header

Bloggar

Två stora passioner i livet är hundar och det skrivna ordet. Jag är lyckligt lottad och har det sanna nöjet att få skriva om just hundar. Ni finner mina ord i:
 

Härliga Hund, bloggen "10 ben och 2 svansar".
I pappersutgåvan av tidningen skriver jag den måntaliga krönikan, Lilla Beteendeskolan och ett och annat reportage. Prenumerera eller läs e-tidnigen här!

Svedeas hundblogg finner ni mina ord då och då.

Och i bloggen "Skallet" nedan finner ni äldre stoft.


Hjärtligt tack för att ni läser!

"Skallet" - en hundblogg

2015 > 05

Nej nu jäklar...! Nej nu jäklar...!

"Nej nu jäääklar!" & "Shit pomes frites!" har ofrivilligt blivit två kommandon i min flock. Kommandon på helt utflippad lek. Sådan där lek som jag nästan bara vågar engagera mig i när ingen tvåbent ser på. En lek där jag likt en 5 åring ger mig hän. Blir hund, hare, gubben i lådan och en liten mask.  Låt mig förklara...


Hitler med halsduk i brallan
Hundar leker hela livet. De vetenskapliga förklaringarna bakom detta påstående (hela neoteni-konceptet) redogjorde Kerstin Malm för mig för många år sedan. Eva Bodfäldt blåste liv i  lekens eld i min hundträning, i ungefär i samma veva. Hon lockade mig till att totalt ge mig hän leken. Då med Bosse (jycken i loggan). Jag minns hur jag likt John Cleese (i Hitler imitation) stolpade över appellplan med min halsduk instoppad i byxlinningen. Bosse efter i jaktfrenesi. Han fällde mig, och där trodde jag det hela var över. Att jag var godkänd på momenten. Men då garvar Eva fram ett: lek lek! och ja vad gör man, man leker. Plötsligt kände jag mig som det barn jag en gång var. Som barn tumlade jag runt med den jämngamla brukschäfern Junior. Vi lekte mycket och på  lika villkor. Herre och hund konceptet var inget för oss. Vi var polare. Var han vid min sida jämnt? Ja visst!


Vart tog den vägen...
Leken hade jag dock tappat på vägen till vuxenlivet. I mognaden hade jag förlorat mitt omogna flamsiga jag. Hundträning hade blivit allvar. Det märktes, på mig och hundarna. Jag hade omedvetet saknat den där leken någon enormt. Ett allvar i livet hade tagit över. Ett allvar jag inte längre behövde ha så nära. När jag garvande gick av den där appellplan var prestationsekipaget som förbytt. En lyrisk och mindre allvarsam hund följdes av en ytterst oallvarlig och flämtande matte. Flera gånger under veckorna som följde råkade jag kalla Bosse för Junior. En lite tråd var spunnen mellan det förflutna och nutid. En tråd jag är ytterst rädd om idag.   


Golum och ringen
Med det sagt, önskar jag er alla liknande upplevelser. Upplevelser som belyser lekens relevans i samspelet med hund. Upplevelser ni kan skaffa er själv. I ert vardagsrum, på tomten, ja var ni vill. Spänn en busig blick i hunden, och sen... "NU JÄKLAR!" och kasta dig ner i en lekinvit, hitta ett föremål, bete dig som du är Golum och funnit ringen. Vad händer med hunden din? Läs av, anpassa ditt kroppsspråk. Bjud in till interaktion. Ge och ta. Vikten av leken blir lika självklar som att gosa, promenera, utfodra.


Vilja att vara till lags... inget rastypisk särdrag
Att leka, busa, skoja och driva med din hund, är som fogmassa för relationen. Att våga ge och ta, utan prestige. Att flippa ut är nyttigt! Det behöver inte bara ske i kombination med träning. Utan helt spontant, utan krav. Lyckas du får din hund att "garva" ett par gånger i veckan. Ja då kommer träningsresultaten på automatik stegra. "Vilja att vara till lags" - inget rastypiska särdrag, inget domesticeringsprocessen gav oss på köpet. Nej, något vi skapar, tillsammans. Gå in med hela hjärtat, smyg på hunden, jaga den, brottas, nagga i framben...går det överstyr, pip till och hunden din kommer avvakta, i väntan på vidare lekinvit från dig. Väv in passivitet som kriterie för hunden. Låt hundens lugn bli ett startskott på ny lek. På så vis får en eventuellt övertänd hund hjälp att finna balans i ert flams.

Kärleksfull attack
Våga vara haren! Låt dig bli jagad, dragen i och hoppad på. När jag jagat, puttat, buffat och morrat på mina hundar under leken. Allt är tillåtet i lek ;) Då är jag noga med att även bjussa på motsatsen. Jag illtjuter "Shiiiit pommes frites!" och flyr. Jag spelar rädd och flyger upp på en stubbe tjuter. Springer vidar, drar åt mig armar och ben och låter hundarna jaga mig lite till. För att sedan låtsas ramlar och ta emot den kärleksfulla attacken som väntar. Detta gör under för vår relation, ledarskapet om du önskar kalla det så. Det ger absolut inte motsatt effekt som en del tror. So knock yourself out! Din hund kommer älska dig än mer för det :)


Peace!/Carro
 

Läs hela inlägget »
Jag vill inte... Jag vill inte...

Detta ett försvarstal i pränt på ett plank. Ett försvarstal med syfte att förklara rädsla hos hund. Ett plank rädda hundar kan ställa sig bakom. Tills alla ser och alla förstår.

Du kanske hade en plan, en vision när du skaffade hund. Sen hände något eller någon, som förändrade allt. Ett hundslagsmål, en nyårsafton, en burdus och berusad granne, en klämd svans i en bildörr... Vad som helst kan hända, ingen behöver stå i direkt skuld när en hund blir med rädsla. Jag skriver ”blir med rädsla”... för jag menar inte när en hund blir rädd. För hundar, precis som vi kan bli rädda. Men då utan att få bestående men. Andra händelser sårar, ger psykiska ärr som är svåra att sudda ut enbart genom att låta tid passera. Det är dessa rädda hundar, jag talar om.


Rastypiskt...?!
Vissa raser är predisponerade att vara ljud-, underlag-, signalkänsliga. Det kan då finnas en genetisk komponent. Men det är inte rastypiskt att vara rädd. Vissa valpar lär sig tidigt av sina föräldrar (hund så väl som human) att hålla ett vaksamt öga på omvärlden. Inlärd rädsla. Föräldrardjur/ägare projicerar sina egna farhågor som kan bli valpens verklighet innan den själv gjort sig en uppfattning om sin verklighet. Men vissa kavata, trygga hundar... blir ändock med rädsla. För saker händer. Livet händer. Ibland till fördel för en utvecklingsprocess, ibland till nackdel. En nackdel som blir en bromskloss i hundens livsutveckling.


Medlidande, medkänsla
Jag tror det blir en nackdel främst när rädslan går osedd, oförstådd. Och då menar jag inte att vi ska ömka osäkra individer och på så vis visa vårt inkännande av deras oro. Dela någons rädsla så halverar du den... eller fördubblar är min tro. Medlidanden och medkänsla, två skilda ting. Välj ditt förhållningssätt väl. Med detta sagt är min poäng inte att ignorera rädda hundar, eller hundars rädsle respons. Nej se den, visa din medkänsla, och gör sedan något åt saken. Jag menar att vi ska se och acceptera "min hund är rädd" för att sedan stabilt hitta motivation, vad kan vi göra åt saken. Saken är rädslan, inte hunden. 

Så hur vet man om man har en rädd hund? Ofta är det uppenbart. Men inte alltid.
Nedan följer några indikationer...


Rädda hundar kan generellt verka:
- svåra att nå
(knyter inte an, ointresserade av nya bekantskaper)
- väldigt fästa vid sin ägare
- ofokuserad, disträ
(hunden lägger fokus på att hantera sina farhågor, att gå fot är då helt irrelevant)
- ointresserade
(svår att få igång i lek, vill inte tugga ben etc.)
- kuvad
- ovilliga, motstridiga
(ex. vill inte hälsa på andra hundar, vill inte gå in i bilen, vill inte borstas, vill inte trä på sig kopplet, vill inte bli klappad, vill inte ligga nära)


Några andra beteenderesponser på rädsla:
- ovilja att ta en viss runda på promenaden
- nervösa överlag
- slicka sig på tassarna
- bakåtdragen öronställning på promenad
- vaksamhet, går och kikar sig bakom ryggen
- skakningar, darrning
- depression, apati
- gäspar mycket (ej i nyvaket, trött tillstånd)
- skakar sig mycket, sträcker sig ofta
- dissociation
(hunden fastnar med blicken och låser sig "försvinner" utan märkbar måltavla för sitt fokus)
- kissmarkerar inne/ute
- lägger sig hellre i boll än utsträckt
- lägger sig hellre under bord, i hörnor
- undviker rädsleutlösaren
(människor, cyklar, möra tunnlar, paraplyer...ja vad hunden är rädd för)


Långvarig rädsla kan orsaka:
- håravfall
- aptitlöshet
- muskelspännigar vanligt i käkar, övre magparti, bogar, nacke, rygg
- magproblem, lös i magen är vanligt
- brist på spårämnen trots välbalanserad kost
- oregelbundna eller komplexa löp
- trötthet
- eller svårt att komma till ro/sömnlöshet (vankande på natten, lättväckt)
- sänk immunförsvar, sjukdom p.g.a det

samtliga ovanstående punkter är även klassiska signaler på smärta, men behöver alltså inte vara det


Introverta eller utåtagerande
Ovanstående punkter är klassiska tecken på rädsla. Lite mer passiva responser, introverta förhållningssätt till känslan. Men det finns likväl rädsledrivna hundar som är utåtagerande. Offensiva istället för defensiva. Ofta högnergihundar i övrigt, men inte alltid.
Att rädslan är en vanlig botten i aggressionen har ni som följer bloggen redan tagit del av. Ja ilska grundas inte helt sällan i rädsla att förlora något, kanske kontroll. Så om du har en hund som kastar sig ut i kopplets längd och hugger i luften, så kan det vara så att den vågar göra just det när du håller i. Om någon annan höll i kopplet kanske mer klassiska rädslereaktioner skulle uppvisa sig. Är du då orsaken...?! Läs vidare.


Ilska blir rädsla, därmed tystnad - problem solved?!  I think not!
Tidigare i veckan besökte jag ett gäng hundentusiaster. Jag var inbjuden som gästtränare på deras gemensamma hundpromenad. där stötte vi på det ovannämnda fenomenet. En ägare berättade om sin hund, som gjorde ilska utfall på promenaden. Ägaren var medveten om att en osäkerhet hos hunden låg till grund. Och mycket riktigt, när jag tog i kopplet (jag tränade inte hunden aktivt, bara gick) och tog ett riggat möte, går hunden som ett larv-kroppshållning, svansen mellan benen, kikandes på mötet.

Det kanske såg effektivt ut det jag "gjorde". För hunden gjorde ju inga utfall. Den passerade tyst. Problembeteendet var puts väck! Eller?! Problemet, eller motorn bakom problemet: rädslan hade bara antagit en annan form, motiverat till ett annat utlopp. En annan känsla släpptes fram bakom ilskan och försvaret. I mina ögon och resten av gänget, så var inte problemet löst, hunden var bara tyst. Att tysta (medvetet eller omedvetet) är inte att lösa ett problem, det omriktar problemet. I detta fall handlade det inte om att jag kuvade hunden till tystnad, eller att jag påverkande det till skiftet. Det handlade helt enkelt om att hunden inte kände mig. Den sanna känslan kom fram för modet att agera offensivt satt i gemenskap med matte, tryggheten i den relationen. Att visa sin rädsla, kom i samspel med mig. 
Tackar hund och ägare för förtroendet! Det var ett mycket bra exempel på något väldigt viktigt. En del "hundtränare" får hundträning att se så enkelt ut. Men vad sker egentligen, håll koll på det. Gärna när ni tittar på tv, inget program nämnt ;)


Beteende terapi eller rehabilitering?!
Att vara rädd är inget personlighetsdrag, inget förhållningssätt. Det är en känsla. Den kan väckas av yttre stimuli (en dundrande lastbil som far förbi) . Eller tappa ur en inre källa av uppdämd rädsla (en dundrande lastbil som åker förbi som triggar känslor från en föregången olycka hunden erfarit). Det senare sitter djupare och kräver rehabilitering till skillnad från beteende terapi. Observera att inget av de kräver hundträning i forma av nyinlärning!


Repetera spindlar är snälla...
Du med spindelfobi... gå nu ut och träna bort den. Repetera spindlar är snälla 10 ggr så kan du komma in och få din söndagsmiddag. Check! Inte så värst hållbart...
Rädsla är ett komplext system, som vi bör se på ur ett fysiologiska så väl som psykologiskt perspektiv. Man kan lätt, med god intention men med fel redskap, förvärra rädsla. En ämnad desensibiliseringsträning kan lätt bli "flooding" i fel händer. Om då hunden lär sig att "nu ska husse/matte hjälpa mig övervinna min rädsla" och hunden under träningen blir än räddare. Då får vi tyvärr en fnurra på relationstråden.


Jag önskar jag hade kunnat vigt ett par tusen ord till att svara på frågan "hur ska jag göra?". Enkelt berättat hur man tränar bort rädslor. Men jag kan inte det, jag vet inte hur. För hur man gör, när, och i vilken grad och ordning. Beror på. På hunden, på rädslan, på dig, på orsaken...

Det enda jag kan säga är att ni som känner igen era hundar i texten ovan. Kontakta mig gärna, var än i landet ni bor. Så kan jag slussa er vidare till gedigen hjälp, i form av likasinnade kollegor.


PEACE! and love /Carro Hellgren

http://bloggkartan.se/registrera/1160/aaseda

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

  • Lina » Rädda! rädda hundar:  ”Hejsan! Jag har en omplacering som jag haft i 2,5 månad. Hon är en labbe som doc..”

  • Sara » Rädda! rädda hundar:  ”Hej, jag har en hund som på senare tid blir allt mer rädd för cyklar och kopplar..”

  • Emma » Back to basic:  ”Rena produkter....Det man gör hundmat av är förmodligen fullproppat med antibiot..”

  • Sara » Rädda! rädda hundar:  ”Hej! Jag har en hund som visar många av de tecken du skriver. Han är en omplace..”

  • frida » Back to basic:  ”Hej Carro! Vilken sort vom og hundemat ger du dina fyrbeningar? Har förstått at..”

<a href="http://vovve.net/Bloggtoppen"><img src="http://bloggtoppen.vovve.net/ref/?id=1071" border="0"></a>



En blogg där hunden
får säga sitt!


Med vetenskapen i kängorna, hund i hela hjärtat och ett öppet sinne delar jag här med mig av smått & gott, holistiskt & universellt om hund.

Mitt arbete, mitt kall.
Hoppas det ger dig något.


Hjärtligt välkommen!
/Carro

Arkiv

Senaste inläggen

Lämna gärna en kommentar