header

Jag har det sanna nöjet att skriva för:


Hjärtligt tack för att ni läser!

"Skallet" - en hundblogg

2015 > 03

Tolkningar, ord som triggar, förväntan på bakomliggande budskap. Att en bild säger mer än tusen ord stämmer tycker jag. Och ibland kan ett par ord skapa tusen känslostormar. Ett ord som tillrättavisa tillexempel... 

Ett av mina blogginlägg "Sluta söka metod, börja identifiera känsla" skapade just känslostormar. Så pass att de behövdes ventileras offentligt. Inlägget uppmärksammades i ett hundforum som vred och vände, tolkade och funderade kring vad sjutton jag menade. Det var inte "släng hunden i backen gänget" som gjorde detta utan de som tar avstånd från ordval så som korrigering, sätta gränser och tillrättavisa.

Ord jag väljer att använda. De metoder dessa personer valde att koppla till orden, är dock inte förhållningssätt jag använder mig av. Det finns en stor skillnad. Att använda sig av ord, eller att använda sig av de förhållningssätt andra tolkar in i ordet.

Jag väljer att prata om bestraffning, men jag bestraffar inte. Jag väljer att tala om gränssättning men gör detta helt utan våld eller hot om våld. Varför lägger jag energi på det, varför lägger jag inte bara dessa begrepp åt sidan? Den frågan kommer snart besvaras, för er otåliga; det är av säkerhetsskäl och handlar om ansvar gentemot hundar.

Jag tycker det är super viktigt att vi som utbildar inom hund vågar prata om bestraffningar och aversiva metoder. För de finns därute, i verkligheten. Vi kan inte blunda bort verkligheten. Behövs dessa träningssätt användas för att få samarbetsvilliga, lydiga, plikttrogna hundar? Nej verkligen inte, det ger ju totalt motsatt effekt, forskningen backar påståendet.

Att definiera sitt samspel med hunden som plikt och lydnad kan jag tycka syftar på en envägskommunikation, något jag inte eftertraktar i min relation till mina hundar. Om jag bortser från mig och blickar utåt.

 
Jag tycker att det än idag finns ett behov hos folk att lära sig mer om vad konsekvenserna blir av aversiva metoder och! vad alternativen är.


Varför är att dra i nackskinn, trycka ner i marken, vända upp hals och buk på en hund (för att bara nämna några totalt förkastliga metoder) inte förenligt med svensk lagstiftning eller en sund hundfostran?
För det skapar inget annat är rädsla, inlärd hjälplöshet, försvar, mottryck, trauma.  

Men är det ok att rycka lite lätt i kopplet då? Onödigt tycker jag. Att rycka mycket, ofta? Skaderisken ökar och risken för frustrationsutveckling som kan leda till aggression/rädsla. Varför är alltid min gyllene fråga. I detta fall ställs inte frågan gällande hundens beteende (varför den drar i kopplet exempelvis) utan till föraren. Varför har hundföraren ett behov av att rycka...? Vilken kunskap saknas? Hur bäst kan jag delge den, är följdfrågan till mig själv.
Jag anser att det är extremt ovanligt att folk använder liknande metoder av sadistiska skäl, frustration ja, obalanserade inre ja… men främst okunskap.

 
Vi (ni läsare och jag) har nu förhoppningsvis enats om att bestraffning inte gynnar vår relation till hunden. Tillrättavisande, gränssättning, korrigering. Låt oss inte avskriva denna vindruvsklase av begrepp, som enbart onda ting. Hur påverkar de vår relation till hunden? Behövs de? Hur gör man? Låt oss nosa på vad vi kan låta dem innebära. (i moderna hundsverige i dag, inte 1974)

I texten nedan inlägg ger jag er min syn på och mina konkreta tillämpningar av följande begrepp:

(Detta kan inte fel tolkas – i negativ bemärkelse. Bara tolkas av dig, din referensram. En referensram som påverkar vad orden nedan kommer att betyda, väcka för känslor hos just dig. Feel free to feel!

TILLRÄTTAVISANDE; ett ord med många synonymer. Men låt oss välja en: "säga åt". Hur säger vi åt en hund? En harkling, ett uppmärksammande av ett för oss oönskat beteende (vi reser oss, upprätt kroppshållning och tittar på hunden), en pimpling i en lina (likt en knack på axeln), ett "hallååj" (kan uttalas glatt och trevligt, varför inte?!) om hunden låser sig på något. På detta vis kan man tillrättavisa en hund, säga åt.

Konkret exempel: vi tar bort något när beteendet vi vill tillrättavisa avtar. Vi tillför först något måttligt irriterande; vi går emot, tills hunden backar, vi pimplar tills hunden bryter sitt fokus. Så att vi sedan kan belöna det önskvärda beteendet. Alla signaler är kommunikation, information. Vi bör inte vara rädda för att meddela vad vi inte önskar (men lära oss hur). Likväl bör vi inte vara rädda för att lyssna på våra hundar, när de förmedlar sitt ogillande av något, som vi då kan sluta upp med (bli klappad på huvudet kanske).

Självklart, och detta hoppas jag verkligen är självklart.... så hojtar jag inte glatt "hallåj" om hunden sticker på vilt, gör utfall mot en annan hund. Vad gör jag då... jo jag utreder orsaken till beteendet. Igen, den gyllene frågan varför? Vad motiverar hunden till detta, internt eller externt? Därefter smider jag en individanpassad träningsplan. Vi kanske tränar desensibilisering av viltdoft, skvallertränar mot upphängda skankar, lägger blodspår som vi använder som doftsstörning i vår inkallningsträning. Gäller det utfallen så kanske jag jobbar med att lösa upp traumat, råda bot på smärtan som kan ligga som orsak, eller med motbetingning för att vända en negativ känsla till en positiv. Allt BEROR PÅ hunden, på orsaken till beteendet.

OBS! tillrättavisande är inte en huvudprincip att basera sin träning på! Det är ett sätt att i akutlägen förändra en situation. Används inte i nyinlärning till exempel. Positiv förstärkning är mycket effektivare.
 
Men att ibland säga till, är INTE samma sak som att bete sig schizofrent. Vissa anser att man hejvilt kan varva olika förhållningssätt till inlärning. Klicker- och vattenmetoden?! Hoppas det är en myt. Visst går det att kombinera olika metoder, beroende på vad ens mål är. Bestraffning i kombination med belöningsprinciper till exempel är ett effektivt sätt att bli
Dr Jekyll och mr Hyde för sin hund, dvs. åter igen icke önskvärt, kommer skapa rädslor, osäkerhet bla bla… ni har hört det förr.

Så ovanstående tillrättavisande handlar bara om att säga till... i sin lugna, helt oaggressiva bemärkelse. Om en hundinstruktör/tränare/coach (vi verksamma verkar ha muterat de senaste tio åren) ber dig tillrättavisa/säga till din hund. Fråga hur? Värdera sen själv om detta tillvägagångssätt gynnar er relation, er målbild. Förtydligar det något för hunden, på ett för hunden förståeligt sätt... eller skapar det oro och osäkerhet? Välj sedan medvetet och rannsakat, hur just du vill göra med din hund och hur din hund vill lära sig.

GRÄNSSÄTTNING tydligen ännu ett laddat ord i hundsverige. Men vad fanken, att sätta en gräns för mig är inte elakt och skapar inte osäkra hundar. Det är schysst. Det är en del av ledarskapet. Att ringa in, rama in och visa vad som förväntas av hunden i en given situation. De lever i vår värld, i vårt samhälle... så klart måste vi vara dem behjälpliga. Det är i uttalande som ovanstående jag tolkas som en alfarullande galning. Men snälla, read on…

HUR vi sätter gränser är en intressantare diskussion.
Vad finns på andra sidan gränsen?
En belöning? Ett tillträde till något eftertraktat kanske... Om jag får ett hundmöte och min hund envisas med att hälsa, kan jag rewinda och öva skvallrande av hundmöten. Men där och då... jag kan backa, ställa mig framför med fronten mot mötet och baken mot hunden och backa. Fortsätter så tills hunden infinner sig bakom mig, släpper fokus på mötet och slappnar av: startskottet till lek! Whats the problem? Jag har med mitt kroppspråk satt en gräns, jag har konsekvent utan avkall backat mig ur mötet och möjligheten att hälsa. Jag har rikligt belönat att hunden följer direktivet.

Att sätta gränser för mig kan (inte som regel) innebära att säga "nej". Men hur säger man nej? Ska man gasta det från tårna med 7 års ilska bakom? Javisst om du vill skrämma ihjäl din hund och associera dig själv med den känslan. Men du kan istället prova ett "nej" i samma ton, styrka och främst, med samma känsla, som du säger "vänta på mig" eller svarar på frågan "vill du äta bajs till frukost?" nix pix! Stanna sedan hunden i kopplet, linan och dirigera den till en alternativ syssla än den du förbjöd. Följer hunden direktivet, beröm och belöna i multum för att beteendet att lyssna på "nej" ska öka.

Om hunden inte följer direktivet. Gör som du gör när du själv stavat fel, gör om, gör rätt. Förhåll dig på längre avstånd till störningen ni tränar emot. Simple...!? Japp!

Fuck chain of commands.

Vi kan träna in att den mötande bilen betyder gå bakom, att hundmötet betyder ögonkontakt med matte, att viltdoft betyder lek med en kamptrasa... I'm all for it!! Och jag lever som jag lär. Men träningen tar tid, kräver kunskap, men den är hållbar och relationsfrämjande. För de hundägare som inte når dit, inte vet hur eller har tiden. Vänd er inte till ett bestraffningstänk, fastna inte i ett growlande, rytande, hårslitande-”nej-träsk”. Sök en certifierad hundinstruktör som kan visa dig hur, peppa och utveckla dig och din hund. Var rädd om dina nya verktyg, var heller inte rädda för om ni någon gång sätter en verbal gräns.

Det diskutteras kring nej-sägande hundägare som bör bli ja-sägande. Kan vi inte bara urladda hemskheterna i nejet. För om nej betyder, stanna, gå inte dit, vänd dig till mig för hjälp... vad är då problemet? Mina hundar ser ett nej som användbar information.

1) Jag berättar att de gör något som inte är lämpligt att fortsätta med (ofta farligt för dem)

2) de har en ypperlig chans att tjäna på det. 

Ryt inte ditt nej, viska, prata och förknippa det med något vettigt.

En gränssättning kan också vara att avbryta en för vild lek, hundar emellan. Att med sin egen kropp "splitta", utan ord, utan att ta tag i - bara dela två hundar genom att gå emellan. För att sedan kalla in och kanske koppla.

En gränssättning kan vara att lära hunden att om det ringer på dörren så behöver vi inte fara runt och släppa in besökaren. Avgöra om hen får entra lyan eller ej. Utan pling plong kan betyda sitt i din korg, där får du en godbit och invänta sedan "okey gå och hälsa" för att få överösa besöket med härliga hundpussar.
 
En gränssättning kan innebära att byta flexit mot 1,8m koppel.

Att tillägga, om jag sätter gränser, låter jag även hunden sätta gränser. Det är inte ett envägskontrakt. Om mina hundar säger åt besökande barn att de vill vara ifred, så hjälper jag dem införliva denna gränssättning på ett för barnen förståeligt sätt. Om mina hundar skulle opponera sig mot att jag tänkte plocka bort deras märgben under ett härligt skrovmål, kan jag likväl lyda dem i denna förfrågan. It goes both ways. Så alla håller sin heder och sin självkänsla i behåll.
Att sätta gränser stärker jaget, och det innefattar även hundens jag.

Ovanstående gränssättningar är inte ett måste för alla hundar. Det är individuellt, vad just din hund behöver för gränser. Vissa behöver inga alls och lunkar genom livet utan att bli stressade, medan andra behöver det för att finna ro i att någon annan har koll.

KORRIGERA "kan vi inte lägga korrigeringstänket på hyllan" skrev någon i detta forum. Intresserade mig gjorde det. Varför då? Vad betyder korrigera, jo åtgärda, ändra. Vad är då en korrigering inom hundträning? Något fruktansvärt, ett ord vi bör bannlysa och lämna åt "the darkside", som alternativ att locka med när köttbullar inte funkar. Nej fanken heller! Om köttbullar inte funkar, gillar inte hunden köttbullar. Eller så belönar man fel, är oinsatt i inlärningspsykologi hos hund så som motivationssystem, belöningsstrategier, hur beteenden förstärks och befästs.

Lämna inte korrigeringar till kungen av onda riket. Jag tänker av säkerhetsskäl ta dem tillbaka, utan att skämmas!  Korrigera, ändra, åtgärda... det är vad det helt oladdat betyder. Vad är det i praktiken? Det kan helt enkelt vara så att jag stoppar ner godbiten jag visat hunden innan jag sa sitt, i fickan igen om hunden inte sätter sig (efter adekvat träning) –negativ bestraffning för er inlärningsnördar ;) Jag gör sedan om träningen och gör rätt. Ev. förenklar så vi lyckas, då plockar jag upp godbiten igen och belönar med godis och lovord. Jag rättar till, jag åtgärdar det som blev fel i vår träning tillsammans. Obs! Jag lägger inte felet hos hunden, jag tar på mig det. Men om jag lutar mig lite framåt, så hunden sätter sig i backande av att min kroppszon flyttas, ja då anser jag mig korrigera hundens beteende, ändra förutsättningar i vår träning… samspel, ingen pekpinne.

Hunden hoppar och far runt i kopplet, jag ställer mig på det. För att dämpa temporärt, få fram ett annat beteende som då kan belönas, stillheten.  

Is that so bad? Ja vi glömde ställa frågan varför, varför hoppar hunden? För den är ivrig i detta fall kan vi utgå ifrån.

En annan korrigering kan vara att kasta en burk ärtor i bakhuvudet på hunden (positiv bestraffning för inlärningsnördarna igen). Men... (trots vissa populära tvprogram) så utgår jag från att samtliga hundägare som är rädda om sina hundar, har någon form av IQ och EQ, samt gärna undviker att spendera massa pengar hos veterinären/hundpsykologer inte anammar detta forna hundträningstänk. En burk i huvudet, kan översättas till en vante i nacken på en chihuahua (visade nyligen i primetime tv). Igen individuellt. Vad är då skillnaden på en bestraffning som nämnts ovan och en korrigering? Se nedan…
Förutom att burken i bakhuvudet inte rättar till din dåligt utförda träning, utan har potential att döda din hund.

STRAFFA, en del av straffsystemet, det innebär att utsätta ex. en hund för något den anser negativt (här pratar vi inte negativit i formen den används i inlärningsprinciperna). Straff syftar till att skapa känslor av oro, rädsla, ilska. Används då vanligen i relation till ett beteende som anses oacceptabelt. Detta gynnar inte vår relation, därmed inte våra träningsresultat. Vad är då ett straff, åter DET BEROR PÅ INDIVIDEN, en vante i bakhuvudet, ett rejält ryck i kopplet, en alfarullning eller att ryta i…? Ja det beror på hur individen upplever det. Inget utföraren kan bestämma i förhand.
Straff, hunden känner då allt från stark oro, otrygghet, rädsla, befarar sitt liv. Det tangerar våld, övergrepp och riskerar att traumatisera: ett allvarligt psykologisk tillstånd hos hund!

Att straffa hundar vid oönskade beteenden, eller i träning är i mina öron totalt förlegat och oetiskt. Något jag hoppas samtliga certifierade eller egentitulerade hundtränare kan enas om bör hemma på krita-tiden.

Individanpassade metoder tyckte någon i detta hundforum innebar ett dolt budskap om att alla hundar inte kan tränas med positiva metoder. Vad är positiva metoder är då min fråga? Anar att det innebär positiv förstärkning och enbart positiv förstärkning där allt statuerande av ogillande, hålla emot i kopplet, säga om så snällast nej... inte är ok?! Låter för mig galet. Att inte individanpassa låter för mig som att förringa hundar som inte lär sig som man själv hade tänkt sig.

Tydlighet. Jag har i fått lära mig att även detta ord är laddat. Inom mig vill jag vråla "whaaaat´s this world coming tooooo?!" Håller en, förhoppningsvis liten, skara hundägare på att curla ihjäl sina hundar för att de själva inte rätt ut sina egna triggers. Sorry om jag trampade på några ömma tår här. Men vad är så oroväckande och skräckinjagande med tydlighet. Vad lägger folk i ordet tydlighet som gör att det kräver ugnsvantar för att sedan tas i.

Tydlig kan för exempelvis en flabbig labbe innebära att hans lugn ger honom tillträde att gå ut (tillskillnad från att klösa sig genom ytterdörren). Lugnet inväntas, jag öppnar dörren och ger "varsågod".
 
TYDLIGT! Inte hot, våld, aggression. Bara lugnt och sansat och tydligt.
 
Jag öppnar gallergrinden till bilburen, hunden trycker sig ut, jag stänger lika lugnt. När hunden avtar att försöka pressa sig ut genom gallerspringorna... så öppnar jag och bjuder ut hunden. TYDLIGT. Otydligt och vagt, inkonsekvent, är för mig ytterst oschysst mot hundar som då aldrig har en chans att lära sig vad som förväntas av dem.

Slutligen, vad var skillnaden mellan gränssättning, tillrättavisning, korrigering… blir ju lite luddigt ovan, går väll lite hand i hand, javisst! Spelar det någon roll, inte för mig, det kanske gör det för dig. Naturlig hundhållning med etik och förnuft, empati och god magkänsla, hundkuskaper med vetenskaplig backning, räcker.

Var människa, lev med din hund i en flock, och bete er naturligt.

Vad som fascinerar mig är att jag har bekanta, kollegor, folk omkring mig som tränar mer aversivt än jag själv. De har läst bloggen och intresserats, fått insikter, velat bolla tankar. Å andra sidan, har mina ord skapat kräkskänslor hos motsatt sida av fältet. Mycket fascinerande... Jag som trodde att hårda och mjukametoder inte längre var fanatiska motpoler, att ett schysst equilibrium var nått. Men se där ja!

För er som är helt ointresserade av ovanstående, för att det för er, precis som för mig, är självklart. Sorry if I wasted your time. För vissa är detta nämligen total galenskap, och för dessa försöker jag ovan ge en nyanserad bild av verkligheten. 

Nu släpper jag detta schacklika svart- och vittänket... eller mina försök att sudda ut gränserna, i vilket fall ett tag :) Nästa inlägg kommer handla om… hmmm, ja det får framtiden förtälja ;)


PEACE!!/ Carro
Läs hela inlägget »
Dominans, rang, hierarki, ledarskap...
      4 TOTALT SKILDA TING!
Sorry om det skrivs i skrikstil, men ibland är tydlig bättre än vag. Jag är känd för att sticka ut hakan, säga vad jag tycker, just nu.

Jag skriver, just nu, så jag ger mig total frihet att ändra uppfattning i framtiden. Förhoppningsvis utvecklas, lära mer, lära om osv. Ibland har jag dock tyckt något länge, så länge att jag vågar skrikskriva om det. Detta är ett sådant ämne.


Och det är inte bara jag som tycker saker (akta dig för att svälja "hundexperters" tyckande utan kritisk analys av innehållet). Forskare backar mig, och andra, i denna uppfattning. 
Jag talar om Thelma Rowell (etolog/primatolog och forskare), David Mech & Longinotti Boitoni (professorer i biologi), Gay Bradshaw (professor i psykolog och ekologi), Per Jensen (professor i etologi) för att nämna några.

Så vad är då vad:

Dominans - ett beteende, en handling. Ett sätt att agera för att vinna en resurs ex. ett köttben, en liggplats, uppmärksamhet, leksak osv. Beskrivs inom etologin som ett sätt att skaffa sig företräde, och innefattar olika beteenden. Signaler som signalerar hot i syfte att skapa avstånd. Ett statuerande av ogillande. Det är alltså inte ett personlighetsdrag, ett fostringssätt eller ett vedertaget agerande för att upprätthålla social struktur i en flock, nej nej. Det är heller ingenting vi människor bör använda i relation till våra hundar, i syfte att avprogrammera ett likvärdigt beteende hos hunden. "Hårda händer, ger hårda tänder" citerar här hundpsykolog Cilla Danielsson, Hunden Hus.

Rang - är en sociologisk term, tillämpningsbart på grupperingar av djur. Rangen är en hierarkisk ordning djuret innehar. Rang benämns i form av låg- respektive hög rang. En ordning som påvisar att ranghöga bestämmer över ranglåga. Av vikt: studier som bekräftat rangstatus hos olika djur är gjorda på djur i fångenskap. Ofta på flockar som då levt under förhållanden där det är knappt om resurser. D.v.s. ordningen behövs i dessa fall för överlevnad. I dag en gruppering som påvisar en ohälsosam flockdynamik. Så nej, inget vi vill efterleva i vår relation till våra husdjurshundar. Hundägare som ser till rangordningskonceptet i tron om att etablera ett ledarskap, skapar ofta hierarkisökande hundar. Som i sin tur bjuder på dominansbeteenden i större utsträckning. Vanligtvis inte i direkt motstånd mot sin ägares sätt, utan oftare mot personer/djur som de kan tänkas "vinna över", dvs. har högre resource holding power (i brist på bra svensk översättning) än.

Hierarki- är alltså den ordning rangskalan skapar mellan individer i en flock. Begränsad till artfränder i normal företeelse. Normal företeelse, hmm… blir inte detta en motsägelse? Rang och hierarkier var ju inte naturliga/normalt, eller?! Jo i allra högst grad en normal respons på en ohälsosam miljö. I levnadsförhållanden där resurserna är knappa, eller i en flock med flera psykiskt instabila djur som av olika orsaker söker/skapar situationer för fysisk/psykisk styrkemätning. Men ej en normal del av en flockstruktur där miljön främjar hälsa. En miljö jag utgår ifrån är våra förutsättningar i moderna hundhållning.

Ledarskap - har alltså inget med vare sig rang, hierarki eller dominansbeteenden att göra. För mer om ledarskap läs gärna "Lets make it simple".

Så åter till titeln "Fuck chain of commands", syftar på rangtänket som än florerar i hundvärlden. Som kan skådas på tv nationellt (tyvärr) så väl som bortom vårt rikes gränser. Denna ordning, när hunden blint ska lyda oss som deras topboss... nej för fanken, det stämmer ju helt enkelt inte alls, enligt modern forskning. Så nästa gång du får höra ”Du måste visa att det är du som bestämmer!” tveka inte, följ din magkänsla, att sätta din hund på plats är inte lösningen på problemet du eventuellt står inför. Måste hundar lära sig vara oss undergivna (”calm and submissive” som basuneras ut)?, nope! Att ha chain of commands som målbild vid hundhållning är bara ett sätt att skaffa sig osäkra, rädda, ilskna och oförutsägbara, dvs. farliga hundar.

En trygg hund, är en säker hund. En hund som fostras och tränas med ett för hunden förståeligt förhållningssätt, baserat på ömsesidig respekt, lär sig respektera! De blir trygga. Så lev med din hund, var din hunds flock och anamma naturliga levnadsregler som ger samklang i din hunds dna. Med detta sagt menar jag inte att vi inte kan säga nej, aldrig staturera vårt ogillande, inte jobba med felsignaler etc. Jag menar att vi inte ska utgå från att vi måste få hunden att lyda blint, underkasta sig oss, eller gud förbjud- skapa situationer där hunden får lära sig just detta.  Om vi dominerar våra hundar, förmedlar vi att det är så man som hund ska förhålla sig till sina medmänniskor/hundar eller andra djur i sin omgivning.

 
"Hundar har förmågan att ta sig in under våra skinn, kapa vårt emotionella system tills vi tappar koll på var de börjar och vi slutar.
Vi är inte längre två separata varelser, vi blir 6 ben & 1 svans.
Precis som i en vargflock, när de jagar och blir ett kollektivt sinne.
Det är deras sanna magi.
Hundar har ödmjukt och generöst tagit med oss på den upptäcksresan.
För det tackar och älskar jag dem!"

- Peace! /Carro


http://intressant.se/intressant
Läs hela inlägget »
Det finns säkert lika många hundträningsmetoder som det finns hundtränare. På gott och ont kanske. Vissa kallar andras metoder hårda, medan andra kallar vissas metoder mjuka. Men är de för hårda, eller för mjuka, är min följdfråga? Och i sådana fall, hur blir dem det?

Köttbulleregn vs. ryck och ryt... helt enkelt.

Individanpassad träning
Jag har individanpassad hundträning i ryggraden eller i ryggsäcken, kanske både och när jag känner efter. Det är egentligen något jag tror alla balanserade människor bär med sig. Ja varse sig du alltid kunnat eller via erfarenhet lärt dig träna hund. Har du nog anpassat din pedagogik, använt olika delar av dina kunskaper inom inlärningspsykologin, beroende på eleven framför dig.  För alla lär vi olika!

Skippa metoder, se till känslan
Men trots det, så är hundtränare uppdelade och ofta oense, kring hur hunden lär. Det förvånar mig inte, då man försöker enas om en objektiv bild av något subjektivt. Det som däremot förvånar mig, är varför vi inte helt skippar tänket kring metoder. Struntar i träningsprinciper i sin helhet och sätter istället luppen över det som är väsentligt; vilken känsla orsakar vad? Vi kan väll lägga fokus på tränaren och inte metoden, och i synnerhet den känsla tränaren tar med sig in i sin träning, i ett specifikt moment, in i en belönings- eller korrigeringssituation.

Spotlight på hela budskapet
Vad lägger man för känsla bakom ett "sitt", "nej", "bra", "inte hälsa", "fy", "varsågod"? Hur värderar man en korrekt utförd inkallning, kontra ett väl utfört hundmöte (med en hund som tidigare gjort utfall)? Glädjes man åt det ena, pustar man ut över det andra. Är man stolt och nöjd över sin träningsframgång i ena fallet och tar man resultatet med en klackspark i det andra fallet, för "så bör man uppföra sig".  Sätt en spotlight på dina egna känslor kring träning av hunden, blir du osäker, irriterad, känner dig liten, stor, trygg eller förvirrad. Allt i ovanstående paragraf, alstrar känslor. Känslor som i sin tur alstrar energier, som i sin tur... påverkar kroppsspråk, tonläge, attityd, feromoner etc. Ovanstående vill förtydliga: hunden kommer märka det! och påverkas av det, lära sig av det.

Förståelse för hela hundens uppfattning
I direkt påverkan; vad skapar din träning/kommunikation för känslor hos din hund? Dina kommandon, ditt kroppspråk, dina träningsredskap, dina tankar och förväntningar. Vad noterar du för emotionella reaktioner i din hund? Hundar är inte oskrivna blad vi kan fylla med svävande noter som gör att de spelar vår favoritmelodi på automatik. Symfonin som blir vår vardag bör vi dirigera tillsammans. Hundar har tidigare erfarenheter, farhågor så väl som förväntningar. De har preferenser så väl som motstånd. Bli medveten om hur just din hund ser på saken? Ett barskt och ilskt nej kanske gör mer ont för en individ, än ett ryck i kopplet för en annan. En dominant kroppshållning kanske är mer lättförståelig och anses som rakare kommunikation för en hundindivid. Medan samma dominanta kroppshållning kanske triggar en annan hunds erfarenhet av att bli slängd i marken, en handling ur frustration och hysteriskt vanvett.  Effekten av de olika förhållningssätten ger då väldigt olika emotionella avtryck i hundarna. 

Konkreta exempel
Några konkreta exempel på hur din känsla i ditt ”nej”/”bra” formar resultatet. Du och din hund får ett möte på promenaden, en man med en stor svart hund kommer att passera på samma trottoar. Din hund väljer att hålla sig vid din sida denna gång. Du berömmer: "bra", med en nervös, eller lättad känsla bakom. Detta kan förtälja en sanning om en farhåga hundföraren haft. En farhåga som inte besannats i och med hundens lyckasamma agerande som i sin tur utlöste rättkommandot "bra". Ett sådant "bra" kan oroa mer än betrygga. 

Du tränar din hund, du lägger märke till ett annat ekipage på samma appellplan. En förare och hund din tidigare varit rädd för. Du kallar in och hunden vänder upp mot dig och möts då av ett gällt, pipig, kvittrande "brrrra". Detta kan verka kontraproduktivt i en för hunden oroväckande situation. Där en lugn, stabil och säker hundförare i beredskap önskas från hundens sida, inte en uppspelt.

I en annan situation springer hunden efter en katt och hamnar ute på en trafikerad väg. Du ryar i ett hotfullt "nej". Effekten blir att du hämma initiativtagandet hos hunden och ökar hundens vilja att ta sig ifrån dig. Kaos! Men missuppfatta mig inte här, jag är inte emot ordet nej. För samtidigt kan ett lugnt och sansat "nej" inlärt så att hunden uppmärksammar sin förares direktiv vara väldigt användbart. Ett sådant "nej" kan leda till ett allvar, ett för stunden viktigt sätt att samspela.

Aversiva metoder kontra här och nu känslan
Jag tycker inte vi ska använda aversiva metoder baserade på våld, hot om våld eller liknande. Varför, för att det riskerar att orsaka lidande, inte obehag för stunden, utan lidande. Och helt enkelt, för att vi vet och kan bättre än så.  Men jag tycker samtidigt inte vi ska hålla oss själva i ett känslomässigt strypkoppel. Vare sig i relation till våra medmänniskor eller till våra hundar. I ett naturligt samspel med hunden hör hela känsloregistret hemma. Det är okey att vara arg, det är okey att vara ledsen, besviken. Det är dock stor skillnad att projicera känslor vilt omkring sig. Känslor som kanske inte hör hemma här och nu. Känslor som ansamlat sig, eller känslor du erhållit i relation till någon/något annat. Dessa utlopp blir märkliga ev. skrämmande för hunden. Om du väljer korrigeringsträning, korrigera inte ur ilska. Är du arg på din hund, var arg i relation till här och nu. Inte i relation till de fem tidigare utfallen i koppel då du valda att knyta näven i fickan. En strategi som används framgångsrikt inom bombtillverkning.

Dock verkar att lägga sin rädsla, ilska på någon annan vara självförstärkande, man blir av med sitt. I vilket fall för stunden. Men med tiden, när önskade resultat inte nås. Eller när efterlängtade relationer uteblir, då blir vi motiverade att söka inåt. Hitta orsaken till varför vi stöter bort, skapar avstånd. Andra människor kan flytta på sig, sluta ringa, göra slut... men hunden sitter ofta fast i ett snöre.

Du kan göra dig medveten om du återger icke hemmahörande känslor, på din hund. För de kommer missgynna era träningsresultat. Vårt dopamin- och serotoninberoende belöningscentra förtäljer den historien. Vidare kommer det sabotera din relation till hunden. Fnurror på relationstråden är svåra att lösa upp.

Den viktiga skillnaden
Det är en stor skillnad att dumpa sin ilska på någon, eller att poängtera sitt ogillande. Vi kan säga ord vi låtit hunden förknippa med missnöje. Vi kan gå emot hunden med en uppblåst kroppshållning demonstrativt helt utan aggression. Och VIKTIGAST av allt, släppa det. När hunden visar minsta tendens till att möta dig i det. Genom att direkt slappna av, vända bort, sluta fred. Ge sedan ett alternativ, för att inte orsaka stagnerad energi. Så hunden kan ta som utväg, om den inte önskar fortskrida in i konflikt. "Nej" (gå inte in på grannens tomt) passera bredvid mig här på trottoaren istället, tycker jag är en bra lösning.
Än bättre, kan jag hålla mig helt ren från ett nej. Genom operant inlärning, lära hunden att åsynen av grannens tomt - en blick på mig - följa min dirigering bort = belöning. Helt utan tillsägelse. Denna kedja går bra för vissa hundägare – för vissa hundar. Andra är inte sådana, inte så lyhörda, inte så försiktiga, utan lär sig bättre av mer tydlighet. Inte mer hot, aggression eller illvilja, tydlighet.

Vad är snällt?!
Jag träffar många rädda, ångestfyllda hundar i mitt arbete som hundpsykolog. Vissa saknar direktiv, tydlighet, en stabil ledare de kan följa, ramas in av och omfamnas av likväl. Ofta erbjuds mer av det sistnämnda än de tidigare. Många tränar med avledande, lockande, hellre i strikt riggade situationer och än i verkliga, där de mister kontroll. En del undviker att rama in, vet inte hur. Andra skyr fobiskt alla former av konfliktsituation eller avstår tillrättavisande. Ofta för att de är för "snälla". Detta skapar kaos för en hund, ett flockdjur, vi tvingar leva i vår värld, i vårt samhälle. Att inte visa vägen, att inte guida på ett för hunden förståeligt sätt, är inte snällt. Hundar behöver vår hjälp och alla hundar behöver den hjälpen på olika sätt.
Jag tycker björnen Baloo säger det bäst: ”en björntjänst gör ju ingen glad”.

Ett ödmjukt startskott
Så låt detta läsande bli ditt startskott på att rannsaka dig själv, med ödmjukhet! Med förståelse för människans natur. Med förlåtelse om det inte blivit som du menat, skuld och skam hör inte hemma här. Bli bara medveten om hur du funkar, så du med bästa förutsättningar kan förmedla och leda som du önskar.

Må väl :)   njut av vårsolen och varandra.
Peace! /Carro
 
Läs hela inlägget »
Ledarskap, mitt älskade hjärtebarn. Jag kommer nog aldrig kunna lämna dig helt. Det är nog inte meningen så. Hundar har lärt mig ledarskap, hundar har behövt mitt ledarskap och hundar har varit mina bästa ledare. Därför blir det mitt svar på varför jag inte kan släppa detta ämne: "Ledarskap" - en sakfråga som ofta leder till svårlösta schismer. Ett begrepp så missförstått, så utnyttjat, så underskattat, så överdrivet, så svårt eller bara så enkelt. 

Så...    här kommer ett avskalat försök till att göra det, ja enkelt, helt enkelt...
 
  1. Ledare leder, istället för att bestämma. Bestäm dig inte för hur din hund ska agera i en viss situation, se till situationen, se till hunden. Visa och ledsaga hunden till känslan, platsen, beteendet du önskar. Var lyhörd, inåt... har du ett inneboende behov av att styra och ställa, fråga dig själv varför? Låt hunden slippa vara en del av det.
  2. Ledare lyssnar och talar istället för att kommendera. Samspelet blir mer givande genom dialog istället för monolog. Lyssnar du på din hund? Läs av hunden, känn in och bli medveten om hundens kommunikation med dig. Och bli medveten om din tysta kommunikation. Vad säger dina ord, kontra din kropp, dina känslor, din energi. Dina kommandon kanske inte alls betyder för hunden, det du tänkt dig. Krockskador är vanligt i vår relation till hunden. Försök att vara din egen spegel, vad säger du, vad sänder du ut för budskap, och främst vad får du för respons, ta in och ta till dig.
  3. Ledare motiverar hellre än avskräcker. Ja, som tidigare nämnt hot och hårda tag hör inte hemma här. Låt dig istället fascineras av din hunds motivationssystem. Vad får just din hund att vilja. Koppla ihop beteendet du önskar med tillgodoseendet av ett behov hunden har, så kommer du långt. Korrigeringsträning uppkommer ofta ur frustration via okunskap i hur man lär ut det man önskar. Så innan du lär ut, lär dig hur. Kurser, privatträningar eller liknande.  
  4. Ledare lär ut, istället för att kräva och ignorera. Krav sägs komma efter att ett träningsmoment är välbefäst, när målbilden är nådd kommer kravfasen. Men vi lär ju hela livet, hela tiden. När är ens kunskaper som hund välbefästa? Är din och din hunds målbild densamma?  Ta dig an din roll som läromästare när de skorna är dina att bära, och fyll dem. Visa utan att locka, förstärk genom sylvass tajming, belöna för hållbarheten. Och innan du ställer "krav" fråga dig själv vad det innebär och vad konsekvenserna blir om kraven inte uppfylls. Är det något du vill lära din hund? För jag lovar, hunden lär av allt du gör. Effekterna av vårt agerande behöver vi bli medvetna om för att undvika sådant vi i efterhand inte önskar.
  5. Ledare deltar hellre än att stå vid sidan av. Min favvo! :) Våga låta dig ledas av hunden, i leken, i spåret, i vardagen. Skapa samspel, gå ut tillsammans istället för samtidigt. Vad gör din hund om du startar en jaktlek som slutar med att du rasar i marken och låter dig bli överfallen? Vad händer om du "nosar" på marken? Om du riktnings bestämmer ett förberett spår, men åt helt fel håll? Eller om du faktiskt kryper ner i hundbädden och krafsar runt för att sedan slå dig till ro? Vågar du snabbt sno till dig hundens märgben för att sedan springa iväg och gräva ner det hemlighetsfullt? Pröva, det är ytterst roligt att skåda deras förvånade miner när vi deltar i deras hundiga göromål.    
  6. Ledare berömmer hellre än skäller. Alla kan nog skriva under på att vara mer benägna att samarbeta med och vara lyhörda gentemot någon som stimulerar belöningscentrum i vår hjärna. Hundar likväl, älskar dopamin! Nyttja det och trigga deras belöningssystem istället för att skapa rädslor och obehag. Är glaset halvfullt eller halvtomt...  behovet att bestraffa kontra att belöna balanserar ofta på just inställning. Vad är fel, vad är rätt. Positiv eller negativ syn på saker. Gör hunden fel, vänta... den testar något och lär sig att det inte gav något. En viktig erfarenhet för att motiveras till att testa något nytt. Något nytt som kanske är ett delsteg mot din uppfattning av rätt. Belöna det delsteget, vänta ut det "felaktiga", förstärks det inte kommer det avta. Fantastiskt och praktiskt!
  7. Ledare etablerar jämnlika relationer. Glöm snack om rang och hierarkier. Jag orkar inte ens rabbla upp orsakerna till varför det inte bör vara etablerat mellan husdjurshunden och människan den lever med. Så skit i rang, skit i dominans helt enkelt...  för din hund kommer inte sluka dig levande för att du låter den äta före dig eller gud förbjud gå ut genom dörren först. Relax! Vi och hunden har gått sida vid sida länge, och just sida vid sida! En symbiotisk samevolution kan vi jämställa detta med. Hunden hade mer att ge oss än vi den och ändå stannade den hos oss. Så ja, vänskap goes two ways... Svart, vit, ryss, etiop, homo, hetero, två ben, fyra ben vi är alla lika...vi är alla samma. I slutändan är det en fråga om etik och moral.  Ställ dig inte över någon, den enda som förminskas av detta är du själv.

Peace out!
/Carro - brun, tvåbent, blandraskvinna med massa jämnlika hundar runtomkring mig
Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

  • Lina » Rädda! rädda hundar:  ”Hejsan! Jag har en omplacering som jag haft i 2,5 månad. Hon är en labbe som doc..”

  • Sara » Rädda! rädda hundar:  ”Hej, jag har en hund som på senare tid blir allt mer rädd för cyklar och kopplar..”

  • Emma » Back to basic:  ”Rena produkter....Det man gör hundmat av är förmodligen fullproppat med antibiot..”

  • Sara » Rädda! rädda hundar:  ”Hej! Jag har en hund som visar många av de tecken du skriver. Han är en omplace..”

  • frida » Back to basic:  ”Hej Carro! Vilken sort vom og hundemat ger du dina fyrbeningar? Har förstått at..”

<a href="http://vovve.net/Bloggtoppen"><img src="http://bloggtoppen.vovve.net/ref/?id=1071" border="0"></a>



En blogg där hunden
får säga sitt!


Med vetenskapen i kängorna, hund i hela hjärtat och ett öppet sinne delar jag här med mig av smått & gott, holistiskt & universellt om hund.

Mitt arbete, mitt kall.
Hoppas det ger dig något.


Hjärtligt välkommen!
/Carro

Arkiv

Senaste inläggen

Lämna gärna en kommentar