header

Bloggar

Två stora passioner i livet är hundar och det skrivna ordet. Jag är lyckligt lottad och har det sanna nöjet att få skriva om just hundar. Ni finner mina ord i:
 

Härliga Hund, bloggen "10 ben och 2 svansar".
I pappersutgåvan av tidningen skriver jag den måntaliga krönikan, Lilla Beteendeskolan och ett och annat reportage. Prenumerera eller läs e-tidnigen här!

Svedeas hundblogg finner ni mina ord då och då.

Och i bloggen "Skallet" nedan finner ni äldre stoft.


Hjärtligt tack för att ni läser!

"Skallet" - en hundblogg

2015 > 09

Ja den kanske är tom, men den är MIN! Rör du den utövar jag aktiv dödshjälp på dig...bara så du vet Ja den kanske är tom, men den är MIN! Rör du den utövar jag aktiv dödshjälp på dig...bara så du vet

"Myyyy preeeciousss!" gurglar Golum maniskt och kutar sig över ringen. De flesta backar, undviker ögonkontakt och rynkar på näsan. You keep it crazy eyes! blir mitt svar. Ett onormalt, överdrivet ha-begär som backas av lite crazy. De flesta avstår den konflikten och går och letar rätt på en egen ring. Detsamma gäller i hundvärlden. Det finns Golumhundar!

Sicko!
Ja det finns hundar som kastar sig över resurser för att sedan girigt och hämndlystet invänta en konkurenssituation. En möjlighet att få pysa ut frustration. SICKO!!! kanske vi tänker när vi ser en sån hund. Japp! Ohälsa i någon form. Hundar så väl som människor kan lida av fysisk och psykisk ohälsa. Golumtendensen är ett klart tecken på psykisk ohälsa hos hund, ibland med en fysisk ohälsa som orsak. Något är slaget ur balans. Av någon anledning har hunden utvecklat en överdriven resurskonkurens.
 

Om någon undrar, så är det här min plats...  du får gärna vila, bredvid, under eller någon annanstans... Om någon undrar, så är det här min plats... du får gärna vila, bredvid, under eller någon annanstans...



Naturlig resurskonkurens....
Inom etologin finns något vi kallar "RHP"
- Resource Holding Potential
Vi kan översätta RHP det till förmågan att hålla en resurs. Och bibehålla. Det handlar i enkla drag om ett djurs förmåga att ta en resurs och bibehålla den i relation till andra.

Det finns en matematisk modell som förtydligar fenomenet. Ett teoretisk hök/duva spel som låter oss räkna ut trovärdigheten för olika utfall. Men sådant tråkar ut mig något enormt... Så låt oss håll oss till verkligheten.

En resurs kan vara allt från en liggplats, matskål, ett ben, en leksak, en löpande tik etc. Det har visat sig att förmågan alltid beror på. Och att individen i flocken som är framgångsrika i sitt resurshållande varierar. Inget är konstant. Det är inte alltid samma nisse som äger köttbenet, liggplatsen, utkikstornet. Vilket i sig omkullkastar teorier om allsmäktiga ledare som ägare allt i ett revir och kastar småsmulor åt undersåta.

Resource Holding Potential beror på ett flertal olika föränderliga egenskaper:

  1.  motivation
  2.  styrka
  3.  erfarenhet
  4.  uthållighet
  5.  list

                                          m.fl.

Skelögda mopsar och vitala schäfrar
En liten äldre lönnfet mops med tandfel kan sno åt sig ett ben från en stor schäferhane i vitalålder och fysisk... om mopsens motivation är högre, hennes erfarenhet har kanske gett henne förmågor som gör henne mer kompetent i att rådda hem benet. Medan schäfern kanske har en låg motivation (han har redan ätit två ben) och är lite småskraj för skelande mopsar. Saken är biff!

I de allra flesta balanserade flockar är resurskonkurens inte ett problem. Det kan existera utan att var ett problem, bara ett naturligt fenomen. Man tar olika resurser, eller delar. Hundar roffar åt sig vid behov, läser av andras behov och lägger sina egna på hyllan. Allt i syfte att bibehålla balansen i flocken och undvika onödiga bråk.


Skilj på stora problem, hanterbara dispyter
Med golumhundar syftar jag inte på hundar som gruffar lite över en liggplats då och då. Inte heller menar jag lite osämja runt en favoritboll... utan jag menar golumhundar med crazyeyes.
Don't get me totally wrong redan. Jag menar inte att alla hundar som inte klarar av att äta smörgåstårta från samma tallrik är superfreaks.  Nej nej.
(ps. hundar bör inte äta smörgåstårta)

För golumhundar, finns det hjälp att få... för detta är ett ytterst träningsbart problem om man ringar in orsaken och tömmer varbölden innan man börjar joxa med själva beteendet symptomen.

Vargen i vår hund
Sen finns det många hundar som inte gillar att dela på saker i grupp, men är utan behov av hjälp, utan behov av förståelse.  Vi får inte glömma att vi har med ett rovdjur att göra. Tänk efter vad som är lämpligt och direkt olämpligt! Att alla sticker nosen i samma godispåse är kanske inte ett måste. Speciellt inte i löst sammansatta flockar ex. hunddagisgänget i motpol till familjens hundar. Då kan en lösning vara att låta hunden i fråga slippa just det. Målbilden behöver inte alltid vara pling plong yingyang musik och alla i lotusställning. Det kan innebära en "don't go there" lösningen. Utsätt inte din hund för situationer den inte klara av. Är situationen ett måste för att familjelivet, hunddagislivet ska fungera... eller lider din hund av resursfrustration i tid och otid. Dags att ta hjälp. See the difference?!

Kollektivt godissök
Jag har en kär vän och kollega som brukar statuera allvaret i situationer med att säga "Det är lite som kollektivt godissök med Bosse" I love it!!! För det får mig direkt att förstå allvaret och det stundande blodbadet. Bosse är min tvilligsjäl i hundkropp (rest in peace my dear, då han inte längre är med oss i jordelivet). Vi etsades samman för ett gäng år sedan. Då var jag ilsken och ung och han en aggressiv gatuhund från spanien. Vi var ett radarpar, som ljudligt ifrågasatte allt. Både han och jag blev hela med tiden och därmed mindre ljudliga och mindre arga. Men under denna resa var just kollektiva godissök inget för oss. Han var inte en golumhund, inte på något sätt. Han letade inte problem. Men dök de upp under nosen på honom, så löste han dem, på sitt sätt. Mitt jobb var liksom att sopa lite framför honom, under denna period i hans liv.

Koi väntar på att Krutor ska ge honom en av aktiveringsleksakerna. Liten och smart framför muskler och storlek denna gång. Tur att Krutor även är givmild och Koi är tålmodig. Koi väntar på att Krutor ska ge honom en av aktiveringsleksakerna. Liten och smart framför muskler och storlek denna gång. Tur att Krutor även är givmild och Koi är tålmodig.



Viljan att vilja ha
Vanlig konkurens, är inget vi behöver vara livrädda för. Att konkurera är naturligt, i lagom dos. Att vilja ha saker är inget tecken på ohälsa, snarare tvärtom. Ett tecken på ohälsa är dock hundar som letar situationer att konkurrerar i, för att få utlopp för en inre frustration. Det är en stor skillnad mellan dessa två saker, mellan motivationssystemen som styr beteendena.

Inom 4 väggar
Sen är det inte helt orimligt att miljön, våra hem, spär på dramat. Hundar i hemmiljö har fyra väggar som ramar in dem. Möjlighet att öka avstånd snabbt reduceras. Hundarna kanske rättvist alá vi delar på äpplet, får ett ben var. I naturen hade de haft en ryggrad med en mängd utskott att välja på. Och sliter man loss en bit kan man backa till en trygg vrå och gnaga vidare. Så ser det sällan ut hemma hos oss.

Så vad vill jag ha sagt med allt detta... jag vet faktiskt inte. Jag babblar mest på, helt osammanhängande anar jag. Budskapet kanske är...ta det varligt! För hundar kommer inte alltid vara bekväma med att dela på resurser, det kan bli farligt. Det kan också fungera helt okonstlat. Utan några problem alls, där kösystemet är en inpräntad självklarhet.
(med kösystem menar jag inte hierarki, utan förmågan att vänta på sin tur)
Mer om hierarki....klicka här!

För att minska risker kring resurser och hundar: var medveten om vem du har att göra med. Om individ framför dig. Är det ens lämpligt? Om så se till att det finns yta, fler resurser i förhållande till antal hundar. Och lär dem, att om det blir gruff så löser du det genom att åtgärda orsaken till konflikten...kanske genom att lägga fram ytterligare ett ben, en fäll, en vattenskål. Eller sära på hundarna vid behov.

Kanske ett av mina mer röriga och ostrukturerade inlägg... sorry...

Peace out!
/Carro

- ps. ursäkta mina sporadiska engelska inlägg, mitt modersmål och därmed oundvikligt återkommande.

Läs hela inlägget »

Jag sitter och kollar av morgonens mail. Ett av dem får mig att dra mungiporna mot öronen. Det är en hundägare som ställer en fråga. Så enkel, så oerhört klok! Frågan gäller hennes hundflock och en situation där en av hundarna morrat åt en annan och nafsat till. Frågan hon ställer är; varför? Jag ler för hjärtat sjunger av frågan. Jag anser att man inte blir vis av att ställa sådana frågor, utan att man redan vis om man ställer dem. För man söker en djupare mening, bortom den förklaringen som är ens enda och egen.

Hundägare inspirerar alltid mig. Idag var det denna hundägare som fick det att klia in fingertopparna. Ni vet sånt där 80-tals pop- och knastergodis? Så känns det i mina fingrar när jag stöter på ett ämne jag vill skriva om. För ur frågor som dessa föds kunskap. Motsatsen, okunskap är en stor orsak till hundars aggression. Har vi lite rädsla och övermod med i bilden ja då är resultatet snarare ett faktum. Nu syftar jag på människans okunskap, rädsla och övermod, inte hundens.


MISSA INTE BUDSKAPET P.G.A. TYPSNITTET
Detta inlägg kommer handla om hundar missbedömda aggression. Om signaler vissa tolkar som symptom på aggression. När det snarare handlar om hundars signalsystem vid irritation och ilska. Ett signalsystem innefattande ragg, morrning, visning av tänder, lufthugg m.m. Kommunikation vid frustration. Signalerna är bara meddelanden i syfte att förvarna.

Men dessa uttryck verkar skrämma somliga av oss. Så pass att vi till varje pris vill stävja istället för att ta in budskapet. Inte som hundägaren ovan, vars första reaktion inte var att ifrågasätta beteendet, utan att ställa sig en fråga om beteendet. Låt er inte skrämmas av textens typsnitt, läs och ta in budskapet.

 

Exempel:
  • Hunden som morrar vid sin skål, kanske vill förmedla: jag är rädd att du ska ta min mat.
  • Hunden som visar tänder vid kloklippning, kanske vill förmedla: jag är orolig för att det ska göra ont
  • Hunden som gör utfall mot andra hundar på promenaden, kanske vill förmedla: jag är osäker på om den hunden kommer kunna göra mig illa


Lösningens fokus på ovastående exempel är då:

  • Skapa en trygg situation kring mat
  • Skapa en tillit kring kroppshantering och vård/skötsel
  • Skapa en trygghet och tillit kring andra hundar i koppel

- ingenstans löser vi problemen ovan genom att tysta uttrycket.
 

Jag ber er att göra som hundägaren. Jag ber er att inte slå bort ett oroväckande beteende, utan ta in det, lyssna. Både inifrån och ut och utifrån och in. Vad fanken menar jag med det? Läs vidare:
 

Vad händer i luften emellan er? I relation till andra triggas vårt innersta. Det är lärorikt. Vad händer i luften emellan er? I relation till andra triggas vårt innersta. Det är lärorikt.


Inifrån och ut
1) Vad händer i dig om din/en hund morrar åt dig eller någon annan? Vilka känslor blossar upp, varför? Känner du igen din reaktion, varför har du det perspektivet nära till hands?

2) På vilket sätt vill du hantera det som sker med hunden? Och varför? Har du belägg för din metod eller agerar du ur frustration. Adressera då din frustration.


Utifrån och in
3) Varför morrar din hund? Är den rädd, orolig, arg, har ont, försöker undvika en situation, vill inte leka mer, vill vara ifred, är rädd att bli av med ett tuggben, är sjuk, är den trött... vad orsaken än må vara, vad/vem har skapat den känslan hos hunden? Morrar hunden åt dig, varför har hunden det behovet i er relation?

4) Hur bör du handskas med orsaken till hundens beteende. Råder man inte bot på orsaken, löser man inga problem långsiktigt.



EN KÄNSLIG SIGNAL
En morrning är inget annat än en signal, ett uttryck om obehag, en oro. Ett sätt att förmedla rädsla, frustration eller en obalans. Men även ett sätt att säga ifrån, att gå emellan, att poängtera vad man anser rätt och fel. Som för hundägaren ovan vars hund gick emellan två andra hundar i konflikt. Ett situation där det var av vikt att gå in och bryta och leda bort en hunden, så denna inte tror sig behöva bära ansvaret kring andras konflikter. Det får matte göra.  Men i en annan situation, en till synes liknande händelse, kanske det kommer att handla om att neutral avbryta sitautionen för att på sikt och i andra situationer jobba med den "polisande" hundens orsaker till den driften.

Finns det oförutsägbara, farliga hundar!? Javisst finns det. Men de föddes ytterst sällan så (undantaget: ragesyndrom). Hundar kan däremot hamna i situationer de anser kräver hot/våld att ta sig ur. Lös situationen. Men en del hundar har rena aggressionsproblem. Miljö i större proportion än arv har lett till att den psykiska ohälsan utvecklats. Dessa hundar behöver hjälp, för aggression som ett primärt förhållningssätt till andra personer, är inte ett normaltillstånd. Det är ett tecken på ohälsa.

Finns det icke aggressiva hundar som morrar, visar tänder och reser ragg – absolut, det hoppas jag! Det är ett normaltillstånd beroende på situation. Det är bara ord, bara ett språk. Möter du en opålitligt farlig hund, ta dig därifrån. Möter du en hund som morrar åt dig, banna den inte. Låt den lära dig något. Något om hundar, eller något om dig själva. Låt den lära dig om orsak och verkan, om frustration och stress, om känslor, om ilska.


 

dog-763058_1280 dog-763058_1280

TYSTA INTE EN KÄNSLA
Låt oss ladda ur en rynkad nos och ett dovt ”ggggrrrrrr!” Försök minnas sist du var skitarg, snäsig, kort i tonen eller rosenrasande. Är du inte en utåtagerande typ, försök då minnas sist du kokade inombords. Oavsett utlopp, du hade säkerligen all rätt. Känslan är din och hade säkert flertalet orsaker till att finnas till. För alla har rätt till hela sitt känsloregister. Även hundar! Speciellt hundar. För ämnar vi hålla rovdjur i vårt samhälle, så tysta för guds skull inte ner deras känslor. Det blir farligt. Förstå dem istället.

Det kanske låter som jag ser lättvindigt på aggressiva hundar. Tvärtom. Jag ser det som ett stort samhällsproblem och ett stort djurskyddsproblem. Mitt hopp är att folk får mod, mod att rannsaka sig själva. Lösa det bakomliggande problemet, för då ökar antalet harmoniska, balanserade hundar i samhället. Väldigt enkel ekvation. Jag skiljer dock på aggressiva hundar, och en hund som morrar. Att jämställa dessa två ting är som att säga att djupt deprimerande människor och folks som blir nedstämda av nyheterna är samma sak.



VI ÄR ETT STAMFOLK
Den totalt vitala frågan är alltså "Varför morrar min hund?" För att finna lösningen på det hela, önskar jag att det inte fanns någon skam i att söka hjälp. Vi människor är ett stamfolk, vi behöver varandra. I dagens samhälle må det komma i form av tjänster och produkter till försäljning. So be it. Min poäng är, bär inte bördan att du ska lösa allt själv. För när du köpte hund, blev du inte per automatik veterinär, etolog, hundpsykolog, hundinstruktör, fysioterapeut m.m. Du blev med hund, thats it!

Lider du av "en hund ska inte morra, en hund ska inte visa tänder, en hund ska inte bla bla bla"-inställningen. Så grattis, du har ett perspektiv som kommer generera osäkra och därmed eventuellt farliga hundar i din närhet. Du kommer med tiden lära dig massor av just det. Förhoppningsvis är denna text ett frö sått.


 

OM VARBÖLDEN BLIR TRYCKKOKAD
En del, av ren logik, kanske tänker, "att råda bot på morrningen, det är väll det bestraffningen gör…?" Mitt svar är: det funkar inte så. Hundar, människor, känslor, energier funkar inte så. Den åtgärden täpper igen ett symptom, infektionen kommer sprida sig om vi syr igen varbölden.

Bakom morrningen finns en känsla, en energi… låser vi fast hunden i det, kapslas det in. Där kan det ligga och gro ett tag. Men förr eller senare, tryckkokarprincipen ni vet, så kommer det pysa ut. Ur vissa individer tyst och stilla, ur andra med kraften av ett ånglok. Vågar hunden inte morra mot dig efter tillsägelsen, då är risken stor att hundens frustration omriktas mot någon den anser mindre kompetent till försvar - andra hundar, barn etc. Eller så utvecklar hunden ett underkastelseförhållande till dig. "Calm and submissive", läs passiv och rädd. Praktiskt?! Eller en totalt idiotisk målbild anser jag. De sekundära psykologiska bieffekter kommer att komma som ett brev på posten.


 

Infängslade känslor, kommer att komma ut... Infängslade känslor, kommer att komma ut...

BRANDLARMET ÄR PAJ
Låt oss ändå leka med tanken att du anser att du framgångsrikt lyckas bestraffa bort ”aggressionen”, för morrandet upphör. Du har lyckats släcka en förvarning. Slagit ut brandlarmsystemet. Elden kommer likväl härja. Risken är stor att du får bett utan varning. En rak höger utan förvaning. Du (eller barnet beteendet omriktas emot,
TA I TRÄ!) kommer inte få möjlighet att avstyra situationen.
Detta är enkel beteendevetenskap, ingen kärnfysik.
Åter, go to the source, varför morrar vilddjuret?

”Men sådana hundar borde inte de bara avlivas?!” en ytterst relevant tanke. Och så kan vara fallet. Min erfarenhet säger mig dock att problemet ytterst sällan är av sådan allvarlig karaktär att hunden är bortom all hjälp. Oftare är det väldigt påverkbart. Med rätt metodik. Men tänker man fortsätta gasta, kasta saker och slå, ja då är avlivning kanske den mest etiska lösningen för hunden. Men inte p.g.a. hundens oförmåga till rehabilitering eller till att anpassa sig till sin levnadsmiljö. Utan enbart p.g.a. just levnadsmiljön.



VILL DU HA EN SKO I HUVUDET?
Jag hoppas att denna text inte knäppt någon på nosen, för det är inte syftet. Jag hoppas den kan verka startskott på nytänkande för de som önskar.  Kanske ge ett fågelperspektiv på er som fastnat i en ond reagerar-och-agera-på-symptom spiral. Det är mänskligt att ”göra fel” och att ur okunskap ta till förhållningssätt som förvärrar. Det är dock mindre klokt att fortsätta om det inte avhjälper problemet.

Tycker du som läsare att ovanstående är totalt skitsnack, ja då har du rätt till din åsikt. Men du, innan du höjer rösten, kastar nått, far upp för att täppa igen en hund som uttrycker sig... fundera över när du själv fick nog senast och sa ifrån. Ring mig nästa gång det händer dig, så kan jag kika förbi och kasta en sko i huvudet på dig, i all välmening. Du kanske är mer pragmatiskt lagd och har lättare att förstå min poäng på så vis ;) Eller så ringer/mailar du nästa gång du vill klyva en hund som beter sig oacceptabelt (för det gör de ibland), så ska jag förstå, avhjälpa, låta dig ventilera och ge dig en lösning.


Peace out hundvänner!

/Carro

 

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

  • Lina » Rädda! rädda hundar:  ”Hejsan! Jag har en omplacering som jag haft i 2,5 månad. Hon är en labbe som doc..”

  • Sara » Rädda! rädda hundar:  ”Hej, jag har en hund som på senare tid blir allt mer rädd för cyklar och kopplar..”

  • Emma » Back to basic:  ”Rena produkter....Det man gör hundmat av är förmodligen fullproppat med antibiot..”

  • Sara » Rädda! rädda hundar:  ”Hej! Jag har en hund som visar många av de tecken du skriver. Han är en omplace..”

  • frida » Back to basic:  ”Hej Carro! Vilken sort vom og hundemat ger du dina fyrbeningar? Har förstått at..”

<a href="http://vovve.net/Bloggtoppen"><img src="http://bloggtoppen.vovve.net/ref/?id=1071" border="0"></a>



En blogg där hunden
får säga sitt!


Med vetenskapen i kängorna, hund i hela hjärtat och ett öppet sinne delar jag här med mig av smått & gott, holistiskt & universellt om hund.

Mitt arbete, mitt kall.
Hoppas det ger dig något.


Hjärtligt välkommen!
/Carro

Arkiv

Senaste inläggen

Lämna gärna en kommentar