa
                          områden kan hunden se som sina resurser. Undvik att trigga
                          konkurens tänk mellan hund och barn.

Var konsekvent och noggrann! Ta alltid bort barnet från hunden när reglerna bryts, inte för att straffa, för att förklara innebörden av reglerna. Var noga att bevsvara barnets uttalade eller outtalade fråga: "varför?" på ett för barnet lämpligt sätt. Så det inte stannar vid "Aja baja". För "Aja baja" är jätte kul att återvända till och göra i smyg.


DJUR ÄR INGA LEKSAKER!
Låt aldrig barnet använda hunden som en leksak! Det är ingen häst, ingen drake etc. Vissa hundar kan vara känsliga mot närkontakt, kvävande umgänge och panna mot panna kan leda najfs i barn fejjat. Inte för att hunden är psykstörd eller har en hjärntumör, nej för att hundar säger ifrån om inte vi gör det åt dem.

Din hund har en kroppson, en zon som om den ej respekteras leder till obehagskänslor hos hunden. Vi kan träna hundar att acceptera och tolerera mer och mer närhet och hantering. Men vissa individer kommer ändå alltid ha en stor integritet. Det behöver respekteras. Det är inte okey barnet (eller någon annan för den delen) i tid och otid lyfter upp, bär på, tar fast eller håller i. Det leder till frustration och stress. Lär ditt barn det, så slipper ni resultatet av en stressad och frustrerad hund.

Hanteringsträna gärna din hund, så klumpig hantering är förknippat med något positivt. Lägg din hand klumpigt på hundens huvud, beröm och belöna. Utveckla träningen; hand på rygg, ta lätt tag i pälsen och beröm och belöna. Hunden blir då mer van vid lite burdus hantering och inväntar belöning för att tolerera det. På så vis kan du säkrar upp umgänget en aning. Men träningen lämnar inte dörren öppen för barnet att överskrida hundens integritetsgränser.


SKA INTE MORRA ELLER SKA INTE BEHÖVA MORRA?!
Tänker du nu: "men hundar ska aldrig morra/bita ett barn!". Då börjar a  v  l  i  v  n  i  n g diskutteras. Ja då har du aldrig upplevt ett barn ur en hunds perspektiv. Morrar din hund eller har din hund bitit ett barn, ja då har du fallerat i din roll som ansvarig förälder/hundägare. Det kan hända de bästa, men bör alltid vara en läxa för den ansvariga vuxna (inte hunden eller barnet). För jag håller med en hund ska inte behöva morra, och inte behöva bita. Det är ditt jobb att se till att den situationen inte uppstår.

Det gäller att ha koll på de egna barnen, likväl som besökande kompisar till barnen. Eller andras barn om du och din hund besöker någon med barn. Ta inte för givet att ej hundvana föräldrar tar "sitt ansvar" för de kanske helt ärligt inte förstår hundar och deras gränser.

En gång för länge sedan (inna jag själv hade kids) träffade jag och min jycke ett par vänner och deras 3 åring på stan. Vi stannade och snackade lite vid en lekplats. Snurrgungor och zebror på gigantiska fjädrar var inte alls roande i jämnförelse med en gigantisk schäferkorsning. 3-åringen verkade tro att min dåvarande hund var en inriden shetlandsponny som jag snott från en cirkus eller nått. Det var uppenbart att ungen ansåg att "shettisen" stod till allas förfogan.

Jag försökte skaka av mig barnets intentioner medan jag konverserade med hans mamma. Men han hajade liksom inte det finstilta även om det innefattade en stop-handflata och ett "nej" och "snälla sluta". Föräldrarna förstod nog inte heller det olämpliga i att de lät sin unge go bananas med ett rovdjur som började bli lite putt. Så inte förren jag vänligt frågade om de hade ett koppel till sin vilde eller om de ville låna mitt ett tag, hajade de och skopade upp tokstollen. Vilden hade goda intentioner men var helt utan omdömme. Its a kid! föds de med omdömme är något allvarligt fel. Men alla, inte ens vuxna, förstår alltid allvaret i en situation. Allt slutade väl och min vän har sedan dess aldrig blivit ombedd att koppla sitt barn igen.


NO LIES! Vassa tänder, vassa tassar - SE UPP!
Var även ärlig mot ditt barn. Själv har jag två hundar, 2 katter och 2 barn (2- och 4 år) och jag vadderar inte in djurets försvarssystem i bubbelplast.

- Drar man katten i svansen blir den arg och ledsen, då klöser den och då kommer det blod! 

- Kasta inte leksaken mot hunden, träffar den blir han rädd och då kan han bitas!


sen följer...

- Kom ska jag visar hur vi kan klappa katten så den spinner. Efter lite klapp: Titta nu slår svansen, nu vill han vara ifred.

- Vi kan kasta iväg hundens boll istället, så får han leta upp den igen! Nu flämtar han, nu är han trött och vill vila.


Informativt och avskalat räcker bra! Ingen power point om hundens ursprung. Kort och koncist.
 

Vad händer, när det du gör, gör ont...!? Vad händer, när det du gör, gör ont...!?

FÖRUTSE
Var noga med att tänka ett steg i förväg. På bilden ser vi en hund och ett barn. Barnet har gett hunden en borst, som jycken i sin tur gnager lite på. Men vad händer om en pigg spetsar tandköttet och smärtar. Många hundar gnyr till och drar sig undan. Andra säger ifrån på sitt sätt, via morr, putt eller nafs. Vissa kan koppla smärtan till barnet. Och handla därefter...

Samma sak gäller lek och spring, eller dyk i sjön sommartid. Hundar kan ställa sig helt oförståliga till det som sker och vilja hejda, valla in, stoppa. Och ett sätt är att ta tag i är med munnen. För så hejdar och stoppar hundar. Det kan göra rysligt ont, och gå hål!

DET KAN GÅ SNABBT
En gång var jag tyvärr med om att en hund bet ett barn. Det var min hund! Barnet gjorde inget som helst fel. Jag däremot förutsåg inte vad som kunde ske. Det var sommar och sol, pojken sprang ut på bryggan, hoppade i och badade. Kom upp och skulle i igen, men fick sig ett bett i foten. Varför? Troligtvis ville min hund hejda honom från att hoppa i vattnet. Det fanns ingen aggression med i bilden, ett vall beteende snarare. Men som ändock ledde till en sjukhusvistelse för säkerhetsskull. Det kan ske snabbt. Tack och lov var pojken överöst med tidigare positiva erfarenheter av hundar och inga men kom av detta. Men det bör inte ske. Än i dag grämer det mig. Att jag inte förutsåg händelsen.
 

Sova bredvid är bättre än på... Sova bredvid är bättre än på...

YIN OCH YANG
Med regler och återhållsamhet från barnet behövs nu en motpol. Där ungen får uppleva hur underbart och givande det är med en hundkompis.

Promenader då man får hålla kopplet (om husse/matte håller i koppel nr 2 - säkerhetslinan som tar stop vid behov), kurragömma lekar som får det att kittla i magen, möjlighet att träna hunden i konster och tricks, klapp och massage, påhittigheten som väcks när barn utmanas i att gömma hundmat i hela huset och sedan se hunden leta rätt på bitarna.

Ja ni hajar, en positiv motpol. Det gynnar verkligen barn/hund relationen när barnet får vara en resurs för hunden. Hur? Exempel: barnet kommer med kopplet vid promis, barnet serverar maten, ger märgben, ger spårkommando vid spårupptag eller tar initiativ till barnvänlig lek och träning. Med det sagt så bör inte barnet träna hunden själv, eller gå ut och gå -- vi vuxna behöver alltid finnas med, läsa av hunden och se över som uppskattas och vad som irriterar, så vi kan justera, guida och handleda två så lika men väldigt olika arter till samspel.

En kurs tillsammans kan ge ökad förståelse och ge barnen bra redskap för träning och samvaro En kurs tillsammans kan ge ökad förståelse och ge barnen bra redskap för träning och samvaro

DOGGY needs fjärrkontroll
Hunden då...!?
Nu har vi dragit upp riktlinjerna för avkomman. Men jycken då... vad gäller där. Vilka regler du tycker är av vikt beror på dig, din familj och era levnadsförhållanden.


MIN MAT DINA RESTER?
Har du en stor matglad hund som gärna sätter upp framtassarna på barnmatstolen så är det kanske av stor vikt att förbjuda just det. Det kan bli oerhört farligt! Var konsekvent med att hunden belönas på annan plats vid utfodring av barnet. Vissa hundar kan på ett "varsågod att städa" sedan slicka rent matstolen. Medan andra hundar blir för uppspelta kring mat och den känslan vill vi då inte förknippa med barnets stol. Så ja.... det beror på!


BARN ÄR INTE SKADESKJUTAN HARAR
Var noga med att hunden din leker med ditt barn via en leksak. Och aldrig jaktlekar om barnet inte är stort, stadigt och fysiska kan värja sig. Var alltid med! En jaktlek kan trigga just jakt. "Ta fatt" kan (ur en hunds perspektiv) inbjuda till det som följer: att  fälla och bita. Även om intentionen är lek, kan skador vara ett faktum.

Var extra försiktig om du har flera hundar tillsammans. Hundar i pack som börjar jaga ett barn ska alltid brytas. Gå emellan, ryt i. Be ditt barn stå still och sluta springa. Få det att sluta! För situationen kan få förödande konsekvenser. Av den enda enkla anledningen att hundar är rovdjur, de har instinkter. Och springande, yviga barn som tjuter i falsett... kan trigga saker. Saker som inte hör ihop med små barn.


SLEEPY TIME
Inte sova i sängen/soffan?! Det beror också på. Få hundar kväver små barn i sömnen med flit. Det är inget de ligger och smider planer om i hämnd för piggborsten. Men valpar sover gärna i hög, drar sig till värme. Så kanske inte helt optimalt för nervernas skull. Totalförbud, eller ett "okey" när en viss hundfilt rullas ut i soffan. Var konsekvent med att alltid ta ner hunden om den går upp utan filtens närvaro.


LIGG=BELÖNING AV SMÅTTINGAR
När mina kids tränar vår stora hund, är alltid sitt eller ligg ett krav innan belöning utdelas. Av säkerhetsskäl. För en 45kgs hund som roffar åt sig ifrån en 3-åring blir ohållbart. Dock kan en 45kg hunds komma rusande och kasta sig ner i en liggposition bredvid lillhusse för att sedan få utbetalning. Mycket säkrare!

NÄR KROCKER DET?
Analysera er vardag, när krocker hunden och barnet. Vi kan exempelvis vara konsekventa med rutiner vid utgång. Påklädning och sedan barn ut genom dörren före hundar (eller tvärtom), så puttande och skuffade undviks om hunden är uppspelt kring utgång. Har du en studsboll till hund i hallen. Införliva en platsmatta hunden ligger på medan ungarna kläs på, belöna på mattan och var noga med "varsågod" när hunden får gå ut. Så skapar du ordning och lugn.

Ja, listan på "så här gör man" kan göras lång. Men jag tror på individuella lösningar för varje familj. Låt det stanna vid några få tydliga regler för hunden. Inte för många. Barn får inte likställas med nej, gå och lägg dig, fy, akta, gå bort, sluta... för då växer irritationen kring barnet. En kram i soffan lite senare kan lätt mötas med en morrning utan att jag egentligen tycker att felet ligger hos hunden.

Så Sanna... hoppas du fått lite mer kött på benen. Det finns vissa BIG NO NOs! Men mycket handlar om att anpassa rutiner och regler till just er som familj. Och glöm inte vikten och grunden, relationen och jobba på den. Blir den pyntad av positiva erfarenheter kommer barnet och hundens samliv få så mycket mervärde.
All lycka till dig och din familj!


Peace out!
/Carro

 

Läs hela inlägget »

Snö och frost kommer snart ekipera vårt vackra landskap. Soltimmarna blir färre och kylan öppnar vidderna. Men inte är det orsak att gå i ide inte. Hunden din gör det absolut inte. Behov av motion och aktivering, miljöombyten och mentalstimulering är likvärdig året om. Det finns några saker man bör tänka på, så du och hunden kan njuta av vintern till fullo:

1.      Håller du hund i hundgård? Det kan innebära en del stillastående ute. Tid hunden befinner sig i minimal rörelse vilket gör att han inte håller sig varm på samma sätt som vid en promenad. Tänk på det och höj temperaturen i hundkojan, eller isolera med halm och extra bäddmaterial så här års. Var noga med att kojan inte står på barmark, utan är upphöjd, frigolit kan tjäna som isolering under kojan.

2.     Hålls hunden mycket utomhus, se till att vattnet är tillgängligt även vid minusgrader. En istäckt skål är inte godtagbart enligt djurskyddsförordningen.

3.      Vatten är av lika stor vikt vintertid som sommartid. Ta gärna med dig ljummet vatten till hunden om ni är ute länge. Vissa hundar äter snö eller dricker ur isiga pölar vid törst, ofta kräks det kort därefter då kylan får magen att kasta upp.

4.      Täcke eller ej? Pälsvariation är stor på våra hundar. Alltifrån en vinterrustande Malamuten till en kinesisk nakenhund. Är din hund naturligt vinterredo? Har han underull som isolerar bra eller krävs en tröja eller ett täcke kanske? Välj ett med hög komfort och ergonomi för hunden, så rörelser inte hindras. Andasfunktion är inte av samma vikt som i våra kläder då hunden inte svettas genom huden. Men anpassa täthet efter väder och hundens aktivitet. För varmt är inte heller behagligt.  Stick in handen då och då och kolla av.

5.      Klipp inte ner hundar av estetiska skäl just vintertid. Jyckarna behöver pälsen, den klår alla tröjor och täcken i värmeförmåga.

6.      Vinterkäk? Eventuellt kan du behöva justera hunden kost under vinterhalvåret. Vissa förbränner mer. Då de blir mer aktiva för att hålla värmen. Andra hundar blir lite slöare vintertid och i det fallet blir en ökning av fodergivan ingen hit. Späck har ingen funktion som värmeisolering. En överviktig hund blir dessutom mindre aktiv och håller därmed värmen sämre. Så ser över din hunds hull lite oftare vintertid, och justera vid behov.

7.      Endast torra jyckar bör gå ut. Håll baden få de kalla årstiderna. Ta aldrig ut en blöt/fuktig hund i minusgrader, snustorr gäller vid utgång.

8.      Lek och njut av vintern, men var medveten om att halka illa kan skada hunden allvarligt. Kasta inte bollar, uppmuntra till lek på halt underlag så som en genom frusen sjö, kring isiga pölar eller på garageuppfartens frostiga stenplattor. Ledband riskerar att ryka om hunden fläker sig som Bambi på hal is.

9.      Snökokor i pälsen kan ställa till det. Krulltottar och låga hundar med lång päls är i störst risk. Pälsen kan klippas för att dämpa klumpbildningen -kortas under magen, klippas rent mellan trampdynor och korta ner pälslängderna på benen. Vill man inte kröka ett hår är ett alternativ att smörja pälsen kring ben, tassar och under mage med tassalva vilket motverkar att snön fastnar. Undvik balsamspray då vätan gör hundens ben/mage nerkyld vid utgång.

10.      Klolängd. Du kan behöva klippa hundens klor oftare på vintern. Då asfalt eller grusvägar inte naturligt slipar dem så här års. Men alltför korta klor kan missgynna hunden under vintern. Att kunna spjärna med tårna och låta klorna ta underlag istället för trampdynor är ett sätt för hunden att vila trampdynorna från för varmt/kallt underlag. Klor är även bra att ha om det är halt, som dubbade vinterdäck. Lagom är bäst!

11.      Pälsvården är extra viktigt vid kallt klimat. Tovor isolerar inte, utan försämrar pälsens naturliga värmeisolering. Underull behöver även kardas ut regelbundet så nytillväxt stimuleras. Håll pälsen i trim när frosten biter i nosen.

12.      Kylarvätska brukar kommer fram så här års. Den innehåller både något sött som lockar till sig hundars intresse och nyfikna tungor men även glykol som är mycket giftigt för hundar. Åk alltid till veterinär om du märker förgiftningssymptom.

13.      Gångvägar saltas för att hålla snö och is borta. Salterna torkar ut din hunds trampdynor, det kan leda till smärtande sprickor. Ha för vana att torka av din hunds tassar efter promenaden, en fuktig disktrasa brukar räcka. Låt inte din hund slicka på saltade vägar. Små halter salt kan vara dödligt för hund. Symptom du kan vänta dig är ökad törst, kräkningar, diarré, trötthet, stelhet och kramper.

14.       Tänk på rymningsrisk när du skottar på uppfarten/tomten. Så du inte av misstag skottar upp en perfekt övergång över staketet för hunden.

15.      En hundvalp är ingen julklapp! Det är ett 10-16 år lång åtagande.

16.      Vattendrag i skogar eller istäckta sjöar är potentiella fällor för hunden vintertid. Håll hunden under uppsikt i skog och mark. Ha alltid hunden kopplad om ni promenerar på isar. Sele och lina är att föredra om hunden skulle gå igenom och du behöver hala upp (situationen med ett stryphalsband blir förödande). Isdubbar är ett måste! Ha även koll på isens tjocklek och lär dig läsa av isar; färgförändringar, tyda strömt undervatten om ni planerar en is-promis.

17.      Lämna aldrig hunden i bilen om den misstänks bli under -5 grader i innetemperatur.  Bilen är ingen förvaringsplats för hund. Länsstyrelsen kommer med klara direktiv i frågan.

18.      Atros och ledsjukdomar kan upplevas värre vid kyla även för hundar. Ett extra kosttillskott som exempel Flexjoint kan vara bra i vinter om din hund har ledbesvär. Har hunden din ondare vintertid kontakta din veterinär för rådgivning, ni kanske behöver öka hundens smärtstillandedos just vintertid.

19.      Vintervalp? De har en tendens att bli rumsrena senare än sommarvalpar. Skotta upp en liten plätt ni konsekvent återvänder till, en kiss- och bajshörna. Pälsa på dig, stå lugnt och stilla och gnola tills hunden är klar. Det är ofta vår brådis in i stugan som orsakar rumsrenshetsproblemen vintertid.

20.   Se till att din hund har en varm och go bädd att återvända till efter utevistelse. Gärna lite upphöjd så undviks drag från golvet. En extra filt till bäddmaterial är aldrig fel juletider.

Symptom på nedkylning:

  • Hunden darrar och skakar                                                                                         (det upphör dock när kroppstemperaturen sjunker ytterligare)
  • Musklerna bli muskler, hunden kan bli orörlig eller stel i sin gång
  • ulsen sjunker och även andningsfrekvensen
  • Hunden känns kall och kroppstemperaturen understiger 35°C
  • Apati
  • Medvetslöshet


Åtgärder vid nedkylning

  • Flytta hunden direkt, i lä eller helst inomhus
  • Värm hunden (men ej i vatten) utan svep in den i filtar. Många lager och veckat ger bra värme. Fyll plastpåsar/flaskor med varmt vatten och plasera vid hunden bröstkorg och rygg.
  • Lägg dig själv tätt intill, kroppsvärme är bra
  • Uppvärmingen bör sker långsamt, ca 1 grad per timme är mått. Lagom takt är 1 grad per timme.
  • Vill hunden dricka, ge ljummet-varmt vatten
  • Kontakta veterinär!


Njut av snötäckta landskap och den underbara vintersäsong vi har framför oss.
Ta hand om hunden din!

Peace out!
/Carro
 

Läs hela inlägget »
Gott nytt... jävla skit! Gott nytt... jävla skit!

Det är inte frasen "Hej jag ringer från Sveriges Radio" som avslöjar avsändaren på telefonsamtalet när jag lyfter på luren. Det är den där självklara, tydliga och melodiösa radiorösten. Jag älskar att detta yrkesfolk inte stänger av den, fören de kommer hem. Ni kan tänka er hur det låter i fikarummet :)

Jag gillade den vänliga rösten på andra linjen. Hans stämma var inget oljud för mig. Han däremot, Magnus Nilsson, som ringde, han ville prata om oljud. Ljud som hundar skyr, som väcker obehag, panik, skräck och skapar fysiologiska och psykologiska gensvar som påverkar hunden i dagar, veckor därefter.

TYSTA FYRVERKERIER - något är på gång
p4 Jönköping gjorde igår ett inslag om just tysta fyrverkerier. Ett relativt nytt fenomen på marknaden. Som inslaget förtäljer är det i detta fall en arg och modig gammal tant som rusat in i en fyrverkeributik och morrat på hundars vägnar och hotar med snuten. Heja tanten!!! Just denna butikägare tänkte till, han tog kundens kritik som information och letade upp alternativ. Heja butiksnissen!! Alternativet var tysta fyrverkerier. I klippet nedan kan ni lyssna på dem och höra mina kommentarer därefter. För helt tysta... ja det var de ju knappast. Men de famlar efter något.

02:10:12  in i klippet börjar inslaget

Fortsätt vara arga tanten!
Jag tycker vi alla ska våga fortsätta vara som arga tanten. Eller frenetiskt sprida inlägg från butiker som slutat sälja fyrverkerier, delge alternativ och ringa föräldrar vars barn springer runt och skjuter smällare i samhällen. För det är nog just detta, som gjort att alternativ börjar bli ett måste. För pengarna sinar, folk vill inte bidra till djurs lidande. De människor som inte inser att det är just det de gör, behöver inse! det handlar om respekt, förståelse och hänsyn. Basta!

Det är inte enbart hundar som påverkas: hästar, kor, katter, grisar, vilda djur m.fl. Även människor, med fruktansvärda associationer till smällar (så som flyktingar). Tro mig, det handlar inte om att de ska anpassa sig, det handlar om rädsla, om trauma och psykiska sår, om rädslan för sitt liv... oavsett art eller orsak till rädslan.

En hel hundnation hade inte varit i uppror om det handlade om något annat än ett enormt lidande.
 

Ett enormt lidande! För passiva så väl som aktiva stresshanterare Ett enormt lidande! För passiva så väl som aktiva stresshanterare

Svårt att förbereda sin hund
Alla som haft eller varit bekant med en skott/fyrverkerirädd hund vet vad jag pratar om. Det är ett enormt lidande. Det faktum att man som hundägare sällan kan förbereda sig adekvat, då smällare och raketer skjuts av lite när som i de flesta kommuner... gör saken ännu värre. Promenaderna måste ju tas. Men runt valborg, nyår... ja var högtid, kan det så väl som inne livet var ett helvete.

Jönköping en förebild
I Jönköpings län är det ett antal timamr kring vissa högtider som gäller. Valborg, Påsk och Nyår mellan 12-03.
Även luftvapen, paintballvapen och fjädervapen kräver tillstånd att nyttjas i sammanlänkande bebeyggelser i Jönköpingslän.
Tillfredställande av resterande smällbehov kräver polistillstånd! Heja Jönköping!
Läs deras poolicy här!

Ett enormt lidande, inte bara ett obehag
För detta med fyrverkerirädsla och skotträdsla är ett rejält lidande för hundar.
Hundar som darrar, flämtar och hässjar. Hundar som blir undvikande, hukande. Hundar som kryper undan, gnyende och ser på oss med stora skräckslagna ögon och ber om en förklaring, om nåder. Och vi hundens främsta trygghet kan inte göra något åt oväsendet. Det är en pina, för oss alla inblandade.

Vissa hundar tycker smällare är obehagliga, andra blir rädda, vissa blir paniska och flyr, andras rädsla är orsakad av tidigare trauman. Hunden kanske har kommit lös en nyårsafton och flytt eller hållts inlåst i en bil under smällkvällen.
Graden av psykisk lidande kan variera.

Det finns hjälp
Men visst finns det hjälpa att få, men sök den i god tid. Traumabearbetning och avvänjning tar just tid. På hundinstruktörers och hundpsykologers branschorganisation hemsida (www.immi.nu) kan du finna en behörig hundpsykolog i ditt närområde som kan hjälpa dig och din hund långsiktigt.
Bor du i Åseda, Växjö med omnejd är du vart välkommen att höra av dig till mig.

Här och nu
Men vad kan göras här och nu. Inte för att bota ljudrädslan, då det et kräver utredning och hjälp på plats. Utan vad kan du hundägare med ljudrädd hund göra för att lindra i akut läge.

1) Dämpa ljudupplevelsen.

  • Stoppa fetvadd i hundens öron (vänj hunden vid det innan själva nyårsafton).
  • Höj radion/tv, låt andra ljud överrösta så gott det går
  • Täta fönsterna med extra tätningstejp (gör faktiskt stor skillnad)
  • Lägg eventuellt ett täcke över, kuddar omkring hunden - då textilier fungerar ljuddämpande. Desto tjockare desto bättre, ju mer veckat desto mer ljuddämpning. Men obs! Syre är viktigt. Det är bättre att skapa en ljuddämpad hörna åt hunden, är att bädda ner hunden i en syrefattig kammare.


2) Dämpa synintrycken (om hunden reagerar på ljusspektrat)

  • Umgås i ett rum med få fönster
  • Dra ner persienner, häng för ljustäta gardiner
       (finns specialare för att stänga ute så mycket ljus som möjligt)
  • Sovmask (likt fetvadden ska hunden vänjas vid masken innan, så den inte upplever masken i sig som negativ)


3) Dämpa doftintrycket.
Detta är svårt då vi har lite information om hur deras doftsinne selekterar ut sina intryck.

  • Gå inte ut. Rasta tidigt och håll er inne.
  • Håll dörrar och fönster stängda (även av stor vikt då rymningsrisk råder, något som kan få ödesdigra konsekvenser)
  • Sätt en lugnande doft så som lavendel i aroma lampan som distraktion


4) Tillskott och preparat

  • Sätt ett DAP halsband på hunden, minst 2 veckor innan väntad smällkväll. Ett halsband preparerat med en doft som liknar den tiken utsöndrar när hon ger valparna di. Verkar direkt lugnande för hundar. Har du tidigare provat DAP men i dosa i väggen eller spray utan önskade resultat. Våga testa halsbandet som har en starkare effekt då doften inte sprida för vinden, utan går direkt upp i hunden nos.
  • Ge hunden fodertillskottet Antistress en vecka i förväg och en vecka i efterhand. Detta tillskott maxar på hunden depåer av tryptofan, bvitaminer och magnesium. Ämnen kroppen förbrukar maximalt vid extrem stress. Låga nivåer av dessa ämnen i kroppen gör kroppen mindre rustad att hantera just stress.
  • Produkter som Zylkene, SureneUm eller Serenity lugnande pasta kan även hjälpa och är ämnade att ta bort oros och ångesttoppar. Hundar är individer och olika preparat hjälper olika hundar, så testa ut er produkt i förväg.
Ovanstående preparat är ingen tung psykofarmaka, naturpreparat och en dofttrigger.


5) Övrigt
  • Åk till skogs! Bo hos en vän, hyr en stuga - ta dig ur samhälle och stor stad där det smälls som värst. Ta in på hotell nära flygplats, där är det ofta fritt från fyrverkerier. 
  • Massera. Massage frisläpper oxytocin och verkar stressdämpande. Lär dig teknikerna i förväg och vänj din hund vid konceptet. Associationen mellan dina rörelser och frisättningen av oxytocin kommer göra massagen mer verksam, snabbare ju oftare du masserar.

En liten varning
Nu kommer aja baja fingret jag så sällan och ogärna höjer. Men några saker är inte självklara och med det menar jag inte, för idioter. Utan för människor i allmänhet. Hur man hanterar, tränar en räddhund är inte allmänbildning. Det är inget vi får med oss via media eller skolundervisning. Det är ingen skam att inte vet hur. Men jag tycker det  är av stor vikt att veta att att man inte vet. För då slutar man prova och anta.

Det finns risker i att testa sig fram gällande någons rädsla och fobi. Big no no! är exempel:

- att använda en till synes skottfast hund som ska visa den rädda hunden att fyrverkerier inte är farligt. Det är ett tänk som kan fungera på en trygg vuxen hund som ska vara nära en valp eller hund utan erfarenheter av smällare. Som ett stöd, någon att kika på för att få en oro bekräftad eller förkastad. Men absolut inte med en redan rädd hund. Du riskerar att göra den till synes oberörda hunden illa till mods och rädd. Det är inte en annan hunds ansvar, att lösa den rädda hunden problem.

- ta inte ut en osäker, orolig, rädd hund för att se fyrverkerierna. I hopp om att visa och skapa förståelse. Får han bara se vad de är så lägger sig rädslan är en vanlig tanke. Men du riskerar att befästa och förstärka rädslan. För är rädsla redan triggad, är hunden inte i ett vanligt inlärningsläge. Försök att lära dig primtal medan du rusar genom julrushen. Skit dåliga förutsättningar.

- har du en trauma hund som du ska "visa" källan till det som skrämmer. Så missar du att när ett trauma triggas kommer känslor helt utan koppling till förnuft. Du kan intala en hund (visa) att det inte är farligt. Rädsla kommer ändå vara känslan som råder i kroppen. Rädslan som triggas är kopplad till ett förgånget trauma, här och nu är inte aktuellt för den hunden.

- lås aldrig in din rädda hund ensam i ett rum, att överges i läget kan förvärra rädslan.
Sätt heller inte hunden i bilen eller i en bur, under uppsikt är av stor vikt av säkerhetsskäl.

- ignorera inte en rädd hund. Du kommer inte förstärka rädslan om du inte daltar och ömkar. Var bara nära och finns till utan att ömka. Tänk dig hur du själv hade önskat bli bemött om du varit med om en bilolycka till exempel. En lugn, trygg, sansad närhet behövs. Kroppskontakt som inte är påträngande bara stöttande. Ord som lugnar inte ojjar upp. Detsamma gäller rädda hundar.

- att låta hunden lyssna på cdskivor med fyrverkerier och skott eller youtuba klipp med liknande ljud kan vara bra. Men kräver en kunskap om avvänjning och desensibilisering. Inte bara teoretisk kunskap, utan praktisk erfarenhet. Annars finns risk att förvärra rädslan. Så nyttja inte dessa metoder utan expertis som handleder dig i genomförandet. För sällan är det bara symptomen, relationen till ljuden, som behöver jobbas med.

Misstag gör vi alla och tack och lov för det, annars hade vi aldrig utvecklats och blivit klokare med år och erfarenhet. Men vissa misstag ångrar man stort. Det blir mer ågren en insikt av sådana misstag. Speciellt om konsekvenserna för din hund blir stora. Därav min lilla varningstriangel i ämnet.

Ja ni, ett ämne som sänker tyngt över nyårsnatten och många andra högtider...
Fira absolut, men ta hänsyn är min önskan. Jag vill avsluta med en uppmaning till alla fyrverkeritillverkare, fortsätt slita över ritborden! Jag vet en stor målgrupp köpare med fyrbenta vänner, som kommer masshandla ert kommande helt knäpptysta alternativ. Och ta en extra kaka i fikarummet, som tack för att även ni strider för hundarnas rätt till sinnesro.

Peace out! /
Carro - som gillar tomtebloss
 
Läs hela inlägget »


För missförstånd sker så lätt och snabbt, speciellt arter emellan. Och aldrig är det barnets fel, knappast hunden heller. Det är vi vuxna som ska ha koll och förebygga.

Så ska ni bus-/godisbesöka någon med hund, slå en signal innan eller se till att du står främst i dörren om "hunden öppnar"... Man kan tycka att hundar oavsett inte ska morra eller bita. Men de är rovdjur, territoriella sådana (vissa raser/individer mer än andra).

Få hundar är socialiseringstränade med monster, eller har övat på att släppa in små zombies eller häxor som låter konstigt och går märkligt. Ha det i åtanke, så ni kan njuta av årets skräckhelg, riskfritt.


Peace out! /Carro

Läs hela inlägget »
Hände det nått på Island eller...?! Hände det nått på Island eller...?!

Bakom varje beteende råder ett motiv. Bakom varje motiv råder ett behov. Och det är just när våra egna och hundens behov krockar som konflikter kan uppstår.

Mitt jobb handlar om denna typ av konflikthantering.

RING RING!!!
- Hej det är Carro
- Hej, jag bor med en 5 årig kines som bara gapar.

(ett tag funderar jag på om detta är ett barn eller en hund. Tack och lov är det en kinesisk nakenhund, annars hade jag stått handfallen)

- Hur menar du då?
- Den skäller hela tiden!
- Hur skäller den och vad exakt menar du med hela tiden?

VI BOKAR ETT BESÖK
Kinesen är rabiat och totalt överambitiös i sitt vaktande. Hon anser att allt är av vikt att rapportera in till matte, minsta lilla ljud. VOOF VOOOFFF BJÄÄBB BJÄB!! i öronrensande tonart. Matte andas konstant i en visualiserad nedåtgående spiral alá mindfullness-tjosan för att överleva kinesen. Hon har uppenbar syrebrist och träningsvärk i diafragman. 

ARBETSBEHOV
Efter en snabb observation av hundens beteende, testar jag att träna hunden. Omöjligt. Hunden tänker inte låta sig tränas ett endaste dugg. Så efter ett par minuter vid ritbordet ringar vi in två klockrena orsaker. Understimulering och larmbehov.  Hunden har för lite att görat. Hon får massa bra motion men ingen mental stimulans.´Ett av kinesens behov: mental stimulans! Behovet försöker hon desperat tillgodose genom att yra runt som en arbetsnarkoman till ordningsvakt. Så vi ger henne ett annat jobb. Matte går spårkurs med överspelt kines och därefter spåras det 3 dagar i veckan och tränas konster och trix resterande dagar. Kinesen är lite nöjdare.
 

NÄRINGSBEHOV
Men ändå inte tyst eller ens nåbar vid ljudligheter i trapphuset. Nej, tyst tänker hon då inte vara surru. Men tränas, nja kanske. Godis vill hon dock hon inte ha, nähääädu. En fisförnäm nos vänds vid lukten av torkad anka (det osar krav). Och! hon är alltid proppmätt, maten står i skålen 24-7 så inget behov av några små snacks inte. Vi vänder på den smeten direkt. Maten ges endast på kvällen, en rejäl giva. Frukosten doseras ut i form av belöningar vid träning som genomsyrar dagen. Nu tänker kinesen absolut låta sig tränas! Anka är det bästa hon vet! och några små motkrav kan hon utan förhandling så gärna skriva under på. Jahaaaru! Hon har behov av maten. Så hennes motivation till samarbete ökar då samabete står emellan henne och maten. Check! Steg 2.

BEHOV ATT LARMA
Nästa behov att ta itu med. Behovet att larma. Ett mycket innerligt  behov hos många hundar och det finns kärlek i detta. Just denna kines anser sig vara ämnad att larma. Det vill säga, skälla så fort hon hör något... någonstans! Hon tar sin uppgift på största allvar och ser det som en gedigen insats i flocklivet. För kinesen handlar det om säkerhet, beskydd och förebyggande av skaderisker...LIVSVIKTIGT!  För matte handlar det om ett helsikes jäkla oväsen. Hunden vill inte alls ligga på yogamattan och djupandas. Nakenfisen far runt i fönstren och "uttrycker sig" så att själva fengshuin blir rädd. Behovskrock. Mattes behov: tystnad, lugn och ro. Hundens behov: att meddela om någon landstiger Island och allt däremellan. KROCK!

KONTROLL GENOM SAMARBETE=KOMPROMISS
Lösningen denna gång, förutom att ge kines ett godtagbart yrke som spår och cirkushund. Vi skapar ett samarbete gällande hemmets bevakning. Upplägget som båda parter godtog:
1) Kinesen larmar, i form av 4 skall
2) Matte börjar innerligt och KONSEKVENT uppskatta det hela genom att belöna kines i "lyan" (sovrummet) med köttbullar.
3) Matte vaktar! Mycket viktig uppföljning. Genom att gå ut genom porten och gorma lite.
4) Kinesen är mycket stolt och släpps ut ur sitt skyddsrum

Egentligen har hon nämligen varit lite skraj. För tidigare har hon beskyddat hela reviret själv. Hon är bara 1 år och en hårlös speta, inte alls torr bakom öronen. Hon vill inte vakta, hon vill "bara" larma. I en hundflock hade hon fortfarande gått som lärling i minst 2 år till. Men nu efter den där hundpsykologens besök så larmar hon bara och matte vaktar, ytterst skönt att slippa hela ansvaret.

- efter ett par veckor, räcker "tack tack" och belöning i sovrummet.
- efter ytterligare ett par veckor räcker tack" och någon form av förstärkning

HARMONI
Kinesen tänker fortfarande låta, men mycket mindre och hon slutar glatt efter "tack tack". Matte förstår dock varför hon har uttrycksbehovet och vet hur de två ska skapa ett samspel kring hennes egenvalda och viktiga uppgift. Ljudet går att avbryta. Det går att andas.

Kinesen bär inte längre hela ansvaret för flockens säkerhet, hon har dessutom fått ett mycket roligare jobb. Hon spårar fortfarande 3 dagar i veckan, helt avgörande för att larmträningen ska funka. Hon är också yogaparkourhund. Medan matte står i hundpositioner och gör solhälsningar ska en harmonisk kines på given signal skutta upp och balanser på matte. Därifrån ska hon hålla räkningen och koll på nån andningsteknik som inte verkar funka, men som hon inte har någon som helst roll i, utöver räknandet.

(Enda bakslaget denna klient fick var när matte skippat några spårpass och kinesen stod arbetslös i en vecka. Hon återupptog sin tidigare tjänst. Den där energibalansen verkar även gälla jyckar. Nedrans yingoyang.)

OFTA FASTNAR VI VID UTLOPPET, INTE BEHOVET HUNDEN FÖRSÖKER UPPFYLLA
Ofta fastnar man som hundägare vid beteendet, vad hunden gör. Men det som är av vikt är hundens motiv med agerandet, därefter kan man ringa in behovet hos hunden. Kan man sen uppfylla hundens behov samtidigt som utrymme ges för sin egen önskan. Ja då är saken biff. Ibland dämpas ens eget behov när förståelse för hundens handlingar infinner sig.

Men ibland går det inte alls så lätt. Behoven kanske är kopplade till en rasegenskap hunden inte kan lägga band på. En egenskap husse kanske inte var helt medveten om när han "blev med hund". Eller så eldas hundens motivationssystem på av tidigare erfarenheter, kanske rent av trauman. Då krävs fler eller mer avancerade redskap, men grundtänket är detsamma.


Peace out!
/Carro

Läs hela inlägget »
Naturligt tillskott Naturligt tillskott

Ibland förstår jag inte, inte till en början i vilket fall. Ibland måste jag sätta en hundägares perspektiv genom ett annat prisma för att se vad han/hon upplever. Bajsätande är en sån sak...

ÄCKLIGT
För ja det kan tolkas som äckligt. Och ytterst onyttigt med tanke på smittorisker och maskar och ecoli och andra inälvsinvånare. Men hunden i mig kräks inte i vid båge av tanken. Jag håller helt med i att hästbajs med mycket avmaskningsmedel inte är en hit, inte heller uppskattar jag kattbajsets inte helt ovanliga maskkvot.

...NATURLIGT
Men bajsätande i allmänhet är naturligt. Att äta avföring från herbivorer (växtätare) är ett sätt för carnivorer (köttätare) att få i sig fiber och celluslosa, mikroorganismer som är bra för magen och andra närings- och spårämnen. Inte lämnar vildhunden magsäcksinnehållet åt fåglarna när de fällt ett byte, nej nej, allt ska tas tillvara på.
Som inbiten barfare, är det där med att hunden äter harbajs... inte så äckligt, mer något positivt om orsak och mängd är rätt.

PERSPEKTIV
Så när en hundägare lite generat för detta på tal så drar jag inte efter andan på studs. Utan jag måste leva mig in i ett annat scenario. Jag visualiserar hur jag och en vän är ute på krogen, rytmer, dricka, sväng om... vi köar till muggen och väl därinne delar vi bås (tjejer ni vet) hon ser ett papper som hamnat utanför stolen.... dra åt sig det och börjar... STOPP!!! Det behövs inte mer, jag kaskadspyr!! Och precis så äckligt kan hundägare tycka att sina hundars bajsätande är. OCH DET ÄR INTE OKEY! Fy bövelen nej. 

Nu är det din tur, som hundägare att ändra perspektiv. Ge din kropp fyra lemmar och tassar. Känn lukten av näringen i harpluttarna, fibret i hästbajset och proteinet i rävavföringen. Det kan locka... det kan till och med kännas helt livsnödvändigt att stoppa i sig. Beteendet kan trots förståelse för orsak behöva justeras.
 

OBS! Äter hunden sitt eget bajs, eller bajs från andra köttätare/hundar
- sök hjälp hos behörig hundpsykolog

 

smarrigt smarrigt

SÅ... om du hamnat i "inte-äta-bajset-träsket"?
1) skäms inte
(det är inte du som äter bajset)

2) skuldbelägg dig inte
(det är inte ditt mobilfifflande på promenaden som orsakat beteendet)

3) accceptera det inte för att en nördig barfande hundpsykolog påstått att det är naturligt
(vi nämner inga namn nu...)

UTRED: Varför äter hunden bajs?
1) Vad får din hund i skålen?
Läs på innehållsförteckningen och analysera innehåll i form av energi och näringsämnen, växtfibrer och proteininnehåll, huvudsaklig köttråvara etc. i relation till din hunds behov.

2) Kan din hund ha brist på något näringsämne?
Om så, ge tillskott i en period eller byt foder. Proteinbrist är vanligt hos hundar som gärna äter avföring från andra köttätare. Fiberbrist är vanligt hos hundar som äter bajs från växtätare. (öka proteinet i din hund mat, eller fibergivan, kött/morötter?)

3) Eggas din hund av leta, söka, äta konceptet
Tillgodose det behovet genom sådanna övningar, med ditt utlagda godis i belöning

4) Bantar du jycken? Är ätbehovet och hunger i hundens fokus?
Försök att öka fodergivan med fodermedel som passerar, dvs. mättar utan att hunden lägger på sig så som riven morot, vatten, ris (om hundens mage klarar det).
Ge mycket tuggben som kompensation. Ätbehovet kan tillgodoses utan att ge dubbelmängd mat och riskera fetma.
Öka takten på promenaden, speciellt i bajstäta områden.
En hund ska bantas utan att gå i konstant hungerkänsla.

5) Får hunden tillräckligt med mat? Är den för tunn, jobbar du den hårt?
Har du en valp/unghund är tillväxtspurter vanligt. Perioder där kroppen behöver mer. Efteråt märker många hundägare att hunden lakat ut lite, förebygg genom att öka kostgivan under tillväxtsperioderna. Men obs! jycken din får inte blir för tung. Revben ska kännas vid lite tryck, dock inte synas (rasvariationer förekommer självklart).
Se till att få en sakkunnigs utlåtande på vad som är lagom hull. Det finns många åsikter och en hel del hundar hålls för tunna (likväl för runda).
 

SEN DÅ...
Om inget av ovanstående stämmer in på din hund, eller om du åtgärdat ovanstående och bajsätandet fortlöper.
Ta reda på om din hund är fysiskt och psykiskt frisk. Om den är det och motivationen att äta bajs ändå är stor:

1) Börja träna "skvallerträning" mot bajs, börja på långt avstånd och korta successivt avståndet till retningen (bajset) när din hund blivit bättre och bättre på att skvallra. Var noga med att belöna rikligt!

2) Öva förbudsträning mot avföring, var noga med dirigering och extern belöning bort från the shit. Och aldrig "frikommando" för då ger du tillåtelse att returna to the shit.

3) Välj nya promenadstråk som folk inte skiter i!

Ofta kastar sig folk på de sista tre punkterna, när orsaken sitter i de övre.
Shit happens!


Good luck.
och Peace out! 
/Carro

Läs hela inlägget »
Ja den kanske är tom, men den är MIN! Rör du den utövar jag aktiv dödshjälp på dig...bara så du vet Ja den kanske är tom, men den är MIN! Rör du den utövar jag aktiv dödshjälp på dig...bara så du vet

"Myyyy preeeciousss!" gurglar Golum maniskt och kutar sig över ringen. De flesta backar, undviker ögonkontakt och rynkar på näsan. You keep it crazy eyes! blir mitt svar. Ett onormalt, överdrivet ha-begär som backas av lite crazy. De flesta avstår den konflikten och går och letar rätt på en egen ring. Detsamma gäller i hundvärlden. Det finns Golumhundar!

Sicko!
Ja det finns hundar som kastar sig över resurser för att sedan girigt och hämndlystet invänta en konkurenssituation. En möjlighet att få pysa ut frustration. SICKO!!! kanske vi tänker när vi ser en sån hund. Japp! Ohälsa i någon form. Hundar så väl som människor kan lida av fysisk och psykisk ohälsa. Golumtendensen är ett klart tecken på psykisk ohälsa hos hund, ibland med en fysisk ohälsa som orsak. Något är slaget ur balans. Av någon anledning har hunden utvecklat en överdriven resurskonkurens.
 

Om någon undrar, så är det här min plats...  du får gärna vila, bredvid, under eller någon annanstans... Om någon undrar, så är det här min plats... du får gärna vila, bredvid, under eller någon annanstans...



Naturlig resurskonkurens....
Inom etologin finns något vi kallar "RHP"
- Resource Holding Potential
Vi kan översätta RHP det till förmågan att hålla en resurs. Och bibehålla. Det handlar i enkla drag om ett djurs förmåga att ta en resurs och bibehålla den i relation till andra.

Det finns en matematisk modell som förtydligar fenomenet. Ett teoretisk hök/duva spel som låter oss räkna ut trovärdigheten för olika utfall. Men sådant tråkar ut mig något enormt... Så låt oss håll oss till verkligheten.

En resurs kan vara allt från en liggplats, matskål, ett ben, en leksak, en löpande tik etc. Det har visat sig att förmågan alltid beror på. Och att individen i flocken som är framgångsrika i sitt resurshållande varierar. Inget är konstant. Det är inte alltid samma nisse som äger köttbenet, liggplatsen, utkikstornet. Vilket i sig omkullkastar teorier om allsmäktiga ledare som ägare allt i ett revir och kastar småsmulor åt undersåta.

Resource Holding Potential beror på ett flertal olika föränderliga egenskaper:

  1.  motivation
  2.  styrka
  3.  erfarenhet
  4.  uthållighet
  5.  list

                                          m.fl.

Skelögda mopsar och vitala schäfrar
En liten äldre lönnfet mops med tandfel kan sno åt sig ett ben från en stor schäferhane i vitalålder och fysisk... om mopsens motivation är högre, hennes erfarenhet har kanske gett henne förmågor som gör henne mer kompetent i att rådda hem benet. Medan schäfern kanske har en låg motivation (han har redan ätit två ben) och är lite småskraj för skelande mopsar. Saken är biff!

I de allra flesta balanserade flockar är resurskonkurens inte ett problem. Det kan existera utan att var ett problem, bara ett naturligt fenomen. Man tar olika resurser, eller delar. Hundar roffar åt sig vid behov, läser av andras behov och lägger sina egna på hyllan. Allt i syfte att bibehålla balansen i flocken och undvika onödiga bråk.


Skilj på stora problem, hanterbara dispyter
Med golumhundar syftar jag inte på hundar som gruffar lite över en liggplats då och då. Inte heller menar jag lite osämja runt en favoritboll... utan jag menar golumhundar med crazyeyes.
Don't get me totally wrong redan. Jag menar inte att alla hundar som inte klarar av att äta smörgåstårta från samma tallrik är superfreaks.  Nej nej.
(ps. hundar bör inte äta smörgåstårta)

För golumhundar, finns det hjälp att få... för detta är ett ytterst träningsbart problem om man ringar in orsaken och tömmer varbölden innan man börjar joxa med själva beteendet symptomen.

Vargen i vår hund
Sen finns det många hundar som inte gillar att dela på saker i grupp, men är utan behov av hjälp, utan behov av förståelse.  Vi får inte glömma att vi har med ett rovdjur att göra. Tänk efter vad som är lämpligt och direkt olämpligt! Att alla sticker nosen i samma godispåse är kanske inte ett måste. Speciellt inte i löst sammansatta flockar ex. hunddagisgänget i motpol till familjens hundar. Då kan en lösning vara att låta hunden i fråga slippa just det. Målbilden behöver inte alltid vara pling plong yingyang musik och alla i lotusställning. Det kan innebära en "don't go there" lösningen. Utsätt inte din hund för situationer den inte klara av. Är situationen ett måste för att familjelivet, hunddagislivet ska fungera... eller lider din hund av resursfrustration i tid och otid. Dags att ta hjälp. See the difference?!

Kollektivt godissök
Jag har en kär vän och kollega som brukar statuera allvaret i situationer med att säga "Det är lite som kollektivt godissök med Bosse" I love it!!! För det får mig direkt att förstå allvaret och det stundande blodbadet. Bosse är min tvilligsjäl i hundkropp (rest in peace my dear, då han inte längre är med oss i jordelivet). Vi etsades samman för ett gäng år sedan. Då var jag ilsken och ung och han en aggressiv gatuhund från spanien. Vi var ett radarpar, som ljudligt ifrågasatte allt. Både han och jag blev hela med tiden och därmed mindre ljudliga och mindre arga. Men under denna resa var just kollektiva godissök inget för oss. Han var inte en golumhund, inte på något sätt. Han letade inte problem. Men dök de upp under nosen på honom, så löste han dem, på sitt sätt. Mitt jobb var liksom att sopa lite framför honom, under denna period i hans liv.

Koi väntar på att Krutor ska ge honom en av aktiveringsleksakerna. Liten och smart framför muskler och storlek denna gång. Tur att Krutor även är givmild och Koi är tålmodig. Koi väntar på att Krutor ska ge honom en av aktiveringsleksakerna. Liten och smart framför muskler och storlek denna gång. Tur att Krutor även är givmild och Koi är tålmodig.



Viljan att vilja ha
Vanlig konkurens, är inget vi behöver vara livrädda för. Att konkurera är naturligt, i lagom dos. Att vilja ha saker är inget tecken på ohälsa, snarare tvärtom. Ett tecken på ohälsa är dock hundar som letar situationer att konkurrerar i, för att få utlopp för en inre frustration. Det är en stor skillnad mellan dessa två saker, mellan motivationssystemen som styr beteendena.

Inom 4 väggar
Sen är det inte helt orimligt att miljön, våra hem, spär på dramat. Hundar i hemmiljö har fyra väggar som ramar in dem. Möjlighet att öka avstånd snabbt reduceras. Hundarna kanske rättvist alá vi delar på äpplet, får ett ben var. I naturen hade de haft en ryggrad med en mängd utskott att välja på. Och sliter man loss en bit kan man backa till en trygg vrå och gnaga vidare. Så ser det sällan ut hemma hos oss.

Så vad vill jag ha sagt med allt detta... jag vet faktiskt inte. Jag babblar mest på, helt osammanhängande anar jag. Budskapet kanske är...ta det varligt! För hundar kommer inte alltid vara bekväma med att dela på resurser, det kan bli farligt. Det kan också fungera helt okonstlat. Utan några problem alls, där kösystemet är en inpräntad självklarhet.
(med kösystem menar jag inte hierarki, utan förmågan att vänta på sin tur)
Mer om hierarki....klicka här!

För att minska risker kring resurser och hundar: var medveten om vem du har att göra med. Om individ framför dig. Är det ens lämpligt? Om så se till att det finns yta, fler resurser i förhållande till antal hundar. Och lär dem, att om det blir gruff så löser du det genom att åtgärda orsaken till konflikten...kanske genom att lägga fram ytterligare ett ben, en fäll, en vattenskål. Eller sära på hundarna vid behov.

Kanske ett av mina mer röriga och ostrukturerade inlägg... sorry...

Peace out!
/Carro

- ps. ursäkta mina sporadiska engelska inlägg, mitt modersmål och därmed oundvikligt återkommande.

Läs hela inlägget »

Jag sitter och kollar av morgonens mail. Ett av dem får mig att dra mungiporna mot öronen. Det är en hundägare som ställer en fråga. Så enkel, så oerhört klok! Frågan gäller hennes hundflock och en situation där en av hundarna morrat åt en annan och nafsat till. Frågan hon ställer är; varför? Jag ler för hjärtat sjunger av frågan. Jag anser att man inte blir vis av att ställa sådana frågor, utan att man redan vis om man ställer dem. För man söker en djupare mening, bortom den förklaringen som är ens enda och egen.

Hundägare inspirerar alltid mig. Idag var det denna hundägare som fick det att klia in fingertopparna. Ni vet sånt där 80-tals pop- och knastergodis? Så känns det i mina fingrar när jag stöter på ett ämne jag vill skriva om. För ur frågor som dessa föds kunskap. Motsatsen, okunskap är en stor orsak till hundars aggression. Har vi lite rädsla och övermod med i bilden ja då är resultatet snarare ett faktum. Nu syftar jag på människans okunskap, rädsla och övermod, inte hundens.


MISSA INTE BUDSKAPET P.G.A. TYPSNITTET
Detta inlägg kommer handla om hundar missbedömda aggression. Om signaler vissa tolkar som symptom på aggression. När det snarare handlar om hundars signalsystem vid irritation och ilska. Ett signalsystem innefattande ragg, morrning, visning av tänder, lufthugg m.m. Kommunikation vid frustration. Signalerna är bara meddelanden i syfte att förvarna.

Men dessa uttryck verkar skrämma somliga av oss. Så pass att vi till varje pris vill stävja istället för att ta in budskapet. Inte som hundägaren ovan, vars första reaktion inte var att ifrågasätta beteendet, utan att ställa sig en fråga om beteendet. Låt er inte skrämmas av textens typsnitt, läs och ta in budskapet.

 

Exempel:
  • Hunden som morrar vid sin skål, kanske vill förmedla: jag är rädd att du ska ta min mat.
  • Hunden som visar tänder vid kloklippning, kanske vill förmedla: jag är orolig för att det ska göra ont
  • Hunden som gör utfall mot andra hundar på promenaden, kanske vill förmedla: jag är osäker på om den hunden kommer kunna göra mig illa


Lösningens fokus på ovastående exempel är då:

  • Skapa en trygg situation kring mat
  • Skapa en tillit kring kroppshantering och vård/skötsel
  • Skapa en trygghet och tillit kring andra hundar i koppel

- ingenstans löser vi problemen ovan genom att tysta uttrycket.
 

Jag ber er att göra som hundägaren. Jag ber er att inte slå bort ett oroväckande beteende, utan ta in det, lyssna. Både inifrån och ut och utifrån och in. Vad fanken menar jag med det? Läs vidare:
 

Vad händer i luften emellan er? I relation till andra triggas vårt innersta. Det är lärorikt. Vad händer i luften emellan er? I relation till andra triggas vårt innersta. Det är lärorikt.


Inifrån och ut
1) Vad händer i dig om din/en hund morrar åt dig eller någon annan? Vilka känslor blossar upp, varför? Känner du igen din reaktion, varför har du det perspektivet nära till hands?

2) På vilket sätt vill du hantera det som sker med hunden? Och varför? Har du belägg för din metod eller agerar du ur frustration. Adressera då din frustration.


Utifrån och in
3) Varför morrar din hund? Är den rädd, orolig, arg, har ont, försöker undvika en situation, vill inte leka mer, vill vara ifred, är rädd att bli av med ett tuggben, är sjuk, är den trött... vad orsaken än må vara, vad/vem har skapat den känslan hos hunden? Morrar hunden åt dig, varför har hunden det behovet i er relation?

4) Hur bör du handskas med orsaken till hundens beteende. Råder man inte bot på orsaken, löser man inga problem långsiktigt.



EN KÄNSLIG SIGNAL
En morrning är inget annat än en signal, ett uttryck om obehag, en oro. Ett sätt att förmedla rädsla, frustration eller en obalans. Men även ett sätt att säga ifrån, att gå emellan, att poängtera vad man anser rätt och fel. Som för hundägaren ovan vars hund gick emellan två andra hundar i konflikt. Ett situation där det var av vikt att gå in och bryta och leda bort en hunden, så denna inte tror sig behöva bära ansvaret kring andras konflikter. Det får matte göra.  Men i en annan situation, en till synes liknande händelse, kanske det kommer att handla om att neutral avbryta sitautionen för att på sikt och i andra situationer jobba med den "polisande" hundens orsaker till den driften.

Finns det oförutsägbara, farliga hundar!? Javisst finns det. Men de föddes ytterst sällan så (undantaget: ragesyndrom). Hundar kan däremot hamna i situationer de anser kräver hot/våld att ta sig ur. Lös situationen. Men en del hundar har rena aggressionsproblem. Miljö i större proportion än arv har lett till att den psykiska ohälsan utvecklats. Dessa hundar behöver hjälp, för aggression som ett primärt förhållningssätt till andra personer, är inte ett normaltillstånd. Det är ett tecken på ohälsa.

Finns det icke aggressiva hundar som morrar, visar tänder och reser ragg – absolut, det hoppas jag! Det är ett normaltillstånd beroende på situation. Det är bara ord, bara ett språk. Möter du en opålitligt farlig hund, ta dig därifrån. Möter du en hund som morrar åt dig, banna den inte. Låt den lära dig något. Något om hundar, eller något om dig själva. Låt den lära dig om orsak och verkan, om frustration och stress, om känslor, om ilska.


 

dog-763058_1280 dog-763058_1280

TYSTA INTE EN KÄNSLA
Låt oss ladda ur en rynkad nos och ett dovt ”ggggrrrrrr!” Försök minnas sist du var skitarg, snäsig, kort i tonen eller rosenrasande. Är du inte en utåtagerande typ, försök då minnas sist du kokade inombords. Oavsett utlopp, du hade säkerligen all rätt. Känslan är din och hade säkert flertalet orsaker till att finnas till. För alla har rätt till hela sitt känsloregister. Även hundar! Speciellt hundar. För ämnar vi hålla rovdjur i vårt samhälle, så tysta för guds skull inte ner deras känslor. Det blir farligt. Förstå dem istället.

Det kanske låter som jag ser lättvindigt på aggressiva hundar. Tvärtom. Jag ser det som ett stort samhällsproblem och ett stort djurskyddsproblem. Mitt hopp är att folk får mod, mod att rannsaka sig själva. Lösa det bakomliggande problemet, för då ökar antalet harmoniska, balanserade hundar i samhället. Väldigt enkel ekvation. Jag skiljer dock på aggressiva hundar, och en hund som morrar. Att jämställa dessa två ting är som att säga att djupt deprimerande människor och folks som blir nedstämda av nyheterna är samma sak.



VI ÄR ETT STAMFOLK
Den totalt vitala frågan är alltså "Varför morrar min hund?" För att finna lösningen på det hela, önskar jag att det inte fanns någon skam i att söka hjälp. Vi människor är ett stamfolk, vi behöver varandra. I dagens samhälle må det komma i form av tjänster och produkter till försäljning. So be it. Min poäng är, bär inte bördan att du ska lösa allt själv. För när du köpte hund, blev du inte per automatik veterinär, etolog, hundpsykolog, hundinstruktör, fysioterapeut m.m. Du blev med hund, thats it!

Lider du av "en hund ska inte morra, en hund ska inte visa tänder, en hund ska inte bla bla bla"-inställningen. Så grattis, du har ett perspektiv som kommer generera osäkra och därmed eventuellt farliga hundar i din närhet. Du kommer med tiden lära dig massor av just det. Förhoppningsvis är denna text ett frö sått.


 

OM VARBÖLDEN BLIR TRYCKKOKAD
En del, av ren logik, kanske tänker, "att råda bot på morrningen, det är väll det bestraffningen gör…?" Mitt svar är: det funkar inte så. Hundar, människor, känslor, energier funkar inte så. Den åtgärden täpper igen ett symptom, infektionen kommer sprida sig om vi syr igen varbölden.

Bakom morrningen finns en känsla, en energi… låser vi fast hunden i det, kapslas det in. Där kan det ligga och gro ett tag. Men förr eller senare, tryckkokarprincipen ni vet, så kommer det pysa ut. Ur vissa individer tyst och stilla, ur andra med kraften av ett ånglok. Vågar hunden inte morra mot dig efter tillsägelsen, då är risken stor att hundens frustration omriktas mot någon den anser mindre kompetent till försvar - andra hundar, barn etc. Eller så utvecklar hunden ett underkastelseförhållande till dig. "Calm and submissive", läs passiv och rädd. Praktiskt?! Eller en totalt idiotisk målbild anser jag. De sekundära psykologiska bieffekter kommer att komma som ett brev på posten.


 

Infängslade känslor, kommer att komma ut... Infängslade känslor, kommer att komma ut...

BRANDLARMET ÄR PAJ
Låt oss ändå leka med tanken att du anser att du framgångsrikt lyckas bestraffa bort ”aggressionen”, för morrandet upphör. Du har lyckats släcka en förvarning. Slagit ut brandlarmsystemet. Elden kommer likväl härja. Risken är stor att du får bett utan varning. En rak höger utan förvaning. Du (eller barnet beteendet omriktas emot,
TA I TRÄ!) kommer inte få möjlighet att avstyra situationen.
Detta är enkel beteendevetenskap, ingen kärnfysik.
Åter, go to the source, varför morrar vilddjuret?

”Men sådana hundar borde inte de bara avlivas?!” en ytterst relevant tanke. Och så kan vara fallet. Min erfarenhet säger mig dock att problemet ytterst sällan är av sådan allvarlig karaktär att hunden är bortom all hjälp. Oftare är det väldigt påverkbart. Med rätt metodik. Men tänker man fortsätta gasta, kasta saker och slå, ja då är avlivning kanske den mest etiska lösningen för hunden. Men inte p.g.a. hundens oförmåga till rehabilitering eller till att anpassa sig till sin levnadsmiljö. Utan enbart p.g.a. just levnadsmiljön.



VILL DU HA EN SKO I HUVUDET?
Jag hoppas att denna text inte knäppt någon på nosen, för det är inte syftet. Jag hoppas den kan verka startskott på nytänkande för de som önskar.  Kanske ge ett fågelperspektiv på er som fastnat i en ond reagerar-och-agera-på-symptom spiral. Det är mänskligt att ”göra fel” och att ur okunskap ta till förhållningssätt som förvärrar. Det är dock mindre klokt att fortsätta om det inte avhjälper problemet.

Tycker du som läsare att ovanstående är totalt skitsnack, ja då har du rätt till din åsikt. Men du, innan du höjer rösten, kastar nått, far upp för att täppa igen en hund som uttrycker sig... fundera över när du själv fick nog senast och sa ifrån. Ring mig nästa gång det händer dig, så kan jag kika förbi och kasta en sko i huvudet på dig, i all välmening. Du kanske är mer pragmatiskt lagd och har lättare att förstå min poäng på så vis ;) Eller så ringer/mailar du nästa gång du vill klyva en hund som beter sig oacceptabelt (för det gör de ibland), så ska jag förstå, avhjälpa, låta dig ventilera och ge dig en lösning.


Peace out hundvänner!

/Carro

 

Läs hela inlägget »
Mys... Mys...

Är det skönt att vara skitig? Eller är det bara badet som bävas? Måste erkänna att ibland jagar jag mina barn med våtservetter. Och ibland vallar jag bara målmedvetet in dem i badrummet. Väl blöta är kidsen alltid roade av "bli ren" proceduren. Jag hajar dock inte motståndet inför det hela. Ibland är det lättare att vara matte än morsa. Så för stunden låter jag  mina skitiga barn fortsätta att leka häst i trädgården medan jag går in och badar hunden. För han gillar ju det...!


Vattentät badstrategi

Lotten faller på Koi, en av mina lojala vapendragare, som denna dag är mer geggig än glansig. Hundtränarens hundar borde väll glänsa inte sant? smedens häst, skomakarens barn… en retsam ramsa. Jag, lavendelschampot, tuggbenet och jycken beger oss in i badrummet i den ordningen. Därefter:

  •  Tuggisen placeras på handfatet (löneförhandlingen är redan avklarad)
  •  Hunden pekas in i duschen, välmotiverad slidar han in på breställ
  •  Fettvadd trycks ner i hans öron

(en överenskommelse vi har som han sällan håller. Då han ändå imiterar en vattenspridare så fort jag tror jag vunnit ”vem är torrast tävlingen”)

  • Handduk (skakningssköld) placeras strategiskt ut
  • Byxben och ärmar kvalas upp

Jag har en rutin, en vattentät strategi. Som aldrig fungerar.


Koi står där positiv, förväntansfull och stilla. Med tassarna bakom duschtröskeln som vi tränat på. Men inom loppet av 15 sekunder är jag ändå blötare än hunden! Jag kan inte ens skylla på honom, jag är en notorisk klumpeduns. Ming vaser har en varningstriangel, mitt namn nämns.


Konsten att blöta ner en vän
I nya benvärmare av lavendelbubblor och hundhår halkar jag runt i min badrutin och försöker blöta ner en vän. Men jycken är en anka. Underullen presterar på topp. Jag funderar på att virka in ett bevattningssystem i pälsen. Att få vrida på en kran kontra mitt riverdanslika hundbadande vore kanske nått. Som hundpsykolog krävs tack och lov inga kvalifikationer i hundbadandets ädla konst.


En kvart senare är vi renare och piggare än vi var innan. Min snart 2 åriga hundkompanjon bjuder på de obligatoriska tokfnattsspurterna efter badet. Jag får lust att göra samma sak, men hejdar mig, det skulle se alltför löjligt ut. Jag nöjer mig med att jaga runt honom på tomten, ibland är han haren, oftare jag. En flamsig fint- och tafattlek ackompanjeras av hundskall och gapskratt. Allt övervakas med stort allvar av en tibetansk spaniel...


 

Det kan finnas delade meningar om badbehov... Det kan finnas delade meningar om badbehov...

HUNDBADETS ABC

  • Använder ett hundschampo. Inget annat. Fel ph på produkten torkar ut hundens hud och bidrar till att den återfettar sig i överdrift. Kontraproduktivt.
  • Med dagens milda hundschampon kan du bada hunden oftare än ett par gånger om året som tidigare rekommenderats. Vid behov räcker bra! Och du avgör behovet. En glansig och välmående päls självrengör vid lite lera. Vet med dig att överdrivet tvättande torkar ut, kan bidra till klåda och sätta huden i obalans.
  • Torrschampo är ett alternativ om hunden lätt blir fet i huden och du vill undvika bad.
  • Smuts som sitter i täckhåren torkas bäst bort med fuktig trasa.
  • En tovig päls bör som torr redas ut innan den tvättas. Väta kan förvärra tovorna.
  • Päls tovar sig lättare när den är smutsig. Samtidigt blir pälsen lättare smutsig när den är tovig. Ibland räcker balsamspray och en genomborstning. Regelbunden pälsvård är rengörande. 
  • Har du svårt att få hunden helt genomblöt och ren. Duscha hunden bakifrån och fram, mothårs för att få hunden riktigt blöt. Dela upp schamponeringarna i två. En för att lösa upp fett i pälsen och förbereda för djuprengöringen som kommer därefter.  
  • Lockar mellan tårna? Ni vet var jag pratar om :) en mjuk tandborste kan vara till hjälp.
  • Skölj ur schampot ordentligt, rester kan verka uttorkande.
  • Balsam kan vara av nytta för hundar som lätt torkar ut eller pälsar som lätt tovar sig. Den bästa pälsglansen kommer dock via fodret (fleromättade fettsyror, b-vitamin m.m.)
  • Torka hunden noggrant om pälsen kräver det. Korthåriga kan lätt skrapas torra med pälsskrapa eller en linjal för att sedan handdukstorkas. Långa pälsar kramas ut med händerna innan de handdukstorkas. Använder du fön, var noga med låg temperatur och håll munstycket långt från hunden.
     
Jälla skit.... Jälla skit....

HAR DU EN HUND SOM BÄVAR BAD?

Försök lista ut varför din hund ogillar badet. Inte fören orsaken är känd kan ett problem lösas.

- Är det halt i badet/duschen? Tassfäste uppskattar hundar. En halkmatta kan vara en god idé.

- Ogillas duschmunstyckets sprut? Låt munstycket löpa diktan pälsen. Har du badkar, fyll med vatten till hundens halva benhöjd, skopa upp vatten.

- Många hundar badas för varmt. Använd inte dig själv som referensram. Ljummet räcker bra ur hundens perspektiv. Som degspad, när du sätter handen i vattnet ska du inte känna kyla/värme.

- Ansiktet brukar vissa hundar hålla högt. Använd gärna en tvättsvamp de gånger fejat behöver tvättas.

- Är hunden rädd om sina öron under badet? Fettvadd! Även bra för hundar som lätt får öroninfektioner om de får vatten i örongångarna.

- Har hunden erfarit hårda ord eller tag i och med badningen. Ge upp det. Det skapar bara olust. Gör det till en trevlig stund; placera ut en extern belöning hunden kan vänta sig efter badet. Ge ett par smarriga gobitar när hunden står stilla under badning.

-  Domdera inte in hunden i badet/duschen. Lyft ner den i badkaret, led den in i duschen med koppel. Motsträvig hund? Var noga med att belöna exakt när hunden hänger med (locka inte för att få in hunden i duschen, då belönas det motsträviga).

- Massera lugnt in schampot. Tänk på ditt eget lugn. Kanske nynna din favoritsång, det brukar hjälpa mig när ångan pyser ur öronen.

- Lavendel sägs lugna människor, välj ett schampo med den doften så kanske du får bättre förutsättningar för att hantera din hunds stress

- Omöjliggör runt rantande, för mycket spelrum kan öka stress. Koppel får man ha i badet. Hellre det än en brottningsmatch.

- Ha ett tydligt och konsekvent frikommando ”nu kan du gå” ”varsågod” ”hopp och lek” efter badets slut. Så fattar inte hunden det beslutet själv. De gånger hunden försöker ta sig ut innan frikommandot, hålls den neutralt tillbaka. Med neutralt menar jag utan aversiva/bedjande känslor i utförandet. Inte tycka synd om eller vara arg på. Bara håll tillbaka, gärna med en hand på bringan, en finger i halsbandet men ej tryck över manken (kan upplevas nedtryckande av många hundar, den känslan ökar motståndet). 



Tänker du nu: Den där "hundpsykologen", hon borde komma hem till oss och bada Snobben. Han har rivit kakel i fem år!


Då blir mitt svar: Troligtvis kommer tips i skrift inte hjälpa er. Men en hundpsykolog/hundtränare på plats kan vara en lösning. För allvarliga, mångbottnade eller komplexa problem löses endast efter en gedigen utredning.


Lycka till med hundbadandet! Nu ska jag gå och valla mina hästbarn mot badrummsfållan...

Peace out!

/Carro

__________________________________________________________
- Rösta gärna fram denna blogg till "Veckans blogg" på Besökstoppen:
http://bloggar.besökstoppen.se/

scrolla ner lite och håll utkik på höger sida så finner nu röstformuläret där.
Tack för din röst! :)
__________________________________________________________

 

Läs hela inlägget »

Älskade älskade valp, helt nykläckt storögd och full av fnatt. Och i andra ändan av snöret en  engagerad och dedikerad medmänniska. Någon som gör allt för att förstå, vägleda och visa dig vägen. Med tiden kommer ni likt vildvin vid en pergola tvinnas samman till ett.

 

Jag har precis avslutat en valpkurs. Just dessa kurser är strössel för mig, toppingen på yrket. Helt ärligt, helst av allt vill jag bara stagediva ner i valpskaran och gosa tills jag får andnöd. Men jag säger istället "Hej och välkommna bla bla bla...." Men ibland och i smyg (tror jag) gosar jag ner mig i ett valpöra och suger åt mig lite puppyperfume. Lite oproffsig får man väll vara?!

Pälskling på hjärtat
Jag måste börja med att bocka och buga djupt för alla valpägare som involverat sig i sin pälskling med hela hjärtat. Jag blir alltid lika berörd av att få ta del av det.

Det är inte lätt att vara valpägare, att ha det totala ansvaret för någons välmående och utveckling. Någon som dessutom är av helt annan art, talar ett annat språk och har andra behov än en själv. Många tankar snurrar ofta och många frågor behöver ställas. Så valpkurs, det är bra grejer det! Syftet är ju att du som valpägare ska få svar på dina frågor, få träffa likasinnade och få vistas i en pedagogisk miljö för dig och din hund. Lär dig hur du lär valpen. För en intensiv period med mycket inlärning i fokus är vad som stundar, under och efter kursen.

2 kontra 200 frågor
Men det går snabbt, hur man än gör, helt plötsligt är kursen slut. Som instruktör står man där och vinkar av valpskaran och deras medpassagerare. Och man vet att detta gäng kommer det gå bra för, för de är så medvetna, nyfikna, frågande och sökande. De frågor de inte ställt kommer de återkomma med. Valpen däremot, har oftast bara två frågor till sin nya medmänniska. Kan jag lita på dig? Kommer du beskydda mig? Är de besvarade och lite livserfarenhet bevisat svaren, ja tjoflöjt då kör vi! För därefter kan de tryggt be sina alldeles egna tvåbeningar kliva på den bergodalbanefärd de smugit ner i bakfickan hos uppfödaren.   
 


Det går alltid att lära en gammal hund sitta!
Så som valpägare, lägg inte dunder krut på varje litet vardagslydnadsmoment. Det går att ta igen det som inte hinns med. Lägg krutet på er relation! Den grundas nu. Den relationstråd ni nu spinner, den kan hålla livet ut om ni ger den kvalitet den är värd.

Förrutom relationen, eller i och med relationen... så finns det vissa andra saker som är av stor vikt att få med under den viktiga valptiden. För avsaknaden av dem kan ge men.
Nu följer några vanliga valpmissar:

- För lite miljöträning. Det kan resultera i lättstressade, otrygga, rädda hundar. Så dra ut på miljöträningsturné lite då och då. Små pass i utspridda skurar är bäst. Sitt och glo ihop, besök en buskur, käka kex utanför Konsum, kika på bussar och åk tåg m.m.

- För lite/mycket socialisering. Att inte träffa andra djur/hundar alls brukar skapa osäkra hundar med språkförbistringar. Men att alltid ränna i hundrastgården och låta valpen leka tills den stupar, det är inte bra det heller. Men ett säkert kort om man vill toppa hundens stressnivåer dagligen, effekten av det tar hunden med sig in i livet. Så i detta underbara mellanmjölksland: lagom är bäst.

- Felaktig socialisering. I all välmening kanske man vill låta valpen hälsa på och leka med allt och alla. Men välj valpens vänner. Sunda, harmoniska och balanserade vänner, för det skapar trygga språksäkra valpar. Låt inte en "surtant" till hund fostra din valp. Du ska fostra din valp, andra hundar ska ge den ett socialt utlopp. Men se upp, folk vars hundar du avstår att låta din valp leka med, de kan bli skit sura. Men vet du vad, orsaken till det är ju inte ditt fel. Ha din valps bästa i fokus och strunta i skitsura människor. 

- För mycket ansvar. Ibland behöver du ta över hand om en situation som är för svår för din valp att hantera. Några exempel: Att vakta tomten själv som 12 veckors valp... kan vara en tung börda att bära. Eller att vara väktaren som möter besökare i dörren, dvs. väljer vilka som får komma in/ej. Kan bli för mycket för vissa. Så se till att du öpppnar dörren och släpper in och att valpen därefter får hälsa. Låt ex. inte valpen vara ensam ute, var med och beröm noteringsbeteende och belöna i lyan, bryt därmed utåtagerande. Ibland kan det vara så enkelt som att korta ett koppel. Få valpar klarar av att stå stilla på promenaden med förbipasserande i full koppellängd. Korta ner, ställ dig framför och belöna bakom dig när valpen är kvar där. Det är ett ansvarstagande och en omtanke om din hund.

- Lek! Nu är hunden din som lekfullast. Under den viktiga leken grundar ni er relation, lär ni er varandras språk. Missa för guds skull inte det fantastiska med valpleken och dess effekter. Busa loss, slå runt och låt dig själv bli barn igen. Mer flams och trams åt folket! Men med det sagt, inget du behöver engagera dig i officiellt. Bakom stängda dörrar leker nämligen de mest sammanbitna, tittut med små små hundar. Det är okey. Det är dock inte okey att inte leka med sin hund, det är en skyldighet. SKK och djurskyddslagen har bara glömt sätta det i tryck.

- För valpen är beskydd en oerhört viktig byggsten i er relation. Tidigt kan du visa valpen att jag tar möten på promenaden, det är efter mitt frikommando vi eventuellt hälsar på folk så väl som hund. Jag kollar av gatan innan vi går ut, jag sätter ut en hand och stoppar folk/hund som tänker använda dig som en leksak. Våga vara obekväm gentemot allmänheten! "Fåååår jag klappa?" Fundera på vad ditt svar bör vara, med tanke på din valps ork, önskan, var inte bara besökare/passerande till lags. Hund/folk som beter sig rent olämpligt, ställ dig framför din valp och säg åt den olämpliga på skarpen. Ta dig och din valp ifrån situationen. Tidig erfarenhet av hotfulla, hårdhänta människor/hundar sätter djupa spår. Erfarenheter av liknande karaktär, senare i hundens liv, får sällan samma konsekvenser, då positiva erfarenheter väger upp. Så ta hand om din valp, vårda den. Det har du igen i en trygg vuxen hund. Som därmed kan råka råka ut för puckon till folk och hundar (livet), utan att fördärvas.

- Bra käk! fel utfodras en valp kan den växa för snabbt, eller urlakas vid växtspurter. Vare sig det ena eller det andra är bra och kan ge bestående men. Så rätt käk och i rätt mängd. Valpar ska inte var feta eller ha svullna bukar. Inte heller ska ryggkotor och revben sticka ut (rasskillnader finns dock, en vinthund och en labbe - helt olika mallar).


Så är du valpägare eller står du inför det. Gå en bra! valpkurs, jag ser det lite som vaccin mot problembeteenden. En dålig valpkurs kan däremot skapa just problembeteenden. Så välj din instruktör väl! När du gjort det: ta tillfället i akt att ställa alla dina frågor, värdera svaren, hör med ytterligare med erfarenhet/utbildning inom ämnet (se upp för självutnämda experter kontra erkänt sakkunniga).
Och glöm inte att dagligen besvara din valps två frågor... 


Peace out!
/Carro

Läs hela inlägget »
Groblad - indianplåster Groblad - indianplåster

Jag har kallats för häxa. I ren välmening hoppas jag :) Orsaken är att jag vid åkommor; egna, barnens så väl som hundarnas... kutar ut i skogen och plockar nått jag sedan smetar in oss i eller tvingar oss att dricka. Något som verkar läkande allra oftast. För medicinalväxter är ju helt fabulöst! ...och långt ifrån en utdöende kunskap. Lite dammig ibland, men det är bara att damma av.

Jag har märkt att gamla tanter är en oerhört bra källa till kunskap.  För mitt intresseområde gäller just gamla husmorsknep (liten varning bara, fråga inte varenda gammal tant ni ser om uråldrig läkekonst, vissa blir typ sura). Hur eller hur, när knepen funkar på hund, ja då kommer ni få höra om det :) Med tiden urartar det hela säkert till ett kartotek av skogsapoteket. Hoppas!

Groblad
Idag får det handla om detta fantastiska ogräs: grobladet! Även kallad för indianplåstret.
Underverket har säkert massa egenskaper utöver det jag nämner nedan. För det är en helt underbar lite växt. Jag bunkrar just nu, fryser i påsar, för: "winter is coming!"
(vill passa på att tacka Jon Snow för detta oerhört användbara uttryck)
 

Groblad läkte varigt tassår Groblad läkte varigt tassår

Kois tass
Till ämnet häxan Hellgren! Senast gällde det Koi. Min vildsinta unghund som trampade på nått olämpligt. Ett sår mellan trampdynorna mitt i rötmånaden. Jag bor på landet och det var helg. Veterinär, apotek... massa mil till öppna sådana. Så vad gör man. Tvättar och försöker hålla torrt, det gick åt skogen. Kletigt och gult blev det ruskigt snabbt.

Sen snubblade jag på ett groblad, på nätet först och sedan på riktigt. Mortlade, geggade in på sårområdet. Täckte med  fetvadd och bandagerade. Lät sitta i 4 timmar. För er som tänker: min hund hade slitit av det där... Svar: min hund med! Så jag var lite elak och smetade in bandaget med lite ättika (bara på utsidan) . Hi hi, tji fick han! Sen surade han i 4 timmar medan han läkte. För det ena utesluter inte det andra.
Gjorde om att dagen efter och sen, var saken biff. Efteråt letade jag febrilt efter en gigantisk megafon så jag skulle kunna basunera ut erfarenheten över hundvärlden. Hittade ingen stor nog, så jag kastade mig på bloggen.  

Varför funkar det
Kisel, bladen i fråga är fulla av kisel, som i sig har sårläkande egenskaper. Det både stärker och helar slemhinnor och vävnader. Sen är det botaniska undret fullproppat med glykosiden aucubin.
Ett aktivt växtämne som är direkt bakteriedödande.

Hur gör man?
Enkelt, man hittar växten: den finns överallt! gräsmattor, grusvägar. Plockar allt grönt ovan jord. Mortlar eller hackar. Trycker på såret och bandagerar/plåstrar om. Låt sitta i 4-6 timmar, gärna under natten då kroppen lägger krut på just läkande.
Man kan också göra kallvattenutdrag på det. Dvs lägga torkade blad i vatten och dricka vid; hosta, bronkit, halsont.
-upphetta/koka ej, då förloras den magiska förmågan

Så bunkra gott folk: Winter is coming!

Slut på skogsapoteket för hund, del 1

Peace out!
/Carro

Läs hela inlägget »

Idag fick jag hjälp med träningen. Mitt krutpaket till unghund kräver en hel del impulskontroll- och passivitetsträning.

För som för alla andra hundägare funkar ju det mesta, utan störning. Så vad krävs då för att komma dit man vill med vardagslydnaden: störningar! Mina barn är experter på just detta :)

RIGGADE SITUATIONER
Det gäller alltså att rigga verklighetstrogna situationer, vari hunden kan få erfarenheter av hur vi hanterar dem tillsammans. Det kan handla om att möta hundar på promenden, komma på inkallning trots lockande dofter, inte dra i snöret mot en lyktstolpe.

På bilden övar jag och Koi på att ta det lugnt. Medan Pippi & c/o går loss. Koi är kommenderad i liggposition under mig. Varför...? se nästa bild.
 

NATURLIGT BUDSKAP
Vi utgår självklart från hundens naturliga beteenden.  På så sätt blir min intention tydlig ur hans perspektiv. Mitt budskap blir självklart: "Slå dig till ro, jag har koll på läget"

Belöning får Koi när han llugnt ligger kvar, låter mig ta mötet och dirigera det eller oss själva förbi. Vi anpassar avstånd, hastighet, skrik och tjonivå till dragläget där det funkar, och tänjer sedan gradvis. Torkad kycklinglever står på löneanspråket idag.

STRESSHANTERING
Efteråt erbjuds ett rus och bus pass på fältet, för att låta eventuell ackumulerad stress blåsa ut. För just denna toker har väljer ofta ett aktivt stressutlopp. Andra jyckar vill ha lite massage eller tugga ben i efterhand för att nå harmoni och balans efter pådrag.
Helst vill vi dock träna i ett läge där hunden inte drar på sig stress. Men samtidigt kommer vardagen bjuda på situationer, som är stressande för hunden. De lär sig hantera det bättre om de fått möjlighet att öva även i den sinnesstämmningen.

Vilka vardagssituationer behöver din hund träna på? Ta hjälp av familj, vänner, grannar... ja verkligheten, för att ge din hund den kunskapsbank den behöver. Så får du en sammhällsaccepterad och harmonisk jycke.

Peace out!
/Carro

Läs hela inlägget »

Förra blogginlägget handlade om att drunkna i hundars ögon... och jag tänkte spinna vidare på det. Med vetenskapen i högsta hugg denna gång.

Det ska handla om strukturen på bild. Oxytocin. Ingen nyhet för massorna. Massörer och barnmorskor slukar ämnet till frukost (kanske inte bokstavligen). Själv har jag babblat på om vikten av oxytocinfrisläppning människa och hund emellan i år och dar. Det är på hundfronten en forskningsrapport fångat mitt intresse.

Vad är oxytocin
Men först, för er som inte stött på ämnet... vad är oxytocin? Kort och förneklat kan man kalla oxytocin för en lugn och ro budbärare. En signalsubstans från hypofysens baklob som minskar stress (ångest, aggression och rädsla menar vissa. Ämnet ökar tillitskänslor, ro och avslappning.

Ett hormon som påverkar den egna kroppens sinnesstämning. Men även ett feromon som låter individer i grupp förmedla känsotillstånd (medvetet och omedvetet). En fabulöst signalsubstans kan vi nöja oss vid, för att inte bli allt för biokeminördiga. En substans vi enkelt kan frisläppa i andra, genom beröring, genom en blick... genom att drunkna i någons ögon.

Till studien
Det är Miho Nagasawa och hans forskarpolare som publicerat "Oxytocin-gaze positive loop and the coevolution of human-dog bonds" i den prestigefulla tidskriften Science.

Han bevisar att oxytocinhalten i vår utandningsluft påverkar hur hunden tittar på oss. Deras blickar påverkar i sin tur vår egen oxytocinfrisläppning. Hundar och människors utbyte av blickar, har alltså en direkt påverkan på en positiv oxytocinloop mellan arterna.

Helt suveränt! att det bevisats - för det visste vi hundnördar redan om ;) Alla som drunknat i någons ögon, eller dragit en djupt avslappnat andetag efter att ha kopplat sig samman med sin hund vet vad jag menar.

Bättre med en blick än en inbakad fläta
I filmen Avatar sammanflätar blåingarna flyfänas svans i deras eget hår... jag har provat detta, det ger inte alls samma effekt på hundar och människors band. Mina hundar blir mest irriterade ;) Men en djup avslappnad blick, ett gemensamt andetag och en hand som leker runt i päls. Det är goa grejer det!

Biokemisk loop
Tillbaka till Miho. Han menar att det finns något väldigt unikt med människo-hund bandet. Han och hans buddies har mätt koncentrationer av oxytocin i urin, människors och hundars. Statistiskt visar de hur blickar från hundar ökar oxytocinhalterna i människors urin. Den ökade oxytocinhalten i människan bidrar till att personen i fråga vill klappa hunden. Desto mer oxytocin, desto mer vill vi klappa. Klappandet i sin tur ökar oxytocinhalterna i hundens urin. Dvs. bidrar till hundens avslappning.


En positiv biokemiskloop!

Vill du läsa mer: klicka här!
 

Ett ögonkast... Ett ögonkast...

Anknytning - "social bonding"
Vidare visar Miho att oxytocin mängden i vår utandningsluft direkt påverkar hundens tendens till att kasta oss långa lugna blickar. Vilket då, får lugn och ro hormonet att rusha runt lite extra i vår kropp. Liknande studier har gjort med föräldrar-barn anknytning. Och gett liknande resultat. Fråga en barnmorska om oxytocinets inverkan på just anknytning (varning... de slutar aldrig prata när man tar upp ämnet, backa bara långsamt ur situationen om du strorknar).

Mihos resultat visar oss att denna biokemiska loop existera, men varför? Anknytning.

Detsamma sker inte mellan varg och människa... inte ens vid studier på människouppfödda vargar. Ingen samevolution gjord där inte.

Samevolution
Miho drar slutsatsen att hans forskningsresultat påvisar en positiv biokemisk loop hundar och människor emellan, vilket i sin tur stödjer teorier om en symbiotisk samevolution. Hundar och människor har utvecklat ett gemensamt kommunikationssystem som direkt påverkar sociala band arterna emellan.

Go Miho, Go Miho!!
Tjoar jag här hemma, och jag kan lika gärna erkänna det.. jag dansar också.

Bosse Bosse


Så ja, hund och människa har hört ihop länge. Så länge att vi påverkat varandras biologiska utveckling. Jag har bara fått mer vatten på min kvarn. Så jag kommer fortsätta basunera ut vikten av att förstå vår symbiotiska samevolution.  Idag har många glömt vad som sker vid ett mutualistiskt symbiotiskt förhållande mellan två arter. Har du hund, då ingår du i just ett sådant! Vi påverkar varandra, ögonblickligen.

Nej nu ska jag gå och glo lite på dina hundar, för att sedan klappa dem. Sen ska jag kissa ut en radda oxytocin och hela tiden kommer jag vara galet avslappnad och rofylld.

Peace out!
/
Carro 


- Go Miho, Go Miho!!  (steg till vänter, snurr, höger klapp, hopp, steg till höger, vänster snurr, händerna över huvudet klapp) Go Miho, Go Miho! (ryck rytmiskt från sida till sida) Go Miho, Go Miho!

Du dansar väl?!


http://www.blogglista.se/
 

Läs hela inlägget »

Det är dags. Dags att erkänna att jag inte alltid lever som jag lär. Trots att mitt jobb är att handleda människor och hundar i sin kunskapsutveckling. Vid närmare eftertanke, är det kanske just därför jag vågar släppa min egen taktpinne?!
För den utvecklingen jag guidar folk och fä i, den är alltid unik.
Min egen kunskapsutveckling likaså. Vi låter det bero på.





Ens val i livet görs på olika premisser. Mina livsval är ibland baserade på just kunskap. Men ibland på en magkänsla, kalla det intuition om du önskar. Inget paranormalt i det. Bara en vetskap baserad på icke medvetna slutsatser. Medan kunskap är en inlärd teoretisk förmåga. Så när jag säger att jag inte alltid lever som jag lär, så är det nog just när magkänslan och kunskapen i mig krockar. Eller ja rättare sagt totalstångas så det dammar i veckor. Det handlar om att "köpa hund". 

Som raggningsrepliken till rubrik förtäljer, så är detta min kärleksförklaring.
Till de hundar jag drunknat i. 



SLUMP/ÖDE?!
"Köpa hund" Jag har då aldrig köpt en hund. Vi liksom hittar varandra. Jag skaffar hund på ett ögonblick, bokstavligen. Mer tid eller energi än så tar det inte. Ytterst oproffsigt. Rekommenderar jag det? SHITTBALLS NO!
Detta är något jag gör. För jag vet att jag kan ta vad som än kommer, efter det där ögonblicket. Och så har det alltid varit. Så kommer det troligtvis alltid förbli. Men för den sakens skull låter jag inte slumpen välja åt mig.
Jag låter bara ödet ha sin gilla gång.

Till andra rekommenderar jag strikt research innan ras-, hund-, uppfödarval etc. görs. Gärna en köpa hund konsultation. Hundarna ämnade att nå just dig kommer ändå komma. Du kommer bara var bättre förberedda. Att impulsköpa hund är för mig idiotiskt. Hur du väljer kan dock variera, medvetet eller omedvetet eller en klok kompromiss. Din förmåga och kunskapsnivå ger dig vägledning i hur våghalsad du kan vara. Köpa grisen i säcken önskar jag ingen hundägare. Följderna kan bli katastrofala. Sen finns det lägen när noggrann efterforskning är gjord och det ändå blir knas. Det finns sorg i det. Helt klart.

FÖRLORAD OCH HITTAD
Men med det sagt, låt mig skritta runt i min "gör som jag säger, inte som jag gör"- hage ett tag :) För mig tar det bara ett ögonblick att bli en enhet med en hund. Jag drunknar. Sen är det kört, jag vet det. Ibland måste jag ändå låta förnuft och kunskap få göra sitt. Vända och vrida på för- och nackdelar. Ta ett snack med hundpsykolgen Carro. Men innerst inne vet jag, jag är förlorad. Förlorad i någon och därmed har jag hittat en till bit av mig själv. Valet är gjort.

SJÄLSLIGT VAL?
Ibland får jag frågan om hur jag väljer kennel. Jag kan lätt besvara frågan hur man bör välja kennel. Men jag själv har då aldrig valt en kennel. Jag har bara drunknat i någons ögon.
Och inte på det där "åh vilket söt valp"-sättet, eller "wow vilken jycke"-sättet. Det handlar heller inte om en förälskelse. Nej det handlar om något annat som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Något djuprotat. Något jag tror har med hundars och människors samevolution att göra. När kennlar och raser inte fanns. När valet inte togs av hjärna eller hjärtat. Utan med själen på nått sätt.

Sist var det dessa ögon jag trampade vatten i, innan han fick följa med hem....

Koi, som valp
Koi, som valp
Boss - sanslöst älskad Boss - sanslöst älskad

Nu till min kärleksförklaring. En tidsresa i mina hundår.

För länge sen lärde en fantastiskt hängiven hund mig innebörden och vikten av flockliv/familj. Han fostrade mig som barn och för det är jag evigt tacksam. Hans beskydd och självklara vänskap gav mig redskap för livet. Junior.

Några år senare visade mig en annan hund mig euforin i sann livsglädje. Han lärde mig vikten av balansen mellan energier. En stabil ryggrad under galna ungdomsår. Och han hann inspirerar till en viktig vändpunkt i livet. Boots.

Därefter belyste, en för mig helt livsavgörande hund, kraften i helande, vikten av ledarskap och förståelse, grundpelarna i en flock. Han är grundaren till detta företag och det är med stolthet jag bär vårt samspel i företagsloggan. Boss

Under en intensiv period påminde en hunddam mig om mina förmåga att veta vad hundar verkligen behöver för att känna sann trygghet. Hon påpekade hur att hjälpa en hund kan bestå av väldigt olika saker. Jazz.

En hund helt uppenbart mer ämnad åt min dotter, lämnades oss för snabbt då oövervinnlig sjukdom påminde om oss att vi bara är till låns. Det är med sorg vi alla men speciellt min dotter gick miste om hennes närvaro. Lilla My.

Idag öppnar en mycket klok och ödmjuk herre mina ögon för kommunikationens alla dimensioner. En själ utöver de vanliga. Visdommen personifierad. Han har ett eget kall han håller hårt i fokus. Den alltid så ödmjuka Krutor.

Och ständigt vid min sida har jag den känsliga jätten. En hund med så mycket urkraft att han knappt själv vet vilket ben kan ska stå på än. En hund jag med glädje ser växa in i sig själv, bli den han är ämnad att vara. "Valpen" min Koi.

Alla dessa hundar är alltid närvarande på ett eller annat sätt, alla har haft ett avgörande ändamål i mitt liv, och jag i deras. Det arbete jag idag gör är tack vare och i tack till dem. En flock sammansatt över tidsepoker, en flock som för mig, alltid är på samma plats, samtidigt.
.

Med med det sagt, kasta er för guds skull inte ut och ögonblickshandla hundar ;)
Reflektera gärna över vad just din hund betyder för dig.
Vad den lärt dig, kanske just om dig själv.
 
Nästa blogginlägg kommer det handla vad en hundblick kan göra med oss... 
                                                                                            its time to go scientific!

PEACE OUT!
         /Carro

Läs hela inlägget »
Låt maten tysta matten...eller hussen Låt maten tysta matten...eller hussen

Ni sätter er vid bordet, du och din familj. Söndagsmiddagen är serverad och alla har tagit för sig. Ni hugger hungrigt in. Helt plötsligt häver sig din man/pappa/pojkvän över bordet och norpar din kycklingklubba. När du förbryllat och irriterat kontrar med "Vad gör du?" Snäser han tillbaka samtidigt som han börjar gräva runt med näven i ditt käk. När din irritation ökar, ja då tar din tallrik och går iväg med den. Där sitter du. Detta sker inte bara denna söndag, utan dag in och dag ut. Säg nu att du inte är du, utan ett barn, inte mer än 3 år gammal.
Eller vänta, en valp och inte mer än
3 månader gammal skulle det vara.


 

Positivt träningsresultat eller likgiltighet?!
Vad blir resultatet då mån tro? Först irritation, en åsikt kanske yttras som direkt trycks ner. Med tiden följer eventuellt likgiltighet, upfuckad självkänsla, sunkig relation, ätstörningar, rädsla, aggression, omriktad aggression, stress - dvs. farlig hund. Ja ve och fasa om hunden utåtagerar, för då har den bara inte gett sig än?! Blir resultatet däremot likgiltighet, ja då har en triumferande framgång nåtts. Eller inte! Ovanstående argument slänger sig vissa med. Dessa vissa anser jag ansvarslösa.

Detta med att kunna ta matskålen ifrån hunden, ha händerna i matskålen medan hunden äter etc. ja helt klart en förlegad och idag motbevisad hypotes om hur man "botar" resursaggression. Egentligen skapar det just resursaggression. Eller...?! Ni kanske inte håller med, för det funkade ju på min hund snurrar kanske i någons huvud. Ja det beror på ens definition av funka. För beroende på hur envis ägaren är kan träningen resulterar i uppgivenhet, noll reaktion. En "tolerans" har etablerats... eller en likgiltighet. Hur vill du att dina flockmedlemmar ska känna omkring dig? Det påverkar hunden i helhet, inte bara i situationen.

Bespara era hundar, valpar detta tokeri. Har ni inte problem med resursaggression försök inte (av rädsla) vaccinera er hund mot detta. Utan hantera din egen rädsla, den är ditt problem, inte din hund. Har du en hund med resursaggression, ring en utbildad hundpsykolog. Som arbetar orsakslösande! The way to go.


Hylla vår gemensamma resa genom tiden
Att kontrollera resurser livsviktiga för överlevnad för att i gengäld få kontroll, är något djurhållare gjort i åratal. Men ur hundens perspektiv har vi, med vi menar jag människor och hundar, kommit längre än så i vår relation. Människor borde i dagens moderna tid förstå att vår relation sedan ca 17 000 år tillbaka inte är baserat på något så primalt.

Hundar har ingen dold agenda, de sitter inte och väntar på att få döda oss när vi sover. De klättrar inte i rang och de är inte dominanta alfadjur vi behöver fasa. De är bara hundar, våra symbiospolare från urtiden. Vi behöver inte sätta upp dem på rad och låta dem invänta en given signal för att få tillgång till sitt foder för att vi ska bibehålla vårt "ledarskap". Vi kan göra så om det roar oss, eller om vi anser det viktigt at någon annan anledning ex. säkerhet vid utfodring av flera hundar (som i och för sig inte behöver äta uppradade - matro i ära). Men inte i syfte att hålla dem i led. Läs "Fuck chain of commands"  eller "Lets make it simple" för mer om just ledarskap, rang och dominans.


Grrr = folkmord, eller inte...
Lika lite behöver vi få panik om de uttrycker sig. En morrning är ett uttryck. Inget vi utan inväntat domslut direkt ska straffa. Grrrrrr! betyder inte, jag har kommit ur led, jag klättrar i rang, jag kommer döda dig och dina likasinnade när ni inte ser på. Grrrr! betyder ofta, jag är osäker, ge mig utrymme, jag vill vara ifred.
 

Harmoniskt bordsskick Harmoniskt bordsskick

Så åter till bordsskicket. Och på tal om urminnestider. Urhundar och övriga flocklevande jägare äter ihop! Deras middagsbord är likt vårt avlångt, kanske en rådjurslängd. Även de oskrivna reglerna är snarlika. Vi glor inte på varandras mat alltför länge, vi håller våra fingrar på vår tallrik, vi frågar om lov innan man hugger in på någons rester, vi torkar oss om munnen etc. Bryts reglerna säger någon till. Reagerar mer eller mindre subtilt beroende på person.


Du har inga rättigheter
Detsamma gäller hundar. Vad vi gör när vi trycker ner näven i hundens/valpens matskål och inväntar noll reaktion är att vi förmedlar: "Du har inga rättigheter." Av rädsla för vårt domesticerade rovdjur tror några än i dag att dessa metoder behövs. För andra är det en självklarhet att det är teorier baserade på just rädsla och främst okunskap, eller förlegad "kunskap"... låt mig för tydlighetens skull kalla det bullshit.
 

Låt mig äta ifred tack. Låt mig äta ifred tack.
Fradga spottande vovvar
Nu hoppas jag någon tänker: "Den där tösabiten hon har då aldrig stått där med 45 kgs schäfer som spottar fradga när käftarna slår ihop av ilska. För då måste man ju sätta ner foten!" Johohohoruuuu! det har jag minsann visst det, så det så.  Både en egen omplaceringshund, samt i tjänst... massa tokmånga gånger! Och efter utredning och träning har jag en förträfflig framgångsstatistik på aggression. Har jag någonsin blivit biten i dessa lägen? (ja vissa transatlanter till hundtränare blir ju det, typ i tv när de försöker träna bort "matförsvar") Nähähäääru! det har jag inte blivit. Varför...? Så enkelt att jag nästan trillar av stolen. Här kommer det (faaannnfaaarrrr!!!!): för att jag inte är rädd för rädsla. Jag förstår orsaken bakom morret, försvaret av maten. Osäkerhet, rädsla. En morrning är ett kommunikativt läte. That´s it!
  • Varför morrar hunden? Den önskar ett ökat avstånd mellan sig och personen som konkurrerar om maten.
  • Varför önskar den det? För det finns ingen tillit i denna situation. Hunden är osäker.
  • Varför är hunden osäker? Den kanske helt enkelt inte vill bli av med sin mat.
  • Hur vänder vi den känslan? Vi låter den vara ifred. För att med tiden och ökad tillit, ge den mer mat! när den äter.

SAY WHAT?!?!? Personen med den galna schäfern storknar säkert lite. Ska tösabiten  ge besten mat när den beter sig som hajen i filmen... Hajen. Javisst surru! På ett kick vänder ofta matvaktande om orsaken är just avsaknaden av tillit i situationen. Vi häver hundens farhåga genom att inte besanna den, utan genom att totalt motbevisa den.

Simple as that...! Ja i många fall. Inte alla (för alla fall bör utredas innan åtgärder tas). Men vet ni vad, istället för att snacka åtgärdande. Förebygg. Peta inte i maten, för fan! ...och please.


PEACE OUT! / Carro

p.s. att kunna ta saker ifrån hunden, handlar om inlärning av ett "loss" kommando, inte matvaktande. Ett kommando av vikt för hundens säkerhet. Men inget som bör trasslas ihop med ovanstående. 


http://intressant.se/intressant
 
Läs hela inlägget »
Svalka sökes! Svalka sökes!
Platsen är Sverige, årstiden är sommar och klocka är 13:00. Rakt ovan våra huvuden gassar solen. Det är den alla väntat på, nu är klotet äntligen här. Vi njöt av den i så där... typ 10 dar innan den började besvära. För det är så det är ibland och det är okey. Vi älskar inte solen eller sommaren mindre för att vi ibland vill klicka bort eldbollen en timme här eller där. Det blir bara för mycket av det goda. För hett och därmed påfrestande. För oss så väl som för våra hundar.

Flocken min består av ett gäng människor, två katter som verkar  oberörda av hettan. Hundmedlemmarna däremot verkar likt oss påverkade av gasset. De går långsammare, långt hängande tungor, dåsande och flåsande förekommer. Jag försöker hjälpa dem ibland och nedan beskriver jag hur och varför.


HUNDKYLSKÅP, JAG KÖPER!
Så fort våra kära husdjur befaras lida, rusar en del av oss till närmsta butik för att inhandla någon smart lösning på det hela (jag var, eller nej vänta, jag ska vara helt ärlig: jag är en sådan! en total sucker). Husdjursgrossisterna tjänar multum på våra farhågor. I vissa fall är oron realistisk i andra fall inte. Värme kan vara livsfarligt, ex. om man är instängt i en bil i hettan. Men sällan är värme livshotande. Men jobbig, jajamensan!

Hundens natur ter sig så klipsk att de slår av på tempot vid hetta. Hund som hynda flämtar för att termoreglera (detta görs via tungan och trampdynor). Dogsen flyttar sig till välventilerade/fläktande platser &/ söker skugga. Det är vad våra hundar är biologiskt programmerade att göra för att klara av situationen.

När de utför denna rutin får vissa flockledare lite panik över det lidande de eventuellt utstår. Det inhandlas kylvästar, kylbandanas, kylmattor, hundpooler, det görs hundisglassar och pälsar trimmas ner till max. Till er vill jag säga, fan vad goa ni är! Jag känner inte till någon annan folkgrupp med så mycket kärlek tillövers.

Och tro mig, jag slänger mig på trimmern långt innan midsommar. Igår när min store svarte pälsade älskling, varm och flåsande dunsade ner i skuggan, sprang jag i ilfart fram och slängde en dyblöt handduk över huvudet på honom. Uppskattades så där. Samma kväll läser jag i ett hundforum om en tjej som tränar sin hund att ligga på kylmattan för han verkar inte vilja vara där. Kittlande fniss, hon och jag hade uppenbart något gemensamt. Viljan att lindra och våra hundars uttryckta tacksamhet ;)


NÄR ÄR NEDKYLNING BEFOGAD?
Ja när behövs det? (kontra att hunden sköter processen alldeles själv)
Och när är en hund akut överhettad och behöver veterinärvård? Hur skiljer sig det hela åt är frågan jag tänker besvara. Vi går igenom: akutläge, bara varm och för varm.


Vi börjar med det allvarligaste:
 
Vid akutläge rådfråga alltid veterinär, eller åk in! Vid akutläge rådfråga alltid veterinär, eller åk in!

AKUTLÄGE
Du bör observera din hund noga om hunden uppfyller nedanstående:

  • Flämtar med vidöppen mun (så du ser tandköttet långt bak i hundens mun)
  • Har maximalt utsträckt tunga
  • Andas/flämtar kraftig
  • Har vikt ut mungiporna, de veckade delarna längst in     (se bild nedan)


Det ovannämnda tillståndet kan vara akut. Det är inget nödläge om du genom att kyla hunden får symptomen att avta relativt snabbt. Om inte sök alltid veterinärvård.

Om nedanstående även är aktuellt, åk direkt nödläge råder:

  • Hundens slemhinnor (tandkött) är blekt i färgen (ljusare än normalfärg)
  • Tandköttet tar tid att återhämta färgen efter att du trycka ett finger emot
  • Hundens kroppstemperatur är högre än 39 grader
  • Hunden är vinglig, verkar orolig
  • Kräks, krampar


Ring din veterinär eller ditt djursjukhus rådfråga om vidare åtgärder. Lyssna främst på dem. Ofta är nedkylning är av vikt. Kyl huvudet, ben och ljumskar med kallt vatten. Vätskebalansen är troligtvis påverkad, uttorkning är ett allvarligt tillstånd. Detta läge kan vara livshotande! till veterinär direkt och inga huskurer.

Läs mer om akut överhettning här!

Lätt utvikta mungipor, i detta fall inget akutläge bara en varm hund
Lätt utvikta mungipor, i detta fall inget akutläge bara en varm hund


BARA VARM
Men säg att din hund inte befinner sig i ett akutläge. Utan bara är varm. Ja, låt den då göra det den behöver. Vissa valpar/unghundar speciellt, behöver hjälp i att ta de besluten. Läs av din hund och guida den till ett vettigt val i livet. Nedan följer hundens vanligaste och naturliga sätt att termoreglera:
 

  • Ligga platt på golvet/marken -desto större kroppsyta mot svalt underlag desto mer svalkande.
  • Flämta -termoreglerande då hundar svettas genom tungan. Lång tunga tyder på ett stort behov att justera sin kroppstemperatur.
  • Flytta sig till ett svalt/välventilerad område - för att termoregleringen ska fungera optimalt behövs luft i rörelse. Bor du i lägenhet är en fläkt en bra metod för att svalka din hund. Som då lättare kan "svettas" genom tungan, än i ett utrymme med stillastående luft.
Sommarklippt tibetansk spaniel chillar framför fläkten sin
Sommarklippt tibetansk spaniel chillar framför fläkten sin
Bada är skönt en varm dag Bada är skönt en varm dag
  • Dricka - för att få i sig utsvettad vätska. Ljummet/kallt vatten hellre än iskallt.
  • Ligga i skuggan - inne så väl som ute
  • Gräva hål i marken - under ett par jordlagret råder en lägre temperatur. Hundar gräver gärna hål stora som de själva och lägger sig sedan däri. Smart! Men kanske inte så snyggt i trädgården. Om du vill, tillåt ett ställe och hänvisa konsekvent dit när andra svalkhål förbereds.
  • Bada - vatten kyler om svalt. Simning behövs ej. Kräver aktiviteten kraft, så produceras kroppsvärme. Dvs. kontraproduktivt. För att svalka sig räcker det att hunden vadar runt. Vissa nöjer sig med att gå runt med vattnet i knähöjd, kanske lägger de sig ner. Magen och ljumskarna är av vikt att få svala. Bor du i lägenhet är en stund i duschen effektiv, duscha hundens ben och mage hellre än hela kroppen.
Plaskdamm? Jajamensan!
Plaskdamm? Jajamensan!
Vattenlekar är kul och svalkande Vattenlekar är kul och svalkande
FÖR VARM

Tidigare har ni läst om hur hunden naturligt reglerar sin överskottsvärme. Säg nu att hunden är oförmögen att reglera den själv. Hunden din börjar vanka från plats till plats. Letar svalare ställen utan att finna dem. Flämtningen blir ansträngd och kraftigt, det uppvisas kanske en oro. Om du även vet att miljön den befinner sig i inte kan möjliggöra naturlig nedkylning. Så hjälp till!

Kyl  ner tassar, ben, mage och ljumskar. Det räcker oftast. Det krävs inget "Special dog cooling system 2015", bara blöta handdukar eller vatten. Lägg ut en genomdränkt handduk på mark/golv och låt din hund ligga ett tag på den. Badda vatten på magen/ljumskarna.


FÖREBYGGANDE
Så här års, om graderna stiger kring 30 strecket... utsätt inte hunden för krävande situationer mitt på dagen då solen gassar som mest. Jag själv utesluter min morgongymnastik bestående av 42 bakåtvolter alá Pippi Långstrump sommartid. Mina hundpromenader sker i gryning och skymning. Ta inte med dig hunden till ställen där den ej kan termoreglera själv. Bilen är ett big no no! Måste du ta med hunden på stan...  ja då är en kylbandana kanske ingen dum idé, trots att hunden din kan misstas för en latinobandit ;)

- Både kyltäcke/bandana och kylhalsbanden kan hunden inte kontrollera själv. Så du behöver vara observant så de tas bort i rätt läge. En nedkyld hund kommer börja alstra värme, då blir det motsatt effekt.

Se till att hunden dricker ordentligt. Ibland är det okey med en leverbit i vattenskålen för att öka vätskeintaget. Ta med vattenskål/flaska på promenad om naturliga vätskedepåer ej förekommer.
 

Trubbnosiga hundar har det ofta svårare i värmen än urtypen. Trubbnosiga hundar har det ofta svårare i värmen än urtypen.

Klipp ner eller red ut underull, så täckefunktion inte uppstår.
Att klippa ner hunden kan bli en lättnad för lång- och/ tät pälsade jyckar. Är de dessutom lite toviga i under-ullet, så är en klippning av vikt. Risken är annars stor för värmeeksem (speciellt om hunden badar mycket) och överhettning. Har du en långhårig hund utan mycket underull, en genomfälld underull eller en välutredd päls, då är pälsen värmeskyddande! Så en klippning är inte alltid snällast. Det beror på...


ISGLASSAR
På tal om kylmetoder som inte alltid är helt lyckade. På nätet florerar vackra isglassar till hund. Kött, blod, godis, tuggpinnar fryses in till vackra kreationer med syfte att kyla. Igen ni är så goa med era jyckar!  Men dessa glassar kyler temporärt ner hunden inifrån och ja inte ut...  Att få ner is i magen är onaturligt för en hund, kyleffekten är väldigt kortsiktig. Vad som händer är att kroppen istället börjar producera värme för att värma upp den interna nedkylningen. Är isblocken stora, hårda och hunden välmotiverad att gnaga, finns även risk för tandskador. Men glassarna är ändå fina :) och säkert bra i måttlig mängd.


SLUTLIGEN
Vet ni vad, det finns inga universala lösningar, ingen one-size fits all metod. Så vad du än läser här eller någon annanstans, så känner du din hund bäst. Gör det som funkar för er! Beroende på hur du bor är alternativen kanske begränsade. Alla har inte en sjö ett stenkast bort. Då kan inhandlade kyldukar vara av stor vikt för att hundens komfort ska bibehållas. 


GLAD SOMMAR PÅ ER :)

Simma lugnt, peace out! /
                                   Carro


http://intressant.se/intressant

Du kanske även vill läsa:

Senaste inläggen

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
På veterinärhögskolan ljuder nu varningsklockor... eller snarare sirener. Alla dessa benpiercade tarmar. Vad gör vi utan foderallergier på behandlingsagendan...?! "Hills Sceince Plan" hur 17 ska det gå för de stackarna och deras "special edition kidney, fart, heart diets"?! OMG!Torrfoderproducenterna fasar, ska ugnarna gå tomma, ska rovdjuren inte längre äta säd och ärtor?!?

Okey, min överdramatiska åder kanske fick sig ett frispel här. Nu när jag rastat den artären kanske verkligheten kan få en chans. För sanningen är att många veterinären avråder hundägare från att barfa och ge hundar ben. Men det finns även veterinärer som glädjs av kostmedvetenhet hos hundägare. För bra mat är sjukdomsförebyggande. Att benuppsprättade tarmar är en överdrift i media, ja det är lika sant som att amstaffar är barnslukande rabiata hyenor.
(tack Expressen för era härliga fördomsframkallande rubriker.)

Många etologer ser bensmaskandet som en självklarhet. Ett beteendebehov som bör uppfyllas för hundens välfärds skull. Medan vissa agronomer belyser hunden förmåga att eventuellt smälta spannmål och drar därefter slutsatser om att ben och kött inte behöver vara främst foderkällan på ingredienseförteckningen.

Och mitt emellan all expertis och media lämnas hundägare förvirrade och osäkra.

Jag ska nu försöka mig på att reda ut detta ben- och brosknystanets  vara eller icke vara. Trots etologin inpräntad i min hjärna och som barfare sedan länge tänkte jag försöka att göra detta objektivt. Wish me luck ;) I like a challenge. Håll ert eget kritiska tänk i handen.


DAAAANGER DAAAANGER!!!
(med australiensisk dialekt... frid över Steve Irwins minne)
Nej det är generellt inte farligt för ett köttätande rovdjur att tugga på och äta ben!
Generellt har förhoppningsvis många av er redan fastnat vid. Bra! För det kan vara farligt. Det beror på. Vad det beror på, förekommande reella skaderisker lägger vi lite fokus på först och främst tycker jag. Det är skillnad på att gnaga, mala och tugga i sig ben... och att svälja ben hela. Det är även skillnad på ben, bärande eller icke bärande bens hårdhet, samt tillagade eller råa ben, ålder på djuret vars ben vi gör hundmat av. Mer om detta nedan.


Benkloka hundar
Extremt glupska hundar utan benvana, skulle jag avråda från att ge ben utan övervakning eller utan att vänja in dem successivt. Slukar en hund strumpor, behå-byglar, korkar... ja då slinker nog ett ben ned utan förnuft eller reson. Ben ska gnagas och malas ner, inte slukas hela. Det kan bli farligt, väldigt farligt. Lika farligt som att sluka en bygelbehå.  Hundar som inte är tokslukare men blir fanatiska benbedjare, även dessa ska vänjas in successivt. Ges rätt sorts ben på rätt sätt, lär sig hunden att ben inte är en bristvara, utan en del av kosten. Ben hysterin dämpas då. Alla hundar kan bli benkloka med lite hjälpa på traven från oss människor.
(varför vi ska lära dem detta, kan ni läsa mer om i fördelarna nedan).


HUR GÖRS HUNDEN BENKLOK
Vänj in hunden. Det hela är enkelt, ja lätt som en plätt faktiskt.

1) Rätt pH! Först och främst ska hunden ges en råkost, ett rått färskfoder eller barf. Hundar på denna typ av naturlig hundmat får ett lägre pH i magsäcken. Ett pH ämnat att smälta ben. Torrfoderhundar börjar vi inte ge kycklingskrov några gånger i veckan, just av denna anledning –magmiljön.  Så 1: råkost - pH förändring i magen. Benens smältbarhet är konstant, men hunden förmåga att smälta dem ökar. Upptagningsförmågan ökar i och med mag- och tarmkanalens miljö förändras.

"Hundar som äter torrfoder har ett pH-värde i magen på 5, medan en hund som får BARF blir mindre känslig och har ett pH på 1-2, nära nog saltsyra, precis som en varg, räv eller hyena." veterinär Margareta Elborgh

För mer info om rått vs torrt: Svenska jakt. eller näringslära hos hund.

2) Ge ben och brosk. Revben/märgben innebär främst ben, inte så mycket brosk. Medan kyckling innehåller mycket brosk i relation till benmängd. Mycket bra startskott på benkarriären. Då vi vill ha en så lättsam övergång som möjligt. Kalknivån vill vi inte chocköka i ett nafs. Kycklingvingar, kycklingklubbor, skrov beroende på vilket storlek på hund du har, är därför en bra början.

3) Portionera ut givan. Ge ben var tredje dag till en början. Är din hund typen som tuggar i timmar. Öka då successivt tiden hunden får ha ben. Käkamuskulatur och tänder behöver vänja sig vid att belastas på detta sätt. Om hunden inte tuggat ben förr kan bentuggande ge träningsvärk i början.
Lite smått då och då är bra invänjning regel.

Håll koll på bajset. Bajset blir oftast hårdare i och med att hunden din får i sig mer kalk. Blir hunden din  för hård i magen justerar man detta genom att låta hunden skippa ett benmål, eller så tillför du mer rött kött i måltiden. Men obs! hundar ska vara rätt hårda i magen, tänk dig rävbajs ute i skog och mark... inga kletiga blaffor där inte.

4) Välj din ben. Skilj på bärande ben dvs. ben som foderdjuret går på och övriga ben som revben, nack - /ryggkotor, hals etc. Bärande ben är hårda. Dessa ben får hundar utan benvisdom tugga under uppsikt och gärna i kortare perioder. Exempelvis: låt hunden tugga femton minuter, stoppa benet i en plastpåse och in i kylen tills nästa dag.  Sällan får de i sig större mängder kalk av bärande ben, men det kan gå illa åt tänderna om hunden är för ivrig.

Då är övriga ben så som kalkonhals, revben, kycklingskrov bättre. Låt hunden tugga, slita. Såga, klipp/skär helst inte i mumsbitar. Då det ökar risken att hunden sväljer bitar utan att utvärdera storlek och form i munhålan. Om hunden får slita, riva av lagom stora stycken själv eller successivt mala ner ett revben. Då har de mer kontroll på intaget och lär sig hur de ska äta.

Med ovanstående 4 punkter i åtanke, kommer din hund tryggt kunna njuta av sin benkarriär.


Hundens som flismaskin?! Många hundägare är livrädda att benflisor ska fastna i mag-  /och tarmkanalen. Det är jag glad för, för det ska ni vara. Men realistist livrädda. Jag var själv jätte rädd för detta när jag började fodra med ben för över 10 år sedan. Men med tiden avtog det. För det fiffiga är att råa ben är mjuka och böjliga i jämförelse med tillagade ben. Vid tillagning dras vätskan ut ur benen som blir torra och spricker, blir vassa. Men inte råa!

Sen ska vi veta med oss att de allra flesta ben vi fodrar hunden med är från ungdjur. Inga äldre, hårt inkalkade ben. Även detta bidrar till att benen är porösare än rigida. De vassa flisor som blir kvar i gräset när din hund tuggat ben, ja de flisorna har hunden så klokt valt bort. De flisor eller benknotar hunden kanske kräks upp efter benmålet eller dagen därpå. Ja de flisorna har hundens matsmältningssystem valt bort. Så fiffigt funkar det!

Men ge inte ben som flisar sig... till en hund som inte lärt sig benvett än. Då åter till punkt 1-4.

Lagom är bäst!
Ben ska förtäras i mängd i relation till kött. Kalcium i balans med fosfor är av vikt. Experterna pratar om 2:1 eller 6:1 förhållande. Dvs. mer kalcium än fosfor, det sistnämnda finner vi mer av i ex. rött kött. Ser man på relationen kalcium/fosfor i småvilt, en vildhunds byte, så är den i perfekt balans. Istället för att stirra sig blind på foderberäkningar så tonar jag med den bilden i åtanke in i sunt förnuft.


F-ben
F-benen är alltså ett minne blott. En myt en tidigare farhåga som motbevisats genom tiderna. Man kan ge hunden fågel, fläsk (vissa hundar är dock känsliga) och fisk. Rått, rått, rått, aldrig tillagat dock!

Salt
Däremot ska vi vara försiktiga med ben som legat i saltlake. Så även om jag köper svenskt, ibland i vanlig mataffär. Så är jag toknoga med att aldrig köpa insaltat kött. För salt och hundnjurar är ingen bra refräng.
Läs gärna "hundmat med en nypa natrumklorid" Cutie Pie Polly


Lös/hård?
Hur vet man om det blir för mycket ben? Avföringen, blir gul/vit/hård. Balansera då upp med kött. Men kom ihåg, hundar ska vara hårdare än lösa i magen.

Blir din hund lös i magen av ben? Där ger du kanske en del bärande ben, med mycket märg i. Märgen är väldigt fet vilket påverkar vissa hundars mage. Gå över till andra ben eller gröp ur märgen. Vissa hundar reagera likvärdigt på gris/fläsk. Undvik då det, din hund kan vara överkänslig mot just gris.


Individanpassad foderstat
OBS! vi ska vara medvetna om behovet av kalcium är stort hos valpar, ungdjur som växer. Hur du utfodrar din hund i helhet bör bero på i vilket livstadie din hund är i. Allmäntillståndet, hull, ev. dräktighet/digivning, samt hur mycket din rör sig och tränar.

Valpar rekommenderar jag att tugga mycket ben, då kalkbehovet är stort, kyckling bjussar på en naturlig god balans. Weeeeiiiaaa, weeeeeiiiaaaa, weeeiiiiaaa!!! …  vad fan?!? Oroa er inte, det är bara salmonella varningsklockorna som tjuter. Jag ska stänga av dem. Läs vidare så ser ni varför.     


Salmonella finns!
Absolut. Kan hundar få det? Javisst! Är det en zoonos (dvs. smittar mellan hund-människa) absolut! Så låt inga barf-fanatiker trycka i er något annat. Sedan kan jag säga: "mina hundar har då aldrig" (med hemma på min gata i stan rösten). Mina hundar är inte fakta, de är ett urval av individer. De är inte statistik. Köp aldrig "mina hundar" konceptet. Personligen kräks jag på fenomenet: mina erfarenheter är vedertagen data. Nix! Så vi vänder hos är till SVA, Statens Veterinärmedicinska Anstalt. Som stödjer ovanstående påståenden om Salmonella. Sedan belyser vi ”fåtal fall”, ”rapporteras mycket sällan” för så är det.  Samt att symptomen ofta är milda, som en kräksjuka.

Vet ni hur jag gör med det hela? Jag köper svenskt – salmonella risken blir då väldigt liten. Sedan hanterar jag rått kött, ja som rått kött ska hanteras. Oavsett ändamål. Jag tvättar händerna innan jag gräver vidare bland fredagsmyschipsen. Jag diskar kniven istället för att torka av den på kökshanduken med gammelfarmors initialer inbroderade. Jag har en separat hundmatsskärbräda istället för att likt Per Morberg kasta runt kadavret i hela köket och sedan hacka upp det där det landar.

Jag låter heller inte hunden släpa runt kyckling i husets alla vrår, jag fodra ute. Eller för er lägenhetsbosatta: på ett badlakan som sedan hamnar i tvättmaskinen. Jag undviker labradoröverfallslika "tackförmaten"tungan i fejjat scenarion ett par timmar efter utfodring. Personligen anser jag det hela lika riskfyllt som tillaga kyckling själv.

 
Astrid Lindgren självklar "ben åt hundarna" anhängare
Men vänta, varför detta tjat om ben…?! Lets face it, jag har malt på i tusentals ord nu.
Av jord är du kommen. Jord skall du åter bli... inte hundbajs (ursäkta min religiösa udd här).
Ska vi inte bara låta hundar äta processesad föda som domesticerade husdjur bör. Och låta kossorna och fåren åter bli jord. Nej fanken heller. Astrid Lindgren vänder sig i graven vid åtanken. Återbruk och djurskydd hade hon vrålat på bred småländska. Eller nej, hon hade skrivit en galet bra historia om ämnet. Hon är min prälle i detta fall.
Fördelarna är för många för att förbises.
 
"Koi" knaprar lamm; rygg och rev till frukost. "Koi" knaprar lamm; rygg och rev till frukost.

Fördelar:

- Hunden får utföra sitt naturliga ätbeteende; främjar fysisk så väl som psykisk hälsa

- Beteendebehov tillgodoses: bära, gräva ner, tugga, slita, dra

- Att tugga, slicka är direkt stressdämpande, oxytocin frigörs i hundens kropp

- Mun och tandhälsa främjas, minskad risk för tandlossning/tandsten

- Artanpassad utfodring = friskare hund i helhet!

- Naturlig gymnastik i och med tuggandet och slitandet, gnagandet och malandet

- Ättiden förlängs avsevärt. Tristess och överskottsenergi motverkas

- Då ben=resurser inte blir en bristvara dämpas konkurens relaterad aggression hos ex. mat/benvaktande hundar

- I och med ovanstående punkter reduceras stress, problembeteenden förebyggs

- Färre veterinärbesök, och ”wow vilka fina tänder” beröm när man väl är där

Obs! hundar kan inte enbart livnära sig på ben. I balans med en rå färskfoderdiet eller barf är det en del av kosten.

 

Nackdelar

- Det hela tar frysplats

- Kan kännas ofräscht med råa ben i hemmet

- Förstoppningsrisk (läs avsnittet om invänjning för att motverka denna punkt)

- Avfall, det blir benbitar över som ska tas omhand

- Kräks… det är naturligt för en hund att kräkas upp de bitar som inte ska igenom tarmen. Så jycken din kan komma att kräkas lite oftare

Fan vilken flopp, objektiviteten gick nog i stöpet här! Jag kommer ju inte på fler nackdelar.

I och med att jag fatalt misslyckades med min objektivitet, skickar jag er härmed vidare till denna artikel och varning: Leon dog av fodret!
Veterinär Johan Beck-Friis uttalar sig i ärendet och påkallar en barfvarning. Samtliga hundar som avlivats eller dött av foderrelaterade sjukdommar eller lidigt livslångt av foderrelaterade allergier nämns inte. Inte heller förtäljer innehåller något om hur vanligt proteinbrist/mag- och tarmomvridning är hos torrfoderutfodrade hundar och dödsfallstatistiken på det. Beck-Friis får göra sin hemläxa och återkomma med vettigt statistik och sedan sätta varningsetiketter på rätt saker. För ett fall, "min hund" är inte data, inte vetenskap!  Det säljer däremot upplagor.


Så slutligen
Give a dog a bone! Men inte hursomhelst. Bli benklok, för att sedan kunna ladda ner den appen i din hund.


Tusen tack för att du tog dig tid att läsa detta :) Det uppskattas.

PEACE OUT! /Carro

Du kanske även vill läsa:

Läs hela inlägget »
Nej nu jäklar...! Nej nu jäklar...!

"Nej nu jäääklar!" & "Shit pomes frites!" har ofrivilligt blivit två kommandon i min flock. Kommandon på helt utflippad lek. Sådan där lek som jag nästan bara vågar engagera mig i när ingen tvåbent ser på. En lek där jag likt en 5 åring ger mig hän. Blir hund, hare, gubben i lådan och en liten mask.  Låt mig förklara...


Hitler med halsduk i brallan
Hundar leker hela livet. De vetenskapliga förklaringarna bakom detta påstående (hela neoteni-konceptet) redogjorde Kerstin Malm för mig för många år sedan. Eva Bodfäldt blåste liv i  lekens eld i min hundträning, i ungefär i samma veva. Hon lockade mig till att totalt ge mig hän leken. Då med Bosse (jycken i loggan). Jag minns hur jag likt John Cleese (i Hitler imitation) stolpade över appellplan med min halsduk instoppad i byxlinningen. Bosse efter i jaktfrenesi. Han fällde mig, och där trodde jag det hela var över. Att jag var godkänd på momenten. Men då garvar Eva fram ett: lek lek! och ja vad gör man, man leker. Plötsligt kände jag mig som det barn jag en gång var. Som barn tumlade jag runt med den jämngamla brukschäfern Junior. Vi lekte mycket och på  lika villkor. Herre och hund konceptet var inget för oss. Vi var polare. Var han vid min sida jämnt? Ja visst!


Vart tog den vägen...
Leken hade jag dock tappat på vägen till vuxenlivet. I mognaden hade jag förlorat mitt omogna flamsiga jag. Hundträning hade blivit allvar. Det märktes, på mig och hundarna. Jag hade omedvetet saknat den där leken någon enormt. Ett allvar i livet hade tagit över. Ett allvar jag inte längre behövde ha så nära. När jag garvande gick av den där appellplan var prestationsekipaget som förbytt. En lyrisk och mindre allvarsam hund följdes av en ytterst oallvarlig och flämtande matte. Flera gånger under veckorna som följde råkade jag kalla Bosse för Junior. En lite tråd var spunnen mellan det förflutna och nutid. En tråd jag är ytterst rädd om idag.   


Golum och ringen
Med det sagt, önskar jag er alla liknande upplevelser. Upplevelser som belyser lekens relevans i samspelet med hund. Upplevelser ni kan skaffa er själv. I ert vardagsrum, på tomten, ja var ni vill. Spänn en busig blick i hunden, och sen... "NU JÄKLAR!" och kasta dig ner i en lekinvit, hitta ett föremål, bete dig som du är Golum och funnit ringen. Vad händer med hunden din? Läs av, anpassa ditt kroppsspråk. Bjud in till interaktion. Ge och ta. Vikten av leken blir lika självklar som att gosa, promenera, utfodra.


Vilja att vara till lags... inget rastypisk särdrag
Att leka, busa, skoja och driva med din hund, är som fogmassa för relationen. Att våga ge och ta, utan prestige. Att flippa ut är nyttigt! Det behöver inte bara ske i kombination med träning. Utan helt spontant, utan krav. Lyckas du får din hund att "garva" ett par gånger i veckan. Ja då kommer träningsresultaten på automatik stegra. "Vilja att vara till lags" - inget rastypiska särdrag, inget domesticeringsprocessen gav oss på köpet. Nej, något vi skapar, tillsammans. Gå in med hela hjärtat, smyg på hunden, jaga den, brottas, nagga i framben...går det överstyr, pip till och hunden din kommer avvakta, i väntan på vidare lekinvit från dig. Väv in passivitet som kriterie för hunden. Låt hundens lugn bli ett startskott på ny lek. På så vis får en eventuellt övertänd hund hjälp att finna balans i ert flams.

Kärleksfull attack
Våga vara haren! Låt dig bli jagad, dragen i och hoppad på. När jag jagat, puttat, buffat och morrat på mina hundar under leken. Allt är tillåtet i lek ;) Då är jag noga med att även bjussa på motsatsen. Jag illtjuter "Shiiiit pommes frites!" och flyr. Jag spelar rädd och flyger upp på en stubbe tjuter. Springer vidar, drar åt mig armar och ben och låter hundarna jaga mig lite till. För att sedan låtsas ramlar och ta emot den kärleksfulla attacken som väntar. Detta gör under för vår relation, ledarskapet om du önskar kalla det så. Det ger absolut inte motsatt effekt som en del tror. So knock yourself out! Din hund kommer älska dig än mer för det :)


Peace!/Carro
 

Läs hela inlägget »
Jag vill inte... Jag vill inte...

Detta ett försvarstal i pränt på ett plank. Ett försvarstal med syfte att förklara rädsla hos hund. Ett plank rädda hundar kan ställa sig bakom. Tills alla ser och alla förstår.

Du kanske hade en plan, en vision när du skaffade hund. Sen hände något eller någon, som förändrade allt. Ett hundslagsmål, en nyårsafton, en burdus och berusad granne, en klämd svans i en bildörr... Vad som helst kan hända, ingen behöver stå i direkt skuld när en hund blir med rädsla. Jag skriver ”blir med rädsla”... för jag menar inte när en hund blir rädd. För hundar, precis som vi kan bli rädda. Men då utan att få bestående men. Andra händelser sårar, ger psykiska ärr som är svåra att sudda ut enbart genom att låta tid passera. Det är dessa rädda hundar, jag talar om.


Rastypiskt...?!
Vissa raser är predisponerade att vara ljud-, underlag-, signalkänsliga. Det kan då finnas en genetisk komponent. Men det är inte rastypiskt att vara rädd. Vissa valpar lär sig tidigt av sina föräldrar (hund så väl som human) att hålla ett vaksamt öga på omvärlden. Inlärd rädsla. Föräldrardjur/ägare projicerar sina egna farhågor som kan bli valpens verklighet innan den själv gjort sig en uppfattning om sin verklighet. Men vissa kavata, trygga hundar... blir ändock med rädsla. För saker händer. Livet händer. Ibland till fördel för en utvecklingsprocess, ibland till nackdel. En nackdel som blir en bromskloss i hundens livsutveckling.


Medlidande, medkänsla
Jag tror det blir en nackdel främst när rädslan går osedd, oförstådd. Och då menar jag inte att vi ska ömka osäkra individer och på så vis visa vårt inkännande av deras oro. Dela någons rädsla så halverar du den... eller fördubblar är min tro. Medlidanden och medkänsla, två skilda ting. Välj ditt förhållningssätt väl. Med detta sagt är min poäng inte att ignorera rädda hundar, eller hundars rädsle respons. Nej se den, visa din medkänsla, och gör sedan något åt saken. Jag menar att vi ska se och acceptera "min hund är rädd" för att sedan stabilt hitta motivation, vad kan vi göra åt saken. Saken är rädslan, inte hunden. 

Så hur vet man om man har en rädd hund? Ofta är det uppenbart. Men inte alltid.
Nedan följer några indikationer...


Rädda hundar kan generellt verka:
- svåra att nå
(knyter inte an, ointresserade av nya bekantskaper)
- väldigt fästa vid sin ägare
- ofokuserad, disträ
(hunden lägger fokus på att hantera sina farhågor, att gå fot är då helt irrelevant)
- ointresserade
(svår att få igång i lek, vill inte tugga ben etc.)
- kuvad
- ovilliga, motstridiga
(ex. vill inte hälsa på andra hundar, vill inte gå in i bilen, vill inte borstas, vill inte trä på sig kopplet, vill inte bli klappad, vill inte ligga nära)


Några andra beteenderesponser på rädsla:
- ovilja att ta en viss runda på promenaden
- nervösa överlag
- slicka sig på tassarna
- bakåtdragen öronställning på promenad
- vaksamhet, går och kikar sig bakom ryggen
- skakningar, darrning
- depression, apati
- gäspar mycket (ej i nyvaket, trött tillstånd)
- skakar sig mycket, sträcker sig ofta
- dissociation
(hunden fastnar med blicken och låser sig "försvinner" utan märkbar måltavla för sitt fokus)
- kissmarkerar inne/ute
- lägger sig hellre i boll än utsträckt
- lägger sig hellre under bord, i hörnor
- undviker rädsleutlösaren
(människor, cyklar, möra tunnlar, paraplyer...ja vad hunden är rädd för)


Långvarig rädsla kan orsaka:
- håravfall
- aptitlöshet
- muskelspännigar vanligt i käkar, övre magparti, bogar, nacke, rygg
- magproblem, lös i magen är vanligt
- brist på spårämnen trots välbalanserad kost
- oregelbundna eller komplexa löp
- trötthet
- eller svårt att komma till ro/sömnlöshet (vankande på natten, lättväckt)
- sänk immunförsvar, sjukdom p.g.a det

samtliga ovanstående punkter är även klassiska signaler på smärta, men behöver alltså inte vara det


Introverta eller utåtagerande
Ovanstående punkter är klassiska tecken på rädsla. Lite mer passiva responser, introverta förhållningssätt till känslan. Men det finns likväl rädsledrivna hundar som är utåtagerande. Offensiva istället för defensiva. Ofta högnergihundar i övrigt, men inte alltid.
Att rädslan är en vanlig botten i aggressionen har ni som följer bloggen redan tagit del av. Ja ilska grundas inte helt sällan i rädsla att förlora något, kanske kontroll. Så om du har en hund som kastar sig ut i kopplets längd och hugger i luften, så kan det vara så att den vågar göra just det när du håller i. Om någon annan höll i kopplet kanske mer klassiska rädslereaktioner skulle uppvisa sig. Är du då orsaken...?! Läs vidare.


Ilska blir rädsla, därmed tystnad - problem solved?!  I think not!
Tidigare i veckan besökte jag ett gäng hundentusiaster. Jag var inbjuden som gästtränare på deras gemensamma hundpromenad. där stötte vi på det ovannämnda fenomenet. En ägare berättade om sin hund, som gjorde ilska utfall på promenaden. Ägaren var medveten om att en osäkerhet hos hunden låg till grund. Och mycket riktigt, när jag tog i kopplet (jag tränade inte hunden aktivt, bara gick) och tog ett riggat möte, går hunden som ett larv-kroppshållning, svansen mellan benen, kikandes på mötet.

Det kanske såg effektivt ut det jag "gjorde". För hunden gjorde ju inga utfall. Den passerade tyst. Problembeteendet var puts väck! Eller?! Problemet, eller motorn bakom problemet: rädslan hade bara antagit en annan form, motiverat till ett annat utlopp. En annan känsla släpptes fram bakom ilskan och försvaret. I mina ögon och resten av gänget, så var inte problemet löst, hunden var bara tyst. Att tysta (medvetet eller omedvetet) är inte att lösa ett problem, det omriktar problemet. I detta fall handlade det inte om att jag kuvade hunden till tystnad, eller att jag påverkande det till skiftet. Det handlade helt enkelt om att hunden inte kände mig. Den sanna känslan kom fram för modet att agera offensivt satt i gemenskap med matte, tryggheten i den relationen. Att visa sin rädsla, kom i samspel med mig. 
Tackar hund och ägare för förtroendet! Det var ett mycket bra exempel på något väldigt viktigt. En del "hundtränare" får hundträning att se så enkelt ut. Men vad sker egentligen, håll koll på det. Gärna när ni tittar på tv, inget program nämnt ;)


Beteende terapi eller rehabilitering?!
Att vara rädd är inget personlighetsdrag, inget förhållningssätt. Det är en känsla. Den kan väckas av yttre stimuli (en dundrande lastbil som far förbi) . Eller tappa ur en inre källa av uppdämd rädsla (en dundrande lastbil som åker förbi som triggar känslor från en föregången olycka hunden erfarit). Det senare sitter djupare och kräver rehabilitering till skillnad från beteende terapi. Observera att inget av de kräver hundträning i forma av nyinlärning!


Repetera spindlar är snälla...
Du med spindelfobi... gå nu ut och träna bort den. Repetera spindlar är snälla 10 ggr så kan du komma in och få din söndagsmiddag. Check! Inte så värst hållbart...
Rädsla är ett komplext system, som vi bör se på ur ett fysiologiska så väl som psykologiskt perspektiv. Man kan lätt, med god intention men med fel redskap, förvärra rädsla. En ämnad desensibiliseringsträning kan lätt bli "flooding" i fel händer. Om då hunden lär sig att "nu ska husse/matte hjälpa mig övervinna min rädsla" och hunden under träningen blir än räddare. Då får vi tyvärr en fnurra på relationstråden.


Jag önskar jag hade kunnat vigt ett par tusen ord till att svara på frågan "hur ska jag göra?". Enkelt berättat hur man tränar bort rädslor. Men jag kan inte det, jag vet inte hur. För hur man gör, när, och i vilken grad och ordning. Beror på. På hunden, på rädslan, på dig, på orsaken...

Det enda jag kan säga är att ni som känner igen era hundar i texten ovan. Kontakta mig gärna, var än i landet ni bor. Så kan jag slussa er vidare till gedigen hjälp, i form av likasinnade kollegor.


PEACE! and love /Carro Hellgren

http://bloggkartan.se/registrera/1160/aaseda

Läs hela inlägget »
Tolkningar, ord som triggar, förväntan på bakomliggande budskap. Att en bild säger mer än tusen ord stämmer tycker jag. Och ibland kan ett par ord skapa tusen känslostormar. Ett ord som tillrättavisa tillexempel... 

Ett av mina blogginlägg "Sluta söka metod, börja identifiera känsla" skapade just känslostormar. Så pass att de behövdes ventileras offentligt. Inlägget uppmärksammades i ett hundforum som vred och vände, tolkade och funderade kring vad sjutton jag menade. Det var inte "släng hunden i backen gänget" som gjorde detta utan de som tar avstånd från ordval så som korrigering, sätta gränser och tillrättavisa.

Ord jag väljer att använda. De metoder dessa personer valde att koppla till orden, är dock inte förhållningssätt jag använder mig av. Det finns en stor skillnad. Att använda sig av ord, eller att använda sig av de förhållningssätt andra tolkar in i ordet.

Jag väljer att prata om bestraffning, men jag bestraffar inte. Jag väljer att tala om gränssättning men gör detta helt utan våld eller hot om våld. Varför lägger jag energi på det, varför lägger jag inte bara dessa begrepp åt sidan? Den frågan kommer snart besvaras, för er otåliga; det är av säkerhetsskäl och handlar om ansvar gentemot hundar.

Jag tycker det är super viktigt att vi som utbildar inom hund vågar prata om bestraffningar och aversiva metoder. För de finns därute, i verkligheten. Vi kan inte blunda bort verkligheten. Behövs dessa träningssätt användas för att få samarbetsvilliga, lydiga, plikttrogna hundar? Nej verkligen inte, det ger ju totalt motsatt effekt, forskningen backar påståendet.

Att definiera sitt samspel med hunden som plikt och lydnad kan jag tycka syftar på en envägskommunikation, något jag inte eftertraktar i min relation till mina hundar. Om jag bortser från mig och blickar utåt.

 
Jag tycker att det än idag finns ett behov hos folk att lära sig mer om vad konsekvenserna blir av aversiva metoder och! vad alternativen är.


Varför är att dra i nackskinn, trycka ner i marken, vända upp hals och buk på en hund (för att bara nämna några totalt förkastliga metoder) inte förenligt med svensk lagstiftning eller en sund hundfostran?
För det skapar inget annat är rädsla, inlärd hjälplöshet, försvar, mottryck, trauma.  

Men är det ok att rycka lite lätt i kopplet då? Onödigt tycker jag. Att rycka mycket, ofta? Skaderisken ökar och risken för frustrationsutveckling som kan leda till aggression/rädsla. Varför är alltid min gyllene fråga. I detta fall ställs inte frågan gällande hundens beteende (varför den drar i kopplet exempelvis) utan till föraren. Varför har hundföraren ett behov av att rycka...? Vilken kunskap saknas? Hur bäst kan jag delge den, är följdfrågan till mig själv.
Jag anser att det är extremt ovanligt att folk använder liknande metoder av sadistiska skäl, frustration ja, obalanserade inre ja… men främst okunskap.

 
Vi (ni läsare och jag) har nu förhoppningsvis enats om att bestraffning inte gynnar vår relation till hunden. Tillrättavisande, gränssättning, korrigering. Låt oss inte avskriva denna vindruvsklase av begrepp, som enbart onda ting. Hur påverkar de vår relation till hunden? Behövs de? Hur gör man? Låt oss nosa på vad vi kan låta dem innebära. (i moderna hundsverige i dag, inte 1974)

I texten nedan inlägg ger jag er min syn på och mina konkreta tillämpningar av följande begrepp:

(Detta kan inte fel tolkas – i negativ bemärkelse. Bara tolkas av dig, din referensram. En referensram som påverkar vad orden nedan kommer att betyda, väcka för känslor hos just dig. Feel free to feel!

TILLRÄTTAVISANDE; ett ord med många synonymer. Men låt oss välja en: "säga åt". Hur säger vi åt en hund? En harkling, ett uppmärksammande av ett för oss oönskat beteende (vi reser oss, upprätt kroppshållning och tittar på hunden), en pimpling i en lina (likt en knack på axeln), ett "hallååj" (kan uttalas glatt och trevligt, varför inte?!) om hunden låser sig på något. På detta vis kan man tillrättavisa en hund, säga åt.

Konkret exempel: vi tar bort något när beteendet vi vill tillrättavisa avtar. Vi tillför först något måttligt irriterande; vi går emot, tills hunden backar, vi pimplar tills hunden bryter sitt fokus. Så att vi sedan kan belöna det önskvärda beteendet. Alla signaler är kommunikation, information. Vi bör inte vara rädda för att meddela vad vi inte önskar (men lära oss hur). Likväl bör vi inte vara rädda för att lyssna på våra hundar, när de förmedlar sitt ogillande av något, som vi då kan sluta upp med (bli klappad på huvudet kanske).

Självklart, och detta hoppas jag verkligen är självklart.... så hojtar jag inte glatt "hallåj" om hunden sticker på vilt, gör utfall mot en annan hund. Vad gör jag då... jo jag utreder orsaken till beteendet. Igen, den gyllene frågan varför? Vad motiverar hunden till detta, internt eller externt? Därefter smider jag en individanpassad träningsplan. Vi kanske tränar desensibilisering av viltdoft, skvallertränar mot upphängda skankar, lägger blodspår som vi använder som doftsstörning i vår inkallningsträning. Gäller det utfallen så kanske jag jobbar med att lösa upp traumat, råda bot på smärtan som kan ligga som orsak, eller med motbetingning för att vända en negativ känsla till en positiv. Allt BEROR PÅ hunden, på orsaken till beteendet.

OBS! tillrättavisande är inte en huvudprincip att basera sin träning på! Det är ett sätt att i akutlägen förändra en situation. Används inte i nyinlärning till exempel. Positiv förstärkning är mycket effektivare.
 
Men att ibland säga till, är INTE samma sak som att bete sig schizofrent. Vissa anser att man hejvilt kan varva olika förhållningssätt till inlärning. Klicker- och vattenmetoden?! Hoppas det är en myt. Visst går det att kombinera olika metoder, beroende på vad ens mål är. Bestraffning i kombination med belöningsprinciper till exempel är ett effektivt sätt att bli
Dr Jekyll och mr Hyde för sin hund, dvs. åter igen icke önskvärt, kommer skapa rädslor, osäkerhet bla bla… ni har hört det förr.

Så ovanstående tillrättavisande handlar bara om att säga till... i sin lugna, helt oaggressiva bemärkelse. Om en hundinstruktör/tränare/coach (vi verksamma verkar ha muterat de senaste tio åren) ber dig tillrättavisa/säga till din hund. Fråga hur? Värdera sen själv om detta tillvägagångssätt gynnar er relation, er målbild. Förtydligar det något för hunden, på ett för hunden förståeligt sätt... eller skapar det oro och osäkerhet? Välj sedan medvetet och rannsakat, hur just du vill göra med din hund och hur din hund vill lära sig.

GRÄNSSÄTTNING tydligen ännu ett laddat ord i hundsverige. Men vad fanken, att sätta en gräns för mig är inte elakt och skapar inte osäkra hundar. Det är schysst. Det är en del av ledarskapet. Att ringa in, rama in och visa vad som förväntas av hunden i en given situation. De lever i vår värld, i vårt samhälle... så klart måste vi vara dem behjälpliga. Det är i uttalande som ovanstående jag tolkas som en alfarullande galning. Men snälla, read on…

HUR vi sätter gränser är en intressantare diskussion.
Vad finns på andra sidan gränsen?
En belöning? Ett tillträde till något eftertraktat kanske... Om jag får ett hundmöte och min hund envisas med att hälsa, kan jag rewinda och öva skvallrande av hundmöten. Men där och då... jag kan backa, ställa mig framför med fronten mot mötet och baken mot hunden och backa. Fortsätter så tills hunden infinner sig bakom mig, släpper fokus på mötet och slappnar av: startskottet till lek! Whats the problem? Jag har med mitt kroppspråk satt en gräns, jag har konsekvent utan avkall backat mig ur mötet och möjligheten att hälsa. Jag har rikligt belönat att hunden följer direktivet.

Att sätta gränser för mig kan (inte som regel) innebära att säga "nej". Men hur säger man nej? Ska man gasta det från tårna med 7 års ilska bakom? Javisst om du vill skrämma ihjäl din hund och associera dig själv med den känslan. Men du kan istället prova ett "nej" i samma ton, styrka och främst, med samma känsla, som du säger "vänta på mig" eller svarar på frågan "vill du äta bajs till frukost?" nix pix! Stanna sedan hunden i kopplet, linan och dirigera den till en alternativ syssla än den du förbjöd. Följer hunden direktivet, beröm och belöna i multum för att beteendet att lyssna på "nej" ska öka.

Om hunden inte följer direktivet. Gör som du gör när du själv stavat fel, gör om, gör rätt. Förhåll dig på längre avstånd till störningen ni tränar emot. Simple...!? Japp!

Fuck chain of commands.

Vi kan träna in att den mötande bilen betyder gå bakom, att hundmötet betyder ögonkontakt med matte, att viltdoft betyder lek med en kamptrasa... I'm all for it!! Och jag lever som jag lär. Men träningen tar tid, kräver kunskap, men den är hållbar och relationsfrämjande. För de hundägare som inte når dit, inte vet hur eller har tiden. Vänd er inte till ett bestraffningstänk, fastna inte i ett growlande, rytande, hårslitande-”nej-träsk”. Sök en certifierad hundinstruktör som kan visa dig hur, peppa och utveckla dig och din hund. Var rädd om dina nya verktyg, var heller inte rädda för om ni någon gång sätter en verbal gräns.

Det diskutteras kring nej-sägande hundägare som bör bli ja-sägande. Kan vi inte bara urladda hemskheterna i nejet. För om nej betyder, stanna, gå inte dit, vänd dig till mig för hjälp... vad är då problemet? Mina hundar ser ett nej som användbar information.

1) Jag berättar att de gör något som inte är lämpligt att fortsätta med (ofta farligt för dem)

2) de har en ypperlig chans att tjäna på det. 

Ryt inte ditt nej, viska, prata och förknippa det med något vettigt.

En gränssättning kan också vara att avbryta en för vild lek, hundar emellan. Att med sin egen kropp "splitta", utan ord, utan att ta tag i - bara dela två hundar genom att gå emellan. För att sedan kalla in och kanske koppla.

En gränssättning kan vara att lära hunden att om det ringer på dörren så behöver vi inte fara runt och släppa in besökaren. Avgöra om hen får entra lyan eller ej. Utan pling plong kan betyda sitt i din korg, där får du en godbit och invänta sedan "okey gå och hälsa" för att få överösa besöket med härliga hundpussar.
 
En gränssättning kan innebära att byta flexit mot 1,8m koppel.

Att tillägga, om jag sätter gränser, låter jag även hunden sätta gränser. Det är inte ett envägskontrakt. Om mina hundar säger åt besökande barn att de vill vara ifred, så hjälper jag dem införliva denna gränssättning på ett för barnen förståeligt sätt. Om mina hundar skulle opponera sig mot att jag tänkte plocka bort deras märgben under ett härligt skrovmål, kan jag likväl lyda dem i denna förfrågan. It goes both ways. Så alla håller sin heder och sin självkänsla i behåll.
Att sätta gränser stärker jaget, och det innefattar även hundens jag.

Ovanstående gränssättningar är inte ett måste för alla hundar. Det är individuellt, vad just din hund behöver för gränser. Vissa behöver inga alls och lunkar genom livet utan att bli stressade, medan andra behöver det för att finna ro i att någon annan har koll.

KORRIGERA "kan vi inte lägga korrigeringstänket på hyllan" skrev någon i detta forum. Intresserade mig gjorde det. Varför då? Vad betyder korrigera, jo åtgärda, ändra. Vad är då en korrigering inom hundträning? Något fruktansvärt, ett ord vi bör bannlysa och lämna åt "the darkside", som alternativ att locka med när köttbullar inte funkar. Nej fanken heller! Om köttbullar inte funkar, gillar inte hunden köttbullar. Eller så belönar man fel, är oinsatt i inlärningspsykologi hos hund så som motivationssystem, belöningsstrategier, hur beteenden förstärks och befästs.

Lämna inte korrigeringar till kungen av onda riket. Jag tänker av säkerhetsskäl ta dem tillbaka, utan att skämmas!  Korrigera, ändra, åtgärda... det är vad det helt oladdat betyder. Vad är det i praktiken? Det kan helt enkelt vara så att jag stoppar ner godbiten jag visat hunden innan jag sa sitt, i fickan igen om hunden inte sätter sig (efter adekvat träning) –negativ bestraffning för er inlärningsnördar ;) Jag gör sedan om träningen och gör rätt. Ev. förenklar så vi lyckas, då plockar jag upp godbiten igen och belönar med godis och lovord. Jag rättar till, jag åtgärdar det som blev fel i vår träning tillsammans. Obs! Jag lägger inte felet hos hunden, jag tar på mig det. Men om jag lutar mig lite framåt, så hunden sätter sig i backande av att min kroppszon flyttas, ja då anser jag mig korrigera hundens beteende, ändra förutsättningar i vår träning… samspel, ingen pekpinne.

Hunden hoppar och far runt i kopplet, jag ställer mig på det. För att dämpa temporärt, få fram ett annat beteende som då kan belönas, stillheten.  

Is that so bad? Ja vi glömde ställa frågan varför, varför hoppar hunden? För den är ivrig i detta fall kan vi utgå ifrån.

En annan korrigering kan vara att kasta en burk ärtor i bakhuvudet på hunden (positiv bestraffning för inlärningsnördarna igen). Men... (trots vissa populära tvprogram) så utgår jag från att samtliga hundägare som är rädda om sina hundar, har någon form av IQ och EQ, samt gärna undviker att spendera massa pengar hos veterinären/hundpsykologer inte anammar detta forna hundträningstänk. En burk i huvudet, kan översättas till en vante i nacken på en chihuahua (visade nyligen i primetime tv). Igen individuellt. Vad är då skillnaden på en bestraffning som nämnts ovan och en korrigering? Se nedan…
Förutom att burken i bakhuvudet inte rättar till din dåligt utförda träning, utan har potential att döda din hund.

STRAFFA, en del av straffsystemet, det innebär att utsätta ex. en hund för något den anser negativt (här pratar vi inte negativit i formen den används i inlärningsprinciperna). Straff syftar till att skapa känslor av oro, rädsla, ilska. Används då vanligen i relation till ett beteende som anses oacceptabelt. Detta gynnar inte vår relation, därmed inte våra träningsresultat. Vad är då ett straff, åter DET BEROR PÅ INDIVIDEN, en vante i bakhuvudet, ett rejält ryck i kopplet, en alfarullning eller att ryta i…? Ja det beror på hur individen upplever det. Inget utföraren kan bestämma i förhand.
Straff, hunden känner då allt från stark oro, otrygghet, rädsla, befarar sitt liv. Det tangerar våld, övergrepp och riskerar att traumatisera: ett allvarligt psykologisk tillstånd hos hund!

Att straffa hundar vid oönskade beteenden, eller i träning är i mina öron totalt förlegat och oetiskt. Något jag hoppas samtliga certifierade eller egentitulerade hundtränare kan enas om bör hemma på krita-tiden.

Individanpassade metoder tyckte någon i detta hundforum innebar ett dolt budskap om att alla hundar inte kan tränas med positiva metoder. Vad är positiva metoder är då min fråga? Anar att det innebär positiv förstärkning och enbart positiv förstärkning där allt statuerande av ogillande, hålla emot i kopplet, säga om så snällast nej... inte är ok?! Låter för mig galet. Att inte individanpassa låter för mig som att förringa hundar som inte lär sig som man själv hade tänkt sig.

Tydlighet. Jag har i fått lära mig att även detta ord är laddat. Inom mig vill jag vråla "whaaaat´s this world coming tooooo?!" Håller en, förhoppningsvis liten, skara hundägare på att curla ihjäl sina hundar för att de själva inte rätt ut sina egna triggers. Sorry om jag trampade på några ömma tår här. Men vad är så oroväckande och skräckinjagande med tydlighet. Vad lägger folk i ordet tydlighet som gör att det kräver ugnsvantar för att sedan tas i.

Tydlig kan för exempelvis en flabbig labbe innebära att hans lugn ger honom tillträde att gå ut (tillskillnad från att klösa sig genom ytterdörren). Lugnet inväntas, jag öppnar dörren och ger "varsågod".
 
TYDLIGT! Inte hot, våld, aggression. Bara lugnt och sansat och tydligt.
 
Jag öppnar gallergrinden till bilburen, hunden trycker sig ut, jag stänger lika lugnt. När hunden avtar att försöka pressa sig ut genom gallerspringorna... så öppnar jag och bjuder ut hunden. TYDLIGT. Otydligt och vagt, inkonsekvent, är för mig ytterst oschysst mot hundar som då aldrig har en chans att lära sig vad som förväntas av dem.

Slutligen, vad var skillnaden mellan gränssättning, tillrättavisning, korrigering… blir ju lite luddigt ovan, går väll lite hand i hand, javisst! Spelar det någon roll, inte för mig, det kanske gör det för dig. Naturlig hundhållning med etik och förnuft, empati och god magkänsla, hundkuskaper med vetenskaplig backning, räcker.

Var människa, lev med din hund i en flock, och bete er naturligt.

Vad som fascinerar mig är att jag har bekanta, kollegor, folk omkring mig som tränar mer aversivt än jag själv. De har läst bloggen och intresserats, fått insikter, velat bolla tankar. Å andra sidan, har mina ord skapat kräkskänslor hos motsatt sida av fältet. Mycket fascinerande... Jag som trodde att hårda och mjukametoder inte längre var fanatiska motpoler, att ett schysst equilibrium var nått. Men se där ja!

För er som är helt ointresserade av ovanstående, för att det för er, precis som för mig, är självklart. Sorry if I wasted your time. För vissa är detta nämligen total galenskap, och för dessa försöker jag ovan ge en nyanserad bild av verkligheten. 

Nu släpper jag detta schacklika svart- och vittänket... eller mina försök att sudda ut gränserna, i vilket fall ett tag :) Nästa inlägg kommer handla om… hmmm, ja det får framtiden förtälja ;)


PEACE!!/ Carro
Läs hela inlägget »
Dominans, rang, hierarki, ledarskap...
      4 TOTALT SKILDA TING!
Sorry om det skrivs i skrikstil, men ibland är tydlig bättre än vag. Jag är känd för att sticka ut hakan, säga vad jag tycker, just nu.

Jag skriver, just nu, så jag ger mig total frihet att ändra uppfattning i framtiden. Förhoppningsvis utvecklas, lära mer, lära om osv. Ibland har jag dock tyckt något länge, så länge att jag vågar skrikskriva om det. Detta är ett sådant ämne.


Och det är inte bara jag som tycker saker (akta dig för att svälja "hundexperters" tyckande utan kritisk analys av innehållet). Forskare backar mig, och andra, i denna uppfattning. 
Jag talar om Thelma Rowell (etolog/primatolog och forskare), David Mech & Longinotti Boitoni (professorer i biologi), Gay Bradshaw (professor i psykolog och ekologi), Per Jensen (professor i etologi) för att nämna några.

Så vad är då vad:

Dominans - ett beteende, en handling. Ett sätt att agera för att vinna en resurs ex. ett köttben, en liggplats, uppmärksamhet, leksak osv. Beskrivs inom etologin som ett sätt att skaffa sig företräde, och innefattar olika beteenden. Signaler som signalerar hot i syfte att skapa avstånd. Ett statuerande av ogillande. Det är alltså inte ett personlighetsdrag, ett fostringssätt eller ett vedertaget agerande för att upprätthålla social struktur i en flock, nej nej. Det är heller ingenting vi människor bör använda i relation till våra hundar, i syfte att avprogrammera ett likvärdigt beteende hos hunden. "Hårda händer, ger hårda tänder" citerar här hundpsykolog Cilla Danielsson, Hunden Hus.

Rang - är en sociologisk term, tillämpningsbart på grupperingar av djur. Rangen är en hierarkisk ordning djuret innehar. Rang benämns i form av låg- respektive hög rang. En ordning som påvisar att ranghöga bestämmer över ranglåga. Av vikt: studier som bekräftat rangstatus hos olika djur är gjorda på djur i fångenskap. Ofta på flockar som då levt under förhållanden där det är knappt om resurser. D.v.s. ordningen behövs i dessa fall för överlevnad. I dag en gruppering som påvisar en ohälsosam flockdynamik. Så nej, inget vi vill efterleva i vår relation till våra husdjurshundar. Hundägare som ser till rangordningskonceptet i tron om att etablera ett ledarskap, skapar ofta hierarkisökande hundar. Som i sin tur bjuder på dominansbeteenden i större utsträckning. Vanligtvis inte i direkt motstånd mot sin ägares sätt, utan oftare mot personer/djur som de kan tänkas "vinna över", dvs. har högre resource holding power (i brist på bra svensk översättning) än.

Hierarki- är alltså den ordning rangskalan skapar mellan individer i en flock. Begränsad till artfränder i normal företeelse. Normal företeelse, hmm… blir inte detta en motsägelse? Rang och hierarkier var ju inte naturliga/normalt, eller?! Jo i allra högst grad en normal respons på en ohälsosam miljö. I levnadsförhållanden där resurserna är knappa, eller i en flock med flera psykiskt instabila djur som av olika orsaker söker/skapar situationer för fysisk/psykisk styrkemätning. Men ej en normal del av en flockstruktur där miljön främjar hälsa. En miljö jag utgår ifrån är våra förutsättningar i moderna hundhållning.

Ledarskap - har alltså inget med vare sig rang, hierarki eller dominansbeteenden att göra. För mer om ledarskap läs gärna "Lets make it simple".

Så åter till titeln "Fuck chain of commands", syftar på rangtänket som än florerar i hundvärlden. Som kan skådas på tv nationellt (tyvärr) så väl som bortom vårt rikes gränser. Denna ordning, när hunden blint ska lyda oss som deras topboss... nej för fanken, det stämmer ju helt enkelt inte alls, enligt modern forskning. Så nästa gång du får höra ”Du måste visa att det är du som bestämmer!” tveka inte, följ din magkänsla, att sätta din hund på plats är inte lösningen på problemet du eventuellt står inför. Måste hundar lära sig vara oss undergivna (”calm and submissive” som basuneras ut)?, nope! Att ha chain of commands som målbild vid hundhållning är bara ett sätt att skaffa sig osäkra, rädda, ilskna och oförutsägbara, dvs. farliga hundar.

En trygg hund, är en säker hund. En hund som fostras och tränas med ett för hunden förståeligt förhållningssätt, baserat på ömsesidig respekt, lär sig respektera! De blir trygga. Så lev med din hund, var din hunds flock och anamma naturliga levnadsregler som ger samklang i din hunds dna. Med detta sagt menar jag inte att vi inte kan säga nej, aldrig staturera vårt ogillande, inte jobba med felsignaler etc. Jag menar att vi inte ska utgå från att vi måste få hunden att lyda blint, underkasta sig oss, eller gud förbjud- skapa situationer där hunden får lära sig just detta.  Om vi dominerar våra hundar, förmedlar vi att det är så man som hund ska förhålla sig till sina medmänniskor/hundar eller andra djur i sin omgivning.

 
"Hundar har förmågan att ta sig in under våra skinn, kapa vårt emotionella system tills vi tappar koll på var de börjar och vi slutar.
Vi är inte längre två separata varelser, vi blir 6 ben & 1 svans.
Precis som i en vargflock, när de jagar och blir ett kollektivt sinne.
Det är deras sanna magi.
Hundar har ödmjukt och generöst tagit med oss på den upptäcksresan.
För det tackar och älskar jag dem!"

- Peace! /Carro


http://intressant.se/intressant
Läs hela inlägget »
Det finns säkert lika många hundträningsmetoder som det finns hundtränare. På gott och ont kanske. Vissa kallar andras metoder hårda, medan andra kallar vissas metoder mjuka. Men är de för hårda, eller för mjuka, är min följdfråga? Och i sådana fall, hur blir dem det?

Köttbulleregn vs. ryck och ryt... helt enkelt.

Individanpassad träning
Jag har individanpassad hundträning i ryggraden eller i ryggsäcken, kanske både och när jag känner efter. Det är egentligen något jag tror alla balanserade människor bär med sig. Ja varse sig du alltid kunnat eller via erfarenhet lärt dig träna hund. Har du nog anpassat din pedagogik, använt olika delar av dina kunskaper inom inlärningspsykologin, beroende på eleven framför dig.  För alla lär vi olika!

Skippa metoder, se till känslan
Men trots det, så är hundtränare uppdelade och ofta oense, kring hur hunden lär. Det förvånar mig inte, då man försöker enas om en objektiv bild av något subjektivt. Det som däremot förvånar mig, är varför vi inte helt skippar tänket kring metoder. Struntar i träningsprinciper i sin helhet och sätter istället luppen över det som är väsentligt; vilken känsla orsakar vad? Vi kan väll lägga fokus på tränaren och inte metoden, och i synnerhet den känsla tränaren tar med sig in i sin träning, i ett specifikt moment, in i en belönings- eller korrigeringssituation.

Spotlight på hela budskapet
Vad lägger man för känsla bakom ett "sitt", "nej", "bra", "inte hälsa", "fy", "varsågod"? Hur värderar man en korrekt utförd inkallning, kontra ett väl utfört hundmöte (med en hund som tidigare gjort utfall)? Glädjes man åt det ena, pustar man ut över det andra. Är man stolt och nöjd över sin träningsframgång i ena fallet och tar man resultatet med en klackspark i det andra fallet, för "så bör man uppföra sig".  Sätt en spotlight på dina egna känslor kring träning av hunden, blir du osäker, irriterad, känner dig liten, stor, trygg eller förvirrad. Allt i ovanstående paragraf, alstrar känslor. Känslor som i sin tur alstrar energier, som i sin tur... påverkar kroppsspråk, tonläge, attityd, feromoner etc. Ovanstående vill förtydliga: hunden kommer märka det! och påverkas av det, lära sig av det.

Förståelse för hela hundens uppfattning
I direkt påverkan; vad skapar din träning/kommunikation för känslor hos din hund? Dina kommandon, ditt kroppspråk, dina träningsredskap, dina tankar och förväntningar. Vad noterar du för emotionella reaktioner i din hund? Hundar är inte oskrivna blad vi kan fylla med svävande noter som gör att de spelar vår favoritmelodi på automatik. Symfonin som blir vår vardag bör vi dirigera tillsammans. Hundar har tidigare erfarenheter, farhågor så väl som förväntningar. De har preferenser så väl som motstånd. Bli medveten om hur just din hund ser på saken? Ett barskt och ilskt nej kanske gör mer ont för en individ, än ett ryck i kopplet för en annan. En dominant kroppshållning kanske är mer lättförståelig och anses som rakare kommunikation för en hundindivid. Medan samma dominanta kroppshållning kanske triggar en annan hunds erfarenhet av att bli slängd i marken, en handling ur frustration och hysteriskt vanvett.  Effekten av de olika förhållningssätten ger då väldigt olika emotionella avtryck i hundarna. 

Konkreta exempel
Några konkreta exempel på hur din känsla i ditt ”nej”/”bra” formar resultatet. Du och din hund får ett möte på promenaden, en man med en stor svart hund kommer att passera på samma trottoar. Din hund väljer att hålla sig vid din sida denna gång. Du berömmer: "bra", med en nervös, eller lättad känsla bakom. Detta kan förtälja en sanning om en farhåga hundföraren haft. En farhåga som inte besannats i och med hundens lyckasamma agerande som i sin tur utlöste rättkommandot "bra". Ett sådant "bra" kan oroa mer än betrygga. 

Du tränar din hund, du lägger märke till ett annat ekipage på samma appellplan. En förare och hund din tidigare varit rädd för. Du kallar in och hunden vänder upp mot dig och möts då av ett gällt, pipig, kvittrande "brrrra". Detta kan verka kontraproduktivt i en för hunden oroväckande situation. Där en lugn, stabil och säker hundförare i beredskap önskas från hundens sida, inte en uppspelt.

I en annan situation springer hunden efter en katt och hamnar ute på en trafikerad väg. Du ryar i ett hotfullt "nej". Effekten blir att du hämma initiativtagandet hos hunden och ökar hundens vilja att ta sig ifrån dig. Kaos! Men missuppfatta mig inte här, jag är inte emot ordet nej. För samtidigt kan ett lugnt och sansat "nej" inlärt så att hunden uppmärksammar sin förares direktiv vara väldigt användbart. Ett sådant "nej" kan leda till ett allvar, ett för stunden viktigt sätt att samspela.

Aversiva metoder kontra här och nu känslan
Jag tycker inte vi ska använda aversiva metoder baserade på våld, hot om våld eller liknande. Varför, för att det riskerar att orsaka lidande, inte obehag för stunden, utan lidande. Och helt enkelt, för att vi vet och kan bättre än så.  Men jag tycker samtidigt inte vi ska hålla oss själva i ett känslomässigt strypkoppel. Vare sig i relation till våra medmänniskor eller till våra hundar. I ett naturligt samspel med hunden hör hela känsloregistret hemma. Det är okey att vara arg, det är okey att vara ledsen, besviken. Det är dock stor skillnad att projicera känslor vilt omkring sig. Känslor som kanske inte hör hemma här och nu. Känslor som ansamlat sig, eller känslor du erhållit i relation till någon/något annat. Dessa utlopp blir märkliga ev. skrämmande för hunden. Om du väljer korrigeringsträning, korrigera inte ur ilska. Är du arg på din hund, var arg i relation till här och nu. Inte i relation till de fem tidigare utfallen i koppel då du valda att knyta näven i fickan. En strategi som används framgångsrikt inom bombtillverkning.

Dock verkar att lägga sin rädsla, ilska på någon annan vara självförstärkande, man blir av med sitt. I vilket fall för stunden. Men med tiden, när önskade resultat inte nås. Eller när efterlängtade relationer uteblir, då blir vi motiverade att söka inåt. Hitta orsaken till varför vi stöter bort, skapar avstånd. Andra människor kan flytta på sig, sluta ringa, göra slut... men hunden sitter ofta fast i ett snöre.

Du kan göra dig medveten om du återger icke hemmahörande känslor, på din hund. För de kommer missgynna era träningsresultat. Vårt dopamin- och serotoninberoende belöningscentra förtäljer den historien. Vidare kommer det sabotera din relation till hunden. Fnurror på relationstråden är svåra att lösa upp.

Den viktiga skillnaden
Det är en stor skillnad att dumpa sin ilska på någon, eller att poängtera sitt ogillande. Vi kan säga ord vi låtit hunden förknippa med missnöje. Vi kan gå emot hunden med en uppblåst kroppshållning demonstrativt helt utan aggression. Och VIKTIGAST av allt, släppa det. När hunden visar minsta tendens till att möta dig i det. Genom att direkt slappna av, vända bort, sluta fred. Ge sedan ett alternativ, för att inte orsaka stagnerad energi. Så hunden kan ta som utväg, om den inte önskar fortskrida in i konflikt. "Nej" (gå inte in på grannens tomt) passera bredvid mig här på trottoaren istället, tycker jag är en bra lösning.
Än bättre, kan jag hålla mig helt ren från ett nej. Genom operant inlärning, lära hunden att åsynen av grannens tomt - en blick på mig - följa min dirigering bort = belöning. Helt utan tillsägelse. Denna kedja går bra för vissa hundägare – för vissa hundar. Andra är inte sådana, inte så lyhörda, inte så försiktiga, utan lär sig bättre av mer tydlighet. Inte mer hot, aggression eller illvilja, tydlighet.

Vad är snällt?!
Jag träffar många rädda, ångestfyllda hundar i mitt arbete som hundpsykolog. Vissa saknar direktiv, tydlighet, en stabil ledare de kan följa, ramas in av och omfamnas av likväl. Ofta erbjuds mer av det sistnämnda än de tidigare. Många tränar med avledande, lockande, hellre i strikt riggade situationer och än i verkliga, där de mister kontroll. En del undviker att rama in, vet inte hur. Andra skyr fobiskt alla former av konfliktsituation eller avstår tillrättavisande. Ofta för att de är för "snälla". Detta skapar kaos för en hund, ett flockdjur, vi tvingar leva i vår värld, i vårt samhälle. Att inte visa vägen, att inte guida på ett för hunden förståeligt sätt, är inte snällt. Hundar behöver vår hjälp och alla hundar behöver den hjälpen på olika sätt.
Jag tycker björnen Baloo säger det bäst: ”en björntjänst gör ju ingen glad”.

Ett ödmjukt startskott
Så låt detta läsande bli ditt startskott på att rannsaka dig själv, med ödmjukhet! Med förståelse för människans natur. Med förlåtelse om det inte blivit som du menat, skuld och skam hör inte hemma här. Bli bara medveten om hur du funkar, så du med bästa förutsättningar kan förmedla och leda som du önskar.

Må väl :)   njut av vårsolen och varandra.
Peace! /Carro
 
Läs hela inlägget »
Ledarskap, mitt älskade hjärtebarn. Jag kommer nog aldrig kunna lämna dig helt. Det är nog inte meningen så. Hundar har lärt mig ledarskap, hundar har behövt mitt ledarskap och hundar har varit mina bästa ledare. Därför blir det mitt svar på varför jag inte kan släppa detta ämne: "Ledarskap" - en sakfråga som ofta leder till svårlösta schismer. Ett begrepp så missförstått, så utnyttjat, så underskattat, så överdrivet, så svårt eller bara så enkelt. 

Så...    här kommer ett avskalat försök till att göra det, ja enkelt, helt enkelt...
 
  1. Ledare leder, istället för att bestämma. Bestäm dig inte för hur din hund ska agera i en viss situation, se till situationen, se till hunden. Visa och ledsaga hunden till känslan, platsen, beteendet du önskar. Var lyhörd, inåt... har du ett inneboende behov av att styra och ställa, fråga dig själv varför? Låt hunden slippa vara en del av det.
  2. Ledare lyssnar och talar istället för att kommendera. Samspelet blir mer givande genom dialog istället för monolog. Lyssnar du på din hund? Läs av hunden, känn in och bli medveten om hundens kommunikation med dig. Och bli medveten om din tysta kommunikation. Vad säger dina ord, kontra din kropp, dina känslor, din energi. Dina kommandon kanske inte alls betyder för hunden, det du tänkt dig. Krockskador är vanligt i vår relation till hunden. Försök att vara din egen spegel, vad säger du, vad sänder du ut för budskap, och främst vad får du för respons, ta in och ta till dig.
  3. Ledare motiverar hellre än avskräcker. Ja, som tidigare nämnt hot och hårda tag hör inte hemma här. Låt dig istället fascineras av din hunds motivationssystem. Vad får just din hund att vilja. Koppla ihop beteendet du önskar med tillgodoseendet av ett behov hunden har, så kommer du långt. Korrigeringsträning uppkommer ofta ur frustration via okunskap i hur man lär ut det man önskar. Så innan du lär ut, lär dig hur. Kurser, privatträningar eller liknande.  
  4. Ledare lär ut, istället för att kräva och ignorera. Krav sägs komma efter att ett träningsmoment är välbefäst, när målbilden är nådd kommer kravfasen. Men vi lär ju hela livet, hela tiden. När är ens kunskaper som hund välbefästa? Är din och din hunds målbild densamma?  Ta dig an din roll som läromästare när de skorna är dina att bära, och fyll dem. Visa utan att locka, förstärk genom sylvass tajming, belöna för hållbarheten. Och innan du ställer "krav" fråga dig själv vad det innebär och vad konsekvenserna blir om kraven inte uppfylls. Är det något du vill lära din hund? För jag lovar, hunden lär av allt du gör. Effekterna av vårt agerande behöver vi bli medvetna om för att undvika sådant vi i efterhand inte önskar.
  5. Ledare deltar hellre än att stå vid sidan av. Min favvo! :) Våga låta dig ledas av hunden, i leken, i spåret, i vardagen. Skapa samspel, gå ut tillsammans istället för samtidigt. Vad gör din hund om du startar en jaktlek som slutar med att du rasar i marken och låter dig bli överfallen? Vad händer om du "nosar" på marken? Om du riktnings bestämmer ett förberett spår, men åt helt fel håll? Eller om du faktiskt kryper ner i hundbädden och krafsar runt för att sedan slå dig till ro? Vågar du snabbt sno till dig hundens märgben för att sedan springa iväg och gräva ner det hemlighetsfullt? Pröva, det är ytterst roligt att skåda deras förvånade miner när vi deltar i deras hundiga göromål.    
  6. Ledare berömmer hellre än skäller. Alla kan nog skriva under på att vara mer benägna att samarbeta med och vara lyhörda gentemot någon som stimulerar belöningscentrum i vår hjärna. Hundar likväl, älskar dopamin! Nyttja det och trigga deras belöningssystem istället för att skapa rädslor och obehag. Är glaset halvfullt eller halvtomt...  behovet att bestraffa kontra att belöna balanserar ofta på just inställning. Vad är fel, vad är rätt. Positiv eller negativ syn på saker. Gör hunden fel, vänta... den testar något och lär sig att det inte gav något. En viktig erfarenhet för att motiveras till att testa något nytt. Något nytt som kanske är ett delsteg mot din uppfattning av rätt. Belöna det delsteget, vänta ut det "felaktiga", förstärks det inte kommer det avta. Fantastiskt och praktiskt!
  7. Ledare etablerar jämnlika relationer. Glöm snack om rang och hierarkier. Jag orkar inte ens rabbla upp orsakerna till varför det inte bör vara etablerat mellan husdjurshunden och människan den lever med. Så skit i rang, skit i dominans helt enkelt...  för din hund kommer inte sluka dig levande för att du låter den äta före dig eller gud förbjud gå ut genom dörren först. Relax! Vi och hunden har gått sida vid sida länge, och just sida vid sida! En symbiotisk samevolution kan vi jämställa detta med. Hunden hade mer att ge oss än vi den och ändå stannade den hos oss. Så ja, vänskap goes two ways... Svart, vit, ryss, etiop, homo, hetero, två ben, fyra ben vi är alla lika...vi är alla samma. I slutändan är det en fråga om etik och moral.  Ställ dig inte över någon, den enda som förminskas av detta är du själv.

Peace out!
/Carro - brun, tvåbent, blandraskvinna med massa jämnlika hundar runtomkring mig
Läs hela inlägget »
Det är viktigt att stabilisera själva klon vid klippet, annars kan det göra ont vid klippet då klon annars knycker till. Det är viktigt att stabilisera själva klon vid klippet, annars kan det göra ont vid klippet då klon annars knycker till.
Kloklippning, ett nödvändigt ont eller en rofylld stund tillsammans...?! Många bävar kloklippningsdagen, hussar/mattar så väl som hundar. Man förbereder sig på en brottningsmatch och hunden letar flyktvägare bara hen hör "klotångslådan" öppnas. Sen följer en svettig mätning av styrka, envishet och parrerar-teknik... och förhoppningsvis slutar det hela utan blodvite.

Det behöver inte vara så, rättare sagt, det bör inte vara så. Tvång och motstånd, kamp och hårda tag hör inte hemma här. Detta är en utlämnande situation för hunden, vi människor ska klippa av en del av hundens kropp! Så klart kan det vara oroväckande och rent ut sagt jobbigt att lära sig som hund.

Huvudingrediensen i träning inför denna uppgift är TILLIT! Som baseras på erfarenheter av respekt. Respekt för hundens kropp, integritet och personliga sfär. Nästa huvudingrediens är positiv förstärkning. Exakt tajmad och välplacerad belöning när hunden är stilla och avslappnad (till skillnad från stilla och skräckslagen, läs inlärd hjälplöshet).

Vi kryddar det hela med en stor nypa tålamod, tid, lugn och förståelse (från vår sida). Då brukar det hela lösa sig fint. I längden! För det hela handlade om erfarenheter av respekt, erfarenheter tar tid att tillgodose sig. Hunden måste upprepade gånger erfara detta. Träningen ska ske i samförstånd med hundens känslosystem. Vi bör träna korta små små mikropass, för att säkerställa att hunden inte stressas, blir orolig och att vi då råkar belöna denna sinnestämning. Hellre 1 minuts träning/dag, 7 dagar i veckan än en brottningsmatch en ggr i månaden där alla klor ska klippas. Nedan följer ett litet steg för steg schema över hur träningen kan gå till:

1) Skapa en rofylld och lugn atmosfär, gärna där hunden är högre än dig, rent platsmässigt. Jag brukar låta hundarna ligga i soffan medan jag själv sitter på golvet. Jag får på så sätt bra överblick av tassar. Prio 1 är att skapa en harmonisk samvaro i detta läge, klappa, kela, massera lätt. Prata rofullt och lugnt med hunden. Beger sig hunden ifrån platsen, led den neutralt och lugnt tillbaka. Beröm lugnt och belöna (med något hunden uppskattar) när den väljer att vara kvar. Gör detta (utan klotång/klipp) tills hunden tycker det är trevligt.

2) Låt nu det slumpmässiga klappandet, bli mer målinriktat. Jobba dig mot benen, ner till tassar. Klappa, håll om, håll i, klappa. Dvs. vänj hunden successivt vid att du fixerar tassen. Detta går snabbt om du kopplar ihop hundens avslappnade tolerans med en vältajmade belöning.

3) När ovanstående går bra, träna vidare men lägg nu mer fokus på klorna. På samma sätt som i punkt 2, utökar du hundens vilja att ligga avslappnad medan du fixerar klo efter klo. 
 
4) Gör samma sak som ovan men ha en klotång (eller sked/fil om tången är negativt laddad för hunden) liggande på bordet bredvid dig.

5) Gör samma sak som ovan men lägg till att du då och då tar upp tången, beröm och belöna hunden om den lugnt ligger kvar. Placera belöningen så hunden tar den liggandes, gärna med huvudet mot underlaget. Detta medför att hunden håller en position som även dämpar stress.

6) Låt hunden lukta på tången, beröm och belöna om hunden gör detta avslappnat och ligger kvar.

7) Knacka lätt med tången/skeden på klon, beröm och belöna.

8) Klipp med tången i luften, beröm och belöna.

9) Klipp med tången mot klon, beröm och belöna.

10) Hyvla en millimeter av en klo, beröm och belöna. Klappa och massera. 


Men vänta här... om du hela tiden försvårar, ev. förvärrar i hundens perspektiv. Finns då inte en risk att hunden utgår från att ju mer hen tolererar desto värre blir det. Svar ja! Så försvåra inte i en stegrande ordning. Valsa fram i det hela, ett steg fram, två tillbaka, fyra fram, ett tillbaka etc. I längden kommer du ändå framåt.


ATT TÄNKA PÅ:
  • Om hunden inte klarar av ett stegringsteg har du gått för fort fram, återgå till punkten ovan och gör om.
  • Det är en fördel att inte enbart stegra svårighetsgraden. Gå gärna tillbaka till ett "enkelt" steg då och då.
  • Ha en målbild, men ha en realistisk bild av hur lång tid det kommer ta att nå den. En hund som blivit klippt i pulpan, är troligtvis rädd för denna procedur. Då kan det ta tid, månader. Har du en hund som enbart uppvisar ett lätt obehag, då kanske du inom ett par veckor når din målbild.
  • Hur länge och ofta du behöver öva på varje steg innan du går vidare beror på hundens reaktion. Vissa får spendera 1 vecka eller 2 på samma steg, medan andra hoppar vidare i en raskare takt.
  • Det är viktigt att ta det varligt, tänka på att ju mer du "har med dig hunden" i det hela, desto hållbarare blir det i längden. Tillslut kan du ha en hund som ligger och snusar och vilar, medan du klipper klor.
  • Klipp inte i pulpan. Lättare sagt än gjort. Händer de bästa av oss ibland. Men med god kunskap kan detta undvikas. På bilden nedan ser du två starka tecken på att pulpan närmar sig, klipp då inte längre. Har din hund vitaklor, grattis! Det har inte mina :( men håll dig då ca 2 mm ifrån pulpan. Om du klipper ofta istället för sällan, så kommer du inte behöva klippa så mycket varje gång.

LYCKA TILL MED TRÄNINGEN!
en eloge till dig som läser detta, då har du troligtvis valt att ha hund på ett positivt sätt :)
 
Pilarna på bilden visar sätt att förutspå när pulpan börjar framträd. Den övre pilen visar en liten hålighet. Den nedre pilen påvisar en vit, mjukare halvmåne.
Läs hela inlägget »

En tjänst jag erbjuder är ras- konsultation. Ras och ras, hund rättare sagt. Men ofta hamnar vi i rassnack. Att nyttja denna tjänst är ett ansvarsfullt sätt att ransaka vad man har att erbjuda en hund, och vad man i sin tur förväntar sig av en hund. Jag hjälper till att reda ut helheten, synar rasegenskaper under lupp. För att tillslut matcha ihop husse/matte/flock och hund. Valet ska sedan kännas på, sovas på, undersökas och kritiskt granskas innan besök hos uppfödare, ägare av rasen görs. 

Ibland landar folk i insikten att det är fel tid i livet att ha hund, eller att de ska invänta kommande husflytt, vissa slutar tänke utseende och börjar nosa kring mentalitet och ursprungsbeteenden... för att till slut äntligen, väl förberedda, kunna börja leta valp. Lycka!

Min senaste konsultation ledde en blivande hundägare till att klia sig i huvudet och ställa sig frågan: "Vill jag verkligen sluta pakt med en arbetsnarkoman i 10-12 år?" Han hade schäfer i åtanke. Förra sommaren ställde sig en dam den stora frågan: "Kommer min man lämna mig om jag... köper en hund som eventuellt kommer känna behov att skallmarkera så fort en granne inom 5 km radie, släpper vind?" hon hade Isländsk fårhund högst upp på sin lista. Här får inte glömmas en underbar barnfamilj med Border Collie i drömmarna, som ställde sig frågan: "Kommer vi alla få ett kollektivt psykbryt om vi inte lyckas ge denna hund allt den kräver, och kommer hunden då valla ihop oss till en apatisknervhög?" Ja jag brukar låta de stundande hundägarna komma fram till sina egna svar, mitt jobb är att delge raskunskap, erfarenheter och hjälpa till att analysera uppfödares parningsval.

Jag älskar att få följa folk på denna resa, ett så viktigt beslut för flera parter. Att få förmedla vad just denna hund kan tänkas behöva och kräva för att trivas och må bra, dvs. ge hunden förutsättningar att fungera i vårt samhälle. Sen är alla hundar individer så klart, och inga garantier kan ges. Det är alla väl medvetna om under detta arbete. Är väldigt nöjda med att de som kontaktat mig i detta ärende, gått från att värdesätta exteriör högre än mentalitet... till att vända på den tankesmeten. 

Det är med glädje jag sedan får ta del av foton, berättelser eller liknande från deras samliv tillsammans. Ett genomtänkt val ger bättre förutsättningar för en lycka framtid, helt klart!

RASKONSULTATION, KLICKA HÄR!

Peace!/Carro
 

Läs hela inlägget »

Är vi rädda för känslor? Gör en känsla, rädsla i synnerhet, oss så stressade att vi på många sätt skyr känslor generellt? Alltför glada kan provocera, sorg kan bli avskräckande, ilska kännas hotfullt.

Jag jobbar regelbundet med arga, frustrerade, rädda, oroliga, nervösa, traumatiserade, ångestladdade hundar. Deras känslouttryck är oftast fullt naturliga i relation till vad som hänt dem.

Inte alltför sällan har dock problemet förvärrats genom att hundens medmänniska försökt tysta utloppet. Försökt, oftast i all välmening; lugna, trösta, dämpa eller få bukt med utflödet hunden har behov av. Men får vi inte avtrubbade hundar då? Istället för hälsosamt känslomässiga.

Det går att tillåta utlopp, det går att bekräfta en hunds känslor utan att förstärka dom. Det finns en stor skillnad på medkänsla och medlidande. En rädd/arg hund gynnas inte av någons medlidande, ett självpåtagna lidande. Det kan lätt komma att kännas som deras ansvar. Vanligtvis förstärks deras egen rädslan när en flockmedlemm anammar den. Medkänsla däremot, att känna för någon annan, gror ur empati, och därur kan viljan att hjälpa blomstra. 

Jag önskar människor kunde möta en rädd hund, med samma typ av medkänsla vi möter en förkyld kollega. Inte föringande, inte medlidande utan tillåtande och med en förståelse utan att övertolka.

Hundar med utfallsproblematik, som uppvisar ilska mot andra hundar försöker man avleda som bäst, bestraffa som värst. En morrning, en hund med spänt kroppsspråk försöker man avväpna, genom att ge hunden ett annat, förhoppningsvis konkurrenskraftigt intryck, vanligtvis godis. Syftet är att trigga ett annat sinne. Skapa en annan känsla och fresta fram ett starkare behov än behovet att utryck sin frustration med morr, skall, lufthugg.

Många kritiska tänkare drar nu slutsatsen att frustrationen, det spända kroppsspråket kanske rentav belönas och på så sätt förstärks, gynnar hunden och riskeras därmed att upprepas. Ja i bästa fall kanske just det händer. I värsta fall, vilket bekymrar mig skarpt, så visar man hunden att utlopp för känslor inte är okey.

Vi lär hundar att hålla energi, vi kräver att hunden knyter näven i fickan (om de haft någon). Vad händer med energin då? Jag tror att den omvandlas till något farligare än vad den tidigare var. Något irrationellt, något okontrollerbart.

Drar man istället fram den där godbiten exakt när hunden, avspänt ser ett kommande hundmöte, då kanske man lyckas vända känslan istället för att be hunden lagra den. Det är syftet, att vända känslan, det är bra. Men lyckas man inte med detta, vilket inte är så lätt alla gånger, då det kan handla om bråkdelar av en sekund, så alstras frustration. En frustration som någon gång, någonstans och eventuellt mot någon... kommer att komma ut.

Jag tror inte jag behöver förklara att arga ägare får arga hundar, att hundar som fostras med hårda händer får hårda tänder... men jag säger det ändå i fall att. Men att locka, pocka, avleda är inte heller en bra lösning kan jag tycka. För ärligt talat, har man lagrad ångest efter att exempelvis ha erfarit en hundattack, så är inte korv ett plåster på såret.

Det är ofta svårare än då. Bob Bailey sa en gång: "you have to study the emotion and behaviour of the entire individual before you try to change it". Jag kan bara hålla med, och tillägga "the reason" dvs. orsaken. Orsaken bakom känslan, beteendet och hjälpa hunden läka där. Dra ut roten, klipp inte bara ner blasten.

Så snälla, alla, om ni hör talas om en hund som mår dåligt, eller har du en egen hund som mår dåligt… rekommender eller boka tid hos en hundpsykolog, problemhundskonsult, problembeteendeutredare… ja kärt barn har många namn. Men ring inte en hundtränare. Hundtränare, hundinstruktörer, hundcoacher m.m. är strålande bra på inlärningspsykologi hos hund, men inte nödvändigtvis hundpsykologi…  dom tränar hundar, hundpsykologer rehabiliterar hundar.

Vi jobbar inom samma bransch, vi har mycket gemensamt men det är två helt skilda yrken.
Respektera hunden och dens komplexitet. Något annat tycker jag är att utsätta någon för onödligt lidande, och det har vi en lagparagraf om.

Peace!
/Carro Hellgren
hundtränare, hundinstruktör och problemhundskonsult 
 

Läs hela inlägget »

Ikväll har jag haft unghundskurs.
Det är svårt att välja favoritkurser ur utbudet...

Men det är nått magiskt med att avsluta en valpkurs, se små diplomerade vovvar tulta iväg med matte/husse vid kursslut. För att ett halvår senare kliva ur bilen vid träningsplan & plötsligt få möta dom igen som unga vuxna. Liten har blivit stor. Vovve blir till jycke.

Idag var det en gudligt vacker rhodesian ridgeback kille som gav mig det ögonblicket. Han mötte mig med en blick som jag så väl kände igen, men i en helt annan kropp. En stor, stark, stabil kropp som ingav respekt. Men samma mjuka, glada och ivriga blick delar denna unga herre med sitt valpjag. I ett ögonblick bjöd han på en liten tidsresa.

Att få följa hundar på sin resa in i vuxenlivet är ett sant nöje. Jag inser i skrivande stund att det är precis samma sak jag har nöjet att få vara del av på mitt andra jobb. Där jag får möjligheten att coacha, stötta och vara hejarklacksledare på hundtokiga ungdommars resa in i vuxenlivet och in i hundinstruktörs kängorna.  

Det är något med utveckling, andras så väl som min egen, något frigörande i processen som för en framåt. Heja alla som vågar växa, fysiskt, psykiskt och själsligt!

Läs hela inlägget »

I veckan var jag och dogsen på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, i skara och föreläste. Det var Etologi- och djurskyddsstudenterna som hade problembeteende och utredningsmetodik på schemat. 

Vi pratade om olika orsaker bakom problematiska beteenden, verkan och komplexa psykologiska samband. Skillnader mellan nyinlärning, beteendeterapi och rehabilitering. Vikten av en genomtänkt ordningsföljd på åtgärder i träningsprogrammet, när ett problembeteende med många bottnar ska nystas ut. Att skala en lök bör göras i en viss ordning för att inte skapa mer oreda och tårar. Vi diskuterade Realistiska målbilder och den så viktiga frågan att alltid ställa "VARFÖR?". 

Ett givande möte, och intressanta diskussioner. Jag älskar mötet med människor, likasinnande så väl som oliksinnade. Att få ta del av någons aha-upplevelse, självinsikter eller resonemang är alltid inspirerande.

Då jag undervisar i hundlära för väldigt spridda målgrupper får jag alltid variera svårighetsgraden och målgruppen i fokus. Men oavsett om det är privata hundägare, universitetesstudenter eller gymnasieungdommar så nynnar alla på samma melodi. En uråldrig sång, en visa som även rinner i mina ådror. Den förtäljer en saga om vårt ursprung, om den vackra symbiotiska samevolutionen hund och människa emellan.

Viva los perros och vi människor som med öppna hjärtan tar in dom i sin helhet, i vår helhet!


/Carro Hellgren

Läs hela inlägget »
Etiketter: undervisning

Ibland träffar jag, som problemutredare, hundar som själva inte anser sig ha några problem alls. Dom mår inte dåligt. Utan är ytterst nöjda med livet och gör lite som dom vill. Ägaren är inte lika nöjd med just detta. Ibland når vi en schysst kompromiss. I vissa fall är samarbete lösningen på problemet, ibland krävs en tydlig inramning. Ofta lär sig ägaren släppa tänket om ett allsmäktigt ledarskap och inbjuds därefter av sina fyrbenta att bli ett med flocken. Uppleva flocken inifrån, istället för från ovan. Det förstnämnda ett grymt häftigt perspektiv.

Jag beundrar alla som ber om hjälp eller rättare sagt är nyfikna på mer kunskap och förståelse. Förståelse för sin hund kan ofta leda till insikter om sig själv. En resa startar som man kanske inte var beredd på, men ändå välkomnar. Två små illbattingar (som på bilden) som lever livet på någon människas nervsystems bekostnad, kan vara startskottet till en fantastisk utveckling.

Då jag varit en "helt vanlig" hundägare längre än jag varit problemutredare på hund, så har jag... haft problem med min hund. Då jag är en helt vanlig människa, har jag haft problem med mig själv och mitt jag. Då jag delat mitt liv med ett gäng hundar, är jag helt säker på att alla kom till mig av en anledning. Av ett eget syfte, men ett som hjälpte mig framåt.

Så grattis om just du sitter med en hund bredvid dig, som bara väntar på att få knäcka en inneboende nöt tillsammans med dig :)

Peace! 

/Carro Hellgren
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: holistisk hund

Utsläckning är en inlärningsprincip som fascinerar mig. Konceptet innebär att en förstärkande konsekvens som tidigare kommit efter beteendet uteblir kommer beteendet efter ett tag att upphöra - släckas ut.

Ett vanligt exempel på utsläckning inom hundträning är tiggande vid bordet eller skällande när det knackar på dörren. Med det senare menar jag hundar som triggas av knackningen och börjar skälla, springa mot dörren och invänta att någon entrar hemmet/lyan.

En utsläckning låter harmlös och är så i många fall. Det hela innebär att vi knackar, knackar och åter knackar. Ofta och oregelbundet, utan att på något sätt förstärka hundens respons. Dvs. utan att titta på, klappa på, gå mot dörren- ja helt enkelt reagera. Jovisst slutligen, efter den obligatoriska utsläckningspeaken (då beteendet ökar innan det avtar) så minskar responsen. När detta börjar ske bör vi vara observanta och belöna det önskvärda beteendet, tystnad, lystrande, om hunden avstår att gå mot dörren. En belöning, peppande beröm i rätt sekund blir en förstärkning av detta. Något som ökar utsläckningshastigheten då ett kontraproduktivt beteende förstärks. Motivationskrafter ställs mot varandra. Men ju mer jag tänker på det hela, desto mer behavioristiskt och skinnerboxlikt känns allt.

Varför skäller du? Frågan som inte bör glömmas bort. För orsakerna kan ju vara många; positiv förväntan, larmande, inlärt och bekräftat. Eller komma ur frustration p.g.a. understimulering, rädsla, felstimulering, dåliga erfarenheter, trauma etc.      I många av dessa senare exempel så kommer en ren utsläckning initialt ge hundägaren en wow-känsla... men en långsiktig verkan uteblir. Genereraliseringen kommer vara svår att nå och wow-känslan byts mot frustration när beteendet återkommer och hundtränare inte längre står i hallen och stöttar. Nu brottas istället hundägaren själv med en stjärnskruvmejsel mot en spik. Motorn bakom glömdes bort, varför, vad är motivationen bakom skällandet?

Varför", "Vad beror det på...." är frågorna jag nyfiket ställer innan jag ens tänker träningsprinciper... för det blir mycket bättre så, mycket hållbarare då det är på djupet de mest näringsgiriga rötterna rotat sig.


/Carro Hellgren

Läs hela inlägget »
Etiketter: inlärning

Många tar förgivet att hunden medfött, ska vilja lyssna, lyda och följa "sin människa"...
Men lyhördhet, samspel, genuint intresse av samarbete är inget man får på köpet. Det är något man förtjänar.
 
Inte heller motivation kommer ur intet. Många anser att vissa bruksraser, vallhundar har en naturlig motor, en hög arbetsmoral - vi måste "bara" tygla och rikta energin mot det vi önskar. Ja jovisst, men all denna energi kan likväl läggas på något för oss oönskat. Motivationen att dela energin med oss, skapar riktning. Då energi och motivation är två skilda ting, krävs en liten länk däremellan. För att få hunden dit vi önskar, måste vi väcka hundens egen vilja att följa våra initiativ. Om vi inte engagerar oss, avtar detta intresse och energin och fokus flyttas. Nedan följer några relationsfrämjande tips som passar promenaden, dessa boostar i sin tur samspel och skapar motivation för samarbete.

1) Passivitetsträning i form av sitta still på stubbe/bänk - dvs. gör ingenting ihop, men var ändå tillsammans. Att bara vara i varandras närhet får inte underskattas som hundvän. I denna tysta samtförståelse händer massor. Var noga med att fortsätta promenaden när hunden är lugn - då lugn och bekräftelse på det, förstärker hundens fokus. Motivationen att stanna i samma lugna energi som du ger vi hunden credit för.

2) Leta godbitar eller favorit leksaken i högt buskage, snår eller bland grästuvor... preparerar en trädstamm med små mjuka godbitar som hunden, efter frikommando, får leta fram. Detta blir en naturlig övning i stadga och fokus, då hunden tjänare på att inväntar sin uppgift. Smyg runt likt en jägare på span, göm saker, nosa runt och var mäktigt intresserad över en kotte. Låt din hund spänt invänta din signal på att du behöver förstärkning i arbetet. Direkt får hunden en positiv erfarenhet att följa ditt initiativ. Bingo!

3) Stanna till och kela, gosa. Sätt dig ner och mys tillsammans med din vän. Underskatta inte vikten av beröring, fysisk så väl som psykisk, för hund-människa relationen.

4) Kika intensivt på något, när hunden lägger fokus på samma sak, beröm och belöna hos dig. Med tid ocg träning kommer hunden observera det du observerara, sedan vända upp och ger dig en blick. Ledarskap och kontakt. Det är bevisat att hundar följer våra blickar, vår kroppshållning som signaler på fokuspunkt. Använd det. Lek "trainspotting" med din hund, när hunden uppmärksammar det du har fokus på, startar leken eller droppa ner godbiten. Hjärngympa för er båda.

5) Lek... när hunden går fint i koppel, gör en snygg inkallning eller bara går runt med en skön attityd och känsla så lek!! Och lek  med hela hjärtat och själen. Hur får du din hund att skratta? Tänkt på det? :) Hundar leker hela livet, bygger relationer genom lek och lär genom lek. Ge mig en hund som inte leker, och jag antar gärna utmaningen att få den att mjukna inför flams ;)

Ovanstående förbättrar er relation, ert samspel, din hunds vilja att lyssna och följa just dina initiativ. Du kan kalla det ledarskap, samarbete, lydnad om det känns mer bekvämt. Sak samma :)

Gå inte bara ut samtidigt som din hund, se till att ni går ut tillsammans!

/Carro Hellgren

Läs hela inlägget »
Etiketter: rolig relation
Nu var det dags, inte igår eller i förregår, utan just idag föddes denna hundblogg! Välkommen till världen lille du. Knappt 10 cm lång än så länge, och ja... så där 1/2 mega bite eller nått. Förhoppningsvis en typ som följer in i framtiden.

Hade tänk mig att detta får bli en ventil, likt en vals lufthål tänkte jag här pysa ut ett och annat hundigt. Ja hundnörderi på högre och lägre nivå antar jag.

Vi får se, men ja, idag föddes den...
Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

  • Lina » Rädda! rädda hundar:  ”Hejsan! Jag har en omplacering som jag haft i 2,5 månad. Hon är en labbe som doc..”

  • Sara » Rädda! rädda hundar:  ”Hej, jag har en hund som på senare tid blir allt mer rädd för cyklar och kopplar..”

  • Emma » Back to basic:  ”Rena produkter....Det man gör hundmat av är förmodligen fullproppat med antibiot..”

  • Sara » Rädda! rädda hundar:  ”Hej! Jag har en hund som visar många av de tecken du skriver. Han är en omplace..”

  • frida » Back to basic:  ”Hej Carro! Vilken sort vom og hundemat ger du dina fyrbeningar? Har förstått at..”

<a href="http://vovve.net/Bloggtoppen"><img src="http://bloggtoppen.vovve.net/ref/?id=1071" border="0"></a>



En blogg där hunden
får säga sitt!


Med vetenskapen i kängorna, hund i hela hjärtat och ett öppet sinne delar jag här med mig av smått & gott, holistiskt & universellt om hund.

Mitt arbete, mitt kall.
Hoppas det ger dig något.


Hjärtligt välkommen!
/Carro

Arkiv

Senaste inläggen

Lämna gärna en kommentar